Se insolvensförordningens ingresspunkt 3–6. 1 1 Se exempelvis mål C-253/19 MH och NI mot OJ och Novo Banco SA [2020] (p. 17–18) och där angiven praxis. För äldre praxis se exempelvis EU-domstolens uttalanden i mål C-341/04 Eurofood IFSC Ltd [2006] ECR I-03813 (p. 31), mål C-396/09 Interedil Srl, in liquidation v Fallimento Interedil Srl and Intesa Gestione Crediti SpA, [2011] ECR I-09915 (p. 42–43), mål C-191/10 Rastelli Davide e C. Snc v JeanCharles Hidoux [2011] ECR I-00000 (p. 31) och mål C-116/11 Bank Handlowy w Warszawie SA and PPHU ‘ADAX’/Ryszard Adamiak v Christianapol sp. z o.o. [2012] (p. 67). 12 Se senast i mål C-723/20 Galapagos BidCo. S.a.r.l. mot DE m.fl. [2022] och mål C-253/19 MH och NI mot OJ och Novo Banco SA [2020] och där angiven praxis. För en fördjupad diskussion, se Warberg 2023. 13 För en vidare diskussion kring anknytningskravet, se Warberg 2023. 14 Se insolvensförordningens art 3. 1 5 Se exempelvis Ringe 2022, Garcimartin 2016 och Mellqvist 2005. 16 För en mer ingående diskussion, se även Warberg 2023. Mig veterligen saknas det fall från EU-domstolen där EU-domstolen har konstaterat att presumtionen ska frångås, vilket är ganska talande med tanke på den omfattande praxis som har utvecklats på området. Det finns ett äldre fall där domstolen har nämnt att sätespresumtionen kan frångås när det rör sig om ett så kallat brevlådeföretag där gäldenären inte bedriver någon form av verksamhet i det land där sätet är registrerat, se mål C-341/04 Eurofood IFSC Ltd [2006] ECR I-03813. Avsaknaden av praxis innebär dock förstås inte i sig att presumtionerna inte ska kunna frångås. Det innebär snarast att ett sådant fall där presumtionen kan frångås ännu inte har kommit upp till prövning till EU-domstolen, vilket väl endast ger en indikation på att det ställs höga krav för att presumtionen ska frångås. 17 Angående begreppet presumtion i svensk rätt, se Per Olof Ekelöf, Henrik Edelstam och Lars Heuman, Rättegång Fjärde häftet, uppl. 7:5, Stockholm, 2009 s. 88–89. 18 Se insolvensförordningens ingresspunkt 29–33. 19 Jämför insolvensförordningens ingresspunkt 65. 2 0 Se insolvensförordningen art 3–4. 21 Se Georg Ringe, «Article 4 — Examination as to jurisdiction» i Reinhard Bork och Kristin van Zwieten (red.), Commentary on the European Insolvency Regulation, Oxford 2022 s. 203–213, Francisco Garcimartin, «The EU Insolvency Regulation Recast: Scope and Rules on Jurisdiction», SSRN Electronic Journal, 2016. DOI: https://doi.org/10.2139/ssrn.2752412. Jämför även Warberg 2023 och Mellqvist 2005 s. 466–473. EU har kompetens att lagstifta på det processrättsliga området i den här frågan, se fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt 2012/C 326/01, art 81. 22 Se mål C-723/20 Galapagos BidCo. S.a.r.l. mot DE m.fl. [2022] (p. 34). 23 Presumtioner kan ha olika betydelser beroende på vad de syftar till och hur de är uppställda, men ändå med denna gemensamma utgångspunkt, se Ekelöf, Edelstam och Heuman 2009 s. 88–93. 2 4 Jämför Mellqvist 2005 s. 468–473 och Warberg 2023. Angående olika betydelser av begreppet presumtion i detta sammanhang, se Warberg 2017 s. 105–106. Jämför P. O. Bolding, Bevisbördan och den juridiska tekniken, Uppsala 1951 s. 132 och 139–140. 25 Se Ringe 2022 s. 207–208 och Warberg 2017 s. 107 samt Warberg 2023 och Mellqvist 2005 s. 466–468. 