2 hänvisningar i 2 artiklar · 2 stycken/fotnoter
Anna Warberg · SvJT 2024 s. 521–537 · 1 ställe
- Se insolvensförordningens ingresspunkt 3–6. 1 1 Se exempelvis mål C-253/19 MH och NI mot OJ och Novo Banco SA [2020] (p. 17–18) och där angiven praxis. För äldre praxis se exempelvis EU-domstolens uttalanden i mål C-341/04 Eurofood IFSC Ltd [2006] ECR I-03813 (p. 31), mål C-396/09 Interedil Srl, in liquidation v Fallimento Interedil Srl and Intesa Gestione Crediti SpA, [2011] ECR I-09915 (p. 42–43), mål C-191/10 Rastelli Davide e C. Snc v JeanCharles Hidoux [2011] ECR I-00000 (p. 31) och mål C-116/11 Bank Handlowy w Warszawie SA and PPHU ‘ADAX’/Ryszard Adamiak v Christianapol sp. z o.o. [2012] (p. 67). 12 Se senast i mål C-723/20 Galapagos BidCo. S.a.r.l. mot DE m.fl. [2022] och mål C-253/19 MH och NI mot OJ och Novo Banco SA [2020] och där angiven praxis. För en fördjupad diskussion, se Warberg 2023. 13 För en vidare diskussion kring anknytningskravet, se Warberg 2023. 14 Se insolvensförordningens art 3. 1 5 Se exempelvis Ringe 2022, Garcimartin 2016 och Mellqvist 2005. 16 För en mer ingående diskussion, se även Warberg 2023. Mig veterligen saknas det fall från EU-domstolen där EU-domstolen har konstaterat att presumtionen ska frångås, vilket är ganska talande med tanke på den omfattande praxis som har utvecklats på området. Det finns ett äldre fall där domstolen har nämnt att sätespresumtionen kan frångås när det rör sig om ett så kallat brevlådeföretag där gäldenären inte bedriver någon form av verksamhet i det land där sätet är registrerat, se mål C-341/04 Eurofood IFSC Ltd [2006] ECR I-03813. Avsaknaden av praxis innebär dock förstås inte i sig att presumtionerna inte ska kunna frångås. Det innebär snarast att ett sådant fall där presumtionen kan frångås ännu inte har kommit upp till prövning till EU-domstolen, vilket väl endast ger en indikation på att det ställs höga krav för att presumtionen ska frångås. 17 Angående begreppet presumtion i svensk rätt, se Per Olof Ekelöf, Henrik Edelstam och Lars Heuman, Rättegång Fjärde häftet, uppl. 7:5, Stockholm, 2009 s. 88–89. 18 Se insolvensförordningens ingresspunkt 29–33. 19 Jämför insolvensförordningens ingresspunkt 65. 2 0 Se insolvensförordningen art 3–4. 21 Se Georg Ringe, «Article 4 — Examination as to jurisdiction» i Reinhard Bork och Kristin van Zwieten (red.), Commentary on the European Insolvency Regulation, Oxford 2022 s. 203–213, Francisco Garcimartin, «The EU Insolvency Regulation Recast: Scope and Rules on Jurisdiction», SSRN Electronic Journal, 2016. DOI: https://doi.org/10.2139/ssrn.2752412. Jämför även Warberg 2023 och Mellqvist 2005 s. 466–473. EU har kompetens att lagstifta på det processrättsliga området i den här frågan, se fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt 2012/C 326/01, art 81. 22 Se mål C-723/20 Galapagos BidCo. S.a.r.l. mot DE m.fl. [2022] (p. 34). 23 Presumtioner kan ha olika betydelser beroende på vad de syftar till och hur de är uppställda, men ändå med denna gemensamma utgångspunkt, se Ekelöf, Edelstam och Heuman 2009 s. 88–93. 2 4 Jämför Mellqvist 2005 s. 468–473 och Warberg 2023. Angående olika betydelser av begreppet presumtion i detta sammanhang, se Warberg 2017 s. 105–106. Jämför P. O. Bolding, Bevisbördan och den juridiska tekniken, Uppsala 1951 s. 132 och 139–140. 25 Se Ringe 2022 s. 207–208 och Warberg 2017 s. 107 samt Warberg 2023 och Mellqvist 2005 s. 466–468. 26 Jämför särskilt insolvensförordningens ingresspunkter 27–28 och 32. En annan sak är dessutom att skrivningen i ingresspunkten verkar utgå ifrån att gäldenären är den som ansöker om förfarandet och att det finns ett utrymme för samtliga borgenärer att komma till tals i samband med prövningen av domsrätten. Detta stämmer inte riktigt överens med hur det faktiskt fungerar i svensk rätt, vilket jag återkommer till. 27 Se exempelvis C-253/19 MH och NI mot OJ och Novo Banco SA [2020] (p. 17–18) och där angiven praxis. 