26 Jämför särskilt insolvensförordningens ingresspunkter 27–28 och 32. En annan sak är dessutom att skrivningen i ingresspunkten verkar utgå ifrån att gäldenären är den som ansöker om förfarandet och att det finns ett utrymme för samtliga borgenärer att komma till tals i samband med prövningen av domsrätten. Detta stämmer inte riktigt överens med hur det faktiskt fungerar i svensk rätt, vilket jag återkommer till. 27 Se exempelvis C-253/19 MH och NI mot OJ och Novo Banco SA [2020] (p. 17–18) och där angiven praxis. 2 8 Frågan om hur prövningen ska gå till rent processuellt såsom exempelvis ansökans form, möjligheten att kalla vittnen och annat, måste dock än så länge lämnas åt nationell insolvens- och processrätt, även om det inte uttryckligen framgår av förordningen. Någon annan tolkning skulle vara ohållbar eftersom den typen av reglering helt saknas i förordningen. Angående en enhetlig tillämpning av EU-rätten och effektivitetsprincipen, se exempelvis mål C-377/14 Ernst Georg Radlinger och Helena Radlingerová mot Finway a.s. [2016] (p. 48) och där angiven rättspraxis. För en diskussion om tolkning och tillämpning av materiell EU-rätt i praktiken och ur olika perspektiv, se exempelvis Clara Rauchegger och Anna Wallerman (red.), The Eurosceptic Challenge, Oxford 2019. 29 Jämför Report from the Commission to the European Parliament, the Council and the European Economic and Social Committee on the Application of Council Regulation (EC) No 1346/2000 of 29 May 2000 on Insolvency Proceedings, Strasbourg 12.12.2012 COM(2012) 743 final, s 10. Jämför även EU-domstolens uttalande i mål C-341/04 Eurofood IFSC Ltd [2006] ECR I-03813 (p. 51). 30 Se Commission Staff Working Document— Impact Assessment accompanying the document Revision of Regulation (EC) No. 1346/ 2000 on insolvency proceedings SWD(2012) 416 final s. 19 och s. 27. Arbetet diskuteras även av Ringe 2022. Se insolvensförordningen ingresspunkterna 5, 22 och 29–34. 31 Ringe har framfört tolkningen att kraven på den nationella domstolen att pröva sin behörighet ex officio kanske bör ges större vikt än presumtionernas styrka, se särskilt Ringe 2022 s. 207–208. Han har även dragit det så långt som att presumtionerna principiellt sett kanske bör tillämpas först om platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen inte kan fastställas i sig, mot bakgrund av principen om ömsesidigt förtroende. Enligt min mening är dock detta att dra det för långt. Syftet med en presumtion måste ändå vara att förenkla den nationella domstolens bedömning och inte att vara en reserv för det fall att domstolen inte kan bedöma omständigheterna i det enskilda fallet i sin helhet. 32 Konkurslag (1987:672) 16:1–2. Utgångspunkten är att rättegångsbalkens regler om tvistemål blir tillämpliga för själva konkursförfarandet. 33 Jämför rättegångsbalk (1942:740) 10:17 1 st 2 p. samt 34:1 2 st samt insolvensförordningens art 4. 3 4 Lag (2017:473) med kompletterande bestämmelser till 2015 års insolvensförordning 4 §. Jämför konkurslag (1987:672) 2:1. 35 Lag (2017:473) med kompletterande bestämmelser till 2015 års insolvensförordning 3 §. 36 Lag (2017:473) med kompletterande bestämmelser till 2015 års insolvensförordning 4 §. 37 Detta har även uppmärksammats i Warberg 2017 s. 107 och Warberg 2023. 38 Det finns undantag, men dessa är inte knutna till frågor rörande domsrätten, jämför konkurslag (1987:672) 2:14. Se även SOU 2016:17 EU:s reviderade insolvensförordning m.m. s. 101. 39 Konkurslag (1987:672) 2:16. 40 Konkurslag (1987:672) 2:18. 4 1 Det kan dock förstås vara aktuellt för domstolen att utreda sin behörighet vidare om det förekommer någon omständighet som ger anledning till det. Domstolen bör då självmant verka för att sökandens utredning kompletteras, i första hand genom ett föreläggande till sökanden, när domstolens behörighet framstår som osäker men det saknas grund för avvisning. Se rättegångsbalk (1942:740) 34:1 1 st. Jämför Nordh 2008 s. 82. 42 Roberth Nordh, Rättegångshinder Uppsala 2008 s. 82. 43 Nordh 2008 s. 82. 44 Se NJA II 1943 s. 450, jämför även Per Olof Ekelöf, Henrik Edelstam och Mikael Pauli, Rättegång Andra häftet Stockholm 2015 s. 19–20. Se även Per Henrik Lindblom, Processhinder, Stockholm 1974, s. 92–93 och s. 99 vid not 1. Jämför även rättsfallet NJA 2017 s. 430 särskilt vid p. 10–12 där Högsta domstolen konstaterar att, beträffande tvingande rättegångshinder, domstolen har att självmant verka för att utredningen kompletteras när det behövs, beroende på bland annat vilken typ av mål och vilken typ av rättegångshinder det handlar om. 45 Se Ekelöf, Edelstam och Pauli 2015 s. 20. 46 Prop. 2016/17:125 Kompletterande bestämmelser till 2015 års insolvensförordning s. 55. 47 Jämför SOU 2016:17 s. 23. 4 8 Prop. 2016/17:125 s. 55. Se NJA 2009 s. 383. 49 Se mål C-253/19 MH och NI mot OJ och Novo Banco SA [2020], särskilt vid (p. 28). Se även insolvensförordningens ingresspunkt 27–33. 50 Jämför rättegångsbalk (1942:740) 34:1 1 st och Nordh 2008 s. 82. 51 Se Warberg 2023. 5 2 Jämför särskilt insolvensförordningens ingresspunkt 32. 53 Se exempelvis Lars Heuman, Specialprocess, utsökning och konkurs, 2020 s. 179. 54 Jämför Warberg 2017 s. 108–109. 55 Jämför exempelvis konkurslag (1987:672) 2:7. Se Heuman 2020 s. 178. 56 Se särskilt insolvensförordningen ingresspunkt 27–28, men även 29–33. 5 7 Se insolvensförordningen art 5 och ingresspunkt 34. 58 Se insolvensförordningen art 19 och ingresspunkt 65. 59 Se exempelvis Clara Rauchegger och Anna Wallerman Ghavanini (red.), The Eurosceptic Challenge, Oxford 2021. 6 0 Jämför exempelvis mål C-161/15, Abdelhafid Bensada Benallal v État belge [2016] (p. 24) och mål C‑74/14 Eturas UAB m.fl. mot Lietuvos Respublikos konkurencijos taryba [2016] (p. 32) och där angiven praxis. Se Hettne 2020 s. 258 och Per Olof Ekelöf m.fl., Rättegång Första häftet Stockholm 2016 s. 81. 61 För en vidare diskussion om effektivitetsprincipen, se exempelvis Hettne 2020 s. 259. 62 Se exempelvis mål C-197/15 Florentina Martínez Andrés och Juan Carlos Castrejana López mot Servicio Vasco de Salud och Ayuntamiento de Vitoria [2016] (p. 58–61) och där angiven praxis. Se även mål C‑177/10 Francisco Javier Rosado Santana mot Consejería de Justicia y Administración Pública de la Junta de Andalucía [2011] ECR I-07907 (p. 92). 63 Se mål C-197/15 Florentina Martínez Andrés och Juan Carlos Castrejana López mot Servicio Vasco de Salud och Ayuntamiento de Vitoria [2016] (p. 61) och motsvarande formulering i mål C‑177/10 Francisco Javier Rosado Santana mot Consejería de Justicia y Administración Pública de la Junta de Andalucía [2011] ECR I-07907 (p. 92). 6 4 Vad gäller skillnaderna mellan medlemsstaternas insolvensrättsliga lagstiftningar, se exempelvis den komparativa studien i Harmonisation of Insolvency Law at EU Level, Policy Department C — Citizens’ Rights and Constitutional Affairs, European Parliament, Brussels 2010. Jämför mål C-341/04 Eurofood IFSC Ltd [2006] ECR I-03813 vid (p. 51). Se även insolvensförordningen ingresspunkt 22.
Hänvisas från p. 3 (s. 523)
1.ex officio 2.1 Kort introduktion till insolvensförordningen Insolvensförordningen reglerar sedan millennieskiftet och sedermera i sin reviderade form från år 2015 bland annat internationell behörighet att inleda insolvensförfaranden och tillämplig lag för dessa förfaranden inom EU. Detta gäller dock med undantag för Danmark, som har valt att ställa sig utanför samarbetet. Förordningen är tillämplig för svensk konkurs, skuldsanering och företagsrekonstruktion. Vissa typer av gäldenärer är dock undantagna från förordningens tillämpningsområde, såsom försäkringsföretag och kreditinstitut, som omfattas av annan särskild reglering.s. 523
2.Som en allmän bakgrund till förordningen kan sägas att den föregicks av ett tidsmässigt utdraget arbete som till en början var tänkt att resultera i en konvention. Unionslagstiftaren hade under arbetets gång kommit fram till att det inte var meningsfullt att skapa ett enda gemensamt, harmoniserat, insolvensförfarande givet skillnaderna i nationell insolvensrätt. Samtidigt ansågs det nödvändigt att samordna den internationella insolvensrätten så att åtminstone frågor om domsrätt, tillämplig lag och närliggande frågor regleras på ett enhetligt sätt inom EU.s. 523
3.Bristen på harmonisering av nationell insolvensrätt innebär dock att parter kan få incitament att påverka var ett insolvensförfarande inleds inom EU. Ett av förordningens uttalade syften, utöver att främja den inre marknadens funktion, är därför att motverka vad som benämns illojal forumshopping. Med det menas att en part väljer jurisdiktion för att få en mer förmånlig rättslig ställning, när det sker till skada för borgenärskollektivet. 2.2 Allmänt om förordningens domsrättsregler Domsrättsreglerna i insolvensförordningen är utformade så att ett insolvensförfarande inom EU kan inledas som antingen ett huvudförfarande eller som ett territoriellt förfarande. En viktig skillnad mellan förfarandena är att huvudförfaranden omfattar all gäldenärens egendom medan territoriella förfaranden enbart omfattar egendom i det land där förfarandet inleds.s. 523
4.När det gäller huvudförfaranden knyter förordningen enligt art 3.1 domsrätten till den medlemsstat där platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen finns. Territoriella förfaranden kan inledas i den medlemsstat där gäldenären har ett driftställe enligt förordningens art 3.2, förutsatt att platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen finns i en annan medlemsstat. I det följande fokuserar texten på domsrätten för huvudinsolvensförfaranden.s. 523
5.EU-domstolens inställning är att anknytningskravet platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen ska ges en enhetlig tolkning inom EU och oberoende av nationell lagstiftning samt att tolkningen ska överensstämma med grundläggande principer inom unionsrätten. Domstolen har också utvecklat vad man skulle kunna kalla för en princip om att platsen ska motsvara gäldenärens objektivt sett ”verkliga” huvudkontor. För gäldenärer som är företagare betyder det mer konkret att platsen ska vara den plats där gäldenären fattar den typ av beslut som normalt sett fattas vid ett huvudkontor på ett sätt som är objektivt fastställbart för utomstående och då särskilt gäldenärens borgenärer. Motsvarande gäller även för fysiska personer på så sätt att det ska röra sig om den plats där gäldenären vanligtvis förvaltar sina intressen på ett sätt som är fastställbart för tredje man. Den omständigheten att gäldenären har egendom eller har ingått avtal i andra medlemsstater påverkar inte i sig var platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen ska anses finnas, men är omständigheter som kan vara intressanta att ta hänsyn till vid en helhetsbedömning av var gäldenären vanligtvis förvaltar sina intressen.s. 524
6.Det finns förstås praktiska utmaningar i att visa var platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen finns, särskilt enligt ovan nämnda tolkning av förordningen. För att förenkla bedömningen ställer därför förordningen upp ett antal presumtioner för var platsen ska anses vara, om inget annat visas. För juridiska personer presumeras platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen vara där gäldenären har sitt säte, om sätet inte har flyttats inom tre månader före ansökan om insolvensförfarande. För fysiska personer presumeras platsen i stället vara vid gäldenärens huvudsakliga verksamhetsställe eller hemvist beroende på om det rör sig om en person som bedriver verksamhet som egenföretagare, är en fri yrkesutövare eller om det rör sig om en fysisk person i övrigt. Presumtionen för den sistnämnda kategorin gäller dock endast om den aktuella platsen inte har flyttats inom sex månader före ansökan. För egenföretagare och fria yrkesutövare gäller liksom för juridiska personer i stället tre månader.s. 524
7.En brännande fråga, som ännu inte har prövats uttryckligen av EU-domstolen, är relationen mellan presumtionerna i förordningen och anknytningskravet platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen. Problemet beskrivs ibland som huruvida presumtionerna ska anses som svaga eller starka, eller vad som krävs för att presumtionerna ska frångås.s. 525
8.Jag har tidigare argumenterat för att presumtionerna måste tolkas som starka eftersom det krävs en helhetsbedömning av samtliga omständigheter i det enskilda fallet för att frångå dem, om inte gäldenären har flyttat inom viss tid. Det ställs med andra ord höga krav på den bevisning som läggs fram för att presumtionen ska frångås och därför är det svårt att påstå något annat än att presumtionerna har en betydande och stark ställning.s. 525
9.Även om presumtionerna ska ses som starka framgår det dock uttryckligen av insolvensförordningen att de ska vara motbevisbara. De är alltså inte absoluta. I förordningens ingress tydliggörs att detta är nödvändigt eftersom domsrättsreglerna som nämnts syftar till att motverka illojal forumshopping. Dessutom ska ett beslut om att inleda ett insolvensförfarande i en stat erkännas automatiskt i alla övriga medlemsstater utan att dessa prövar gäldenärens anknytning till den första staten. Erkännandet grundas på principen om ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaterna, det vill säga att domstolar i en medlemsstat ska kunna förlita sig på att domstolen i en annan medlemsstat har gjort en korrekt och utifrån ett EU-rättsligt perspektiv enhetlig bedömning av domsrätten så att ett förfarande inleds i det land som gäldenären har starkast anknytning till. Det måste med andra ord finnas reella möjligheter att frångå presumtionerna och om den nationella domstolen bedömer att platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen inte finns inom domstolens jurisdiktion ska domstolen inte inleda förfarandet. 2.3 Kravet på prövning av domsrätten ex officio Den nationella domstol som har fått in en ansökan om att inleda ett insolvensförfarande ska pröva sin internationella behörighet inom EU på eget initiativ, ex officio. Domstolen ska dessutom ange vilka bestämmelser i förordningen som domstolen grundar sin behörighet på i beslutet att inleda förfarandet.s. 525
10.Hur den nationella domstolens prövning ex officio mer konkret ska gå till verkar däremot tämligen oklart. Frågan har inte varit föremål för uttrycklig prövning i EU-domstolens praxis. I ett mål från år 2022 konstaterar EU-domstolen endast att det ankommer på den nationella domstolen att pröva om den är behörig ex officio och att ”… i detta syfte, kontrollera att platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen, i den mening som avses i artikel 3 i förordningen, finns i den medlemsstaten …” [min kursivering].s. 526
11.Uttalandet ger tyvärr inte någon särskilt tydlig vägledning om prövningen ex officio men antyder i alla fall att den nationella domstolen har ett visst utredningsansvar ex officio för att säkerställa att förfarandet inleds i ”rätt” medlemsstat. Exakt vad det betyder är dock oklart. Är det tillräckligt för domstolen att bedöma om en presumtion är uppfylld för att inleda ett förfarande eller kan det krävas en något vidare undersökning ex officio beroende på omständigheterna i det enskilda fallet?s. 526
12.Med tanke på att presumtioner syftar till att förenkla en bedömning måste utgångpunkten rimligen vara att det primärt är tillräckligt att bedöma om en presumtion är uppfylld. Först om det råder osäkerhet på den punkten behöver domstolen gå vidare i sin prövning av om platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen finns i den aktuella medlemsstaten. Här verkar dock insolvensförordningen samtidigt utgå ifrån att det inom ramen för prövningen av domsrätten ska finnas en reell möjlighet att frångå presumtionen om domstolen, givet omständigheterna i det enskilda fallet, är tveksam. Om det inte finns en reell möjlighet att bli tveksam, finns det inte heller en faktisk möjlighet att frångå presumtionen.s. 526
13.Det finns en inneboende konflikt mellan kravet på prövning ex officio och presumtionerna i förordningen. En presumtion får generellt förstås så att en domstol kan utgå från presumtionen och grunda sitt beslut på denna när presumtionen är uppfylld. Det innebär att domstolen inte ska behöva pröva den underliggande frågan vidare, om inget annat visas. I kombination med kravet på prövning ex officio kan man dock fråga sig om presumtionerna i insolvensförordningen kanske mer ska ses som en utgångspunkt i domstolens prövning av domsrätten. Visserligen en stark utgångspunkt som kanske i de allra flesta fall inte kräver ytterligare belysning, men ändå enbart en utgångspunkt. Det innebär i så fall att domstolen kan utgå från att presumtionen gäller, men har samtidigt ett visst ansvar att kontrollera, säkerställa, att omständigheterna i det enskilda fallet talar för att presumtionen motsvarar platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen. Hur långt det ansvaret går utan att presumtionen förlorar sin betydelse som just presumtion kan förstås diskuteras, men det bör som nämnts åtminstone finnas ett processuellt möjligt utrymme att frångå presumtionen.s. 526
14.I insolvensförordningens ingresspunkt 32 beskrivs i alla fall prövningen så att den nationella domstolen på eget initiativ ska undersöka om platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen faktiskt finns inom domstolens jurisdiktion samt att om omständigheterna i ärendet ger upphov till tvivel bör domstolen kräva att gäldenären lämnar ytterligare bevisning. Enligt ingresspunkten kan domstolen även, om det är möjligt enligt nationell rätt, ge gäldenärens borgenärer möjlighet att lägga fram sina synpunkter i frågan. Uttalandena i ingressen antyder på så sätt att den nationella domstolen har ett betydande utrymme att ta hänsyn till alla möjliga omständigheter och att vara mer aktiv i sin prövning än att enbart och strikt förhålla sig till presumtionerna eller vad sökanden har lagt fram, även om presumtionerna är starka sett utifrån bevissynpunkt.s. 527
15.Insolvensförordningen innehåller dock som nämnts inte några bestämmelser som anger mer konkret hur prövningen ex officio ska gå till. I sådana fall kan det vara frestande att lämna frågan till nationell rätt. Samtidigt har EU-domstolen vid flera tillfällen klargjort att EUrätten som utgångspunkt ska tolkas enhetligt, i överensstämmelse med grundläggande principer inom unionsrätten och oberoende av nationell lagstiftning inom EU, om det inte förekommer en uttrycklig hänvisning till nationell lagstiftning. Insolvensförordningen innehåller ingen uttrycklig hänvisning till nationell rätt i denna fråga. Det skulle därför inte vara överraskande om EU-domstolen skulle uttala sig om detaljerna för domstolsprövningen ex officio och hur de nationella domstolarna ska förhålla sig till presumtionerna vid sin prövning, om den frågan kom till EU-domstolen.s. 527
16.Det måste också tilläggas att regleringen i art 4 om kravet på prövning ex officio är relativt ny i förordningen, den kom till i samband med revideringen av förordningen år 2015. En av orsakerna bakom att bestämmelsen infördes var en uttalad kritik mot vissa medlemsstaters nationella insolvens- och processrättsliga regleringar, där det saknades en rutinmässig undersökning av domsrätten. Det innebar kort sagt att insolvensförordningens domsrättsregler inte fick det genomslag som det var tänkt.s. 528
17.Kritiken låg dock inte bara i att domsrättsreglerna inte tillämpades rutinmässigt. Bristen i de aktuella medlemsstaternas nationella regleringar bedömdes även underlätta för illojal forumshopping inom EU, vilket förordningen som nämnts uttryckligen syftar till att stävja. Det var med andra ord problematiskt på flera plan. Det är också mot den här bakgrunden som kravet på prövning ex officio och domsrättsreglerna måste läsas, nämligen att själva syftet med dem just är att motverka illojal forumshopping och att det därför finns ett ansvar hos den nationella domstolen att tillämpa regleringen och presumtionerna utifrån perspektivet att ett insolvensförfarande ska inledas i den stat som gäldenären har starkast verklig anknytning till. Den starkaste verkliga anknytningen motsvarar enligt förordningen den där platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen finns. I det perspektivet är presumtionerna användbara och viktiga utgångspunkter i domstolens bedömning ex officio, eftersom gäldenärens säte eller hemvist normalt sett får antas finnas i samma medlemsstat som den där gäldenären har platsen för sina huvudsakliga intressen.s. 528