2 8 Frågan om hur prövningen ska gå till rent processuellt såsom exempelvis ansökans form, möjligheten att kalla vittnen och annat, måste dock än så länge lämnas åt nationell insolvens- och processrätt, även om det inte uttryckligen framgår av förordningen. Någon annan tolkning skulle vara ohållbar eftersom den typen av reglering helt saknas i förordningen. Angående en enhetlig tillämpning av EU-rätten och effektivitetsprincipen, se exempelvis mål C-377/14 Ernst Georg Radlinger och Helena Radlingerová mot Finway a.s. [2016] (p. 48) och där angiven rättspraxis. För en diskussion om tolkning och tillämpning av materiell EU-rätt i praktiken och ur olika perspektiv, se exempelvis Clara Rauchegger och Anna Wallerman (red.), The Eurosceptic Challenge, Oxford 2019. 29 Jämför Report from the Commission to the European Parliament, the Council and the European Economic and Social Committee on the Application of Council Regulation (EC) No 1346/2000 of 29 May 2000 on Insolvency Proceedings, Strasbourg 12.12.2012 COM(2012) 743 final, s 10. Jämför även EU-domstolens uttalande i mål C-341/04 Eurofood IFSC Ltd [2006] ECR I-03813 (p. 51). 30 Se Commission Staff Working Document— Impact Assessment accompanying the document Revision of Regulation (EC) No. 1346/ 2000 on insolvency proceedings SWD(2012) 416 final s. 19 och s. 27. Arbetet diskuteras även av Ringe 2022. Se insolvensförordningen ingresspunkterna 5, 22 och 29–34. 31 Ringe har framfört tolkningen att kraven på den nationella domstolen att pröva sin behörighet ex officio kanske bör ges större vikt än presumtionernas styrka, se särskilt Ringe 2022 s. 207–208. Han har även dragit det så långt som att presumtionerna principiellt sett kanske bör tillämpas först om platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen inte kan fastställas i sig, mot bakgrund av principen om ömsesidigt förtroende. Enligt min mening är dock detta att dra det för långt. Syftet med en presumtion måste ändå vara att förenkla den nationella domstolens bedömning och inte att vara en reserv för det fall att domstolen inte kan bedöma omständigheterna i det enskilda fallet i sin helhet. 32 Konkurslag (1987:672) 16:1–2. Utgångspunkten är att rättegångsbalkens regler om tvistemål blir tillämpliga för själva konkursförfarandet. 33 Jämför rättegångsbalk (1942:740) 10:17 1 st 2 p. samt 34:1 2 st samt insolvensförordningens art 4. 3 4 Lag (2017:473) med kompletterande bestämmelser till 2015 års insolvensförordning 4 §. Jämför konkurslag (1987:672) 2:1. 35 Lag (2017:473) med kompletterande bestämmelser till 2015 års insolvensförordning 3 §. 36 Lag (2017:473) med kompletterande bestämmelser till 2015 års insolvensförordning 4 §. 37 Detta har även uppmärksammats i Warberg 2017 s. 107 och Warberg 2023. 38 Det finns undantag, men dessa är inte knutna till frågor rörande domsrätten, jämför konkurslag (1987:672) 2:14. Se även SOU 2016:17 EU:s reviderade insolvensförordning m.m. s. 101. 39 Konkurslag (1987:672) 2:16. 40 Konkurslag (1987:672) 2:18. 4 1 Det kan dock förstås vara aktuellt för domstolen att utreda sin behörighet vidare om det förekommer någon omständighet som ger anledning till det. Domstolen bör då självmant verka för att sökandens utredning kompletteras, i första hand genom ett föreläggande till sökanden, när domstolens behörighet framstår som osäker men det saknas grund för avvisning. Se rättegångsbalk (1942:740) 34:1 1 st. Jämför Nordh 2008 s. 82. 42 Roberth Nordh, Rättegångshinder Uppsala 2008 s. 82. 43 Nordh 2008 s. 82. 44 Se NJA II 1943 s. 450, jämför även Per Olof Ekelöf, Henrik Edelstam och Mikael Pauli, Rättegång Andra häftet Stockholm 2015 s. 19–20. Se även Per Henrik Lindblom, Processhinder, Stockholm 1974, s. 92–93 och s. 99 vid not 1. Jämför även rättsfallet NJA 2017 s. 430 särskilt vid p. 10–12 där Högsta domstolen konstaterar att, beträffande tvingande rättegångshinder, domstolen har att självmant verka för att utredningen kompletteras när det behövs, beroende på bland annat vilken typ av mål och vilken typ av rättegångshinder det handlar om. 45 Se Ekelöf, Edelstam och Pauli 2015 s. 20. 46 Prop. 2016/17:125 Kompletterande bestämmelser till 2015 års insolvensförordning s. 55. 47 Jämför SOU 2016:17 s. 23. 4 8 Prop. 2016/17:125 s. 55. Se NJA 2009 s. 383. 49 Se mål C-253/19 MH och NI mot OJ och Novo Banco SA [2020], särskilt vid (p. 28). Se även insolvensförordningens ingresspunkt 27–33. 50 Jämför rättegångsbalk (1942:740) 34:1 1 st och Nordh 2008 s. 82. 51 Se Warberg 2023. 5 2 Jämför särskilt insolvensförordningens ingresspunkt 32. 53 Se exempelvis Lars Heuman, Specialprocess, utsökning och konkurs, 2020 s. 179. 54 Jämför Warberg 2017 s. 108–109. 55 Jämför exempelvis konkurslag (1987:672) 2:7. Se Heuman 2020 s. 178. 56 Se särskilt insolvensförordningen ingresspunkt 27–28, men även 29–33. 5 7 Se insolvensförordningen art 5 och ingresspunkt 34. 58 Se insolvensförordningen art 19 och ingresspunkt 65. 59 Se exempelvis Clara Rauchegger och Anna Wallerman Ghavanini (red.), The Eurosceptic Challenge, Oxford 2021. 6 0 Jämför exempelvis mål C-161/15, Abdelhafid Bensada Benallal v État belge [2016] (p. 24) och mål C‑74/14 Eturas UAB m.fl. mot Lietuvos Respublikos konkurencijos taryba [2016] (p. 32) och där angiven praxis. Se Hettne 2020 s. 258 och Per Olof Ekelöf m.fl., Rättegång Första häftet Stockholm 2016 s. 81. 61 För en vidare diskussion om effektivitetsprincipen, se exempelvis Hettne 2020 s. 259. 62 Se exempelvis mål C-197/15 Florentina Martínez Andrés och Juan Carlos Castrejana López mot Servicio Vasco de Salud och Ayuntamiento de Vitoria [2016] (p. 58–61) och där angiven praxis. Se även mål C‑177/10 Francisco Javier Rosado Santana mot Consejería de Justicia y Administración Pública de la Junta de Andalucía [2011] ECR I-07907 (p. 92). 63 Se mål C-197/15 Florentina Martínez Andrés och Juan Carlos Castrejana López mot Servicio Vasco de Salud och Ayuntamiento de Vitoria [2016] (p. 61) och motsvarande formulering i mål C‑177/10 Francisco Javier Rosado Santana mot Consejería de Justicia y Administración Pública de la Junta de Andalucía [2011] ECR I-07907 (p. 92). 6 4 Vad gäller skillnaderna mellan medlemsstaternas insolvensrättsliga lagstiftningar, se exempelvis den komparativa studien i Harmonisation of Insolvency Law at EU Level, Policy Department C — Citizens’ Rights and Constitutional Affairs, European Parliament, Brussels 2010. Jämför mål C-341/04 Eurofood IFSC Ltd [2006] ECR I-03813 vid (p. 51). Se även insolvensförordningen ingresspunkt 22.fotnot 10 · s. 523
Michael Bogdan · SvJT 2011 s. 873–929 · 1 ställe
- I NJA 2009 s. 383 rörde det sig om svensk domstols behörighet enligt EG:s insolvensförordnings artikel 3(1) att pröva statens (Skatteverkets) ansökan om att en fysisk person skulle försättas i konkurs, varvid det rådde delade meningar om huruvida denna gäldenär, som inte var näringsidkare, vid tiden för konkursansökan haft sina huvudsakliga intressen i Sverige eller i Spanien. Artikel 3(1) innehåller en presumtionsregel enligt vilken juridiska personer om ej annat visas anses ha sina huvudsakliga intressen där de har sitt säte, men någon liknande presumtion finns inte för fysiska personer. Skatteverket åberopade bl.a. att gäldenären sedan 1988 och alltjämt vid tiden för konkursansökan varit folkbokförd i Stockholm, medan gäldenären gjorde gällande att han redan före konkursansökan flyttat till Spanien men av förbiseende anmälde flyttningen först senare. Han har som skriftlig bevisning åberopat ett hyreskontrakt avseende en lägenhet i Spanien, ett köpebevis om försäljning av lägenheten i Stockholm, el- och tandläkarräkningar samt en skrivelse från ett spanskt bolag som han arbetat för. HD:s utgångspunkt var att det ankommer på sökanden att styrka de omständigheter som ligger till grund för svensk domstols behörighet, men den fastställde underinstansernas beslut enligt vilka svensk konkursdomsrätt förelåg i detta fall. Vid insolvensförordningens tolkning fick begreppet ”platsen där de huvudsakliga intressena finns” ges en enhetlig tolkning oberoende av nationell lagstiftning, varvid man fick beakta uttalandet i förordningens ingress 13 om att denna plats bör motsvara den plats där gäldenären vanligtvis förvaltar sina intressen och som därför är fastställbar för tredje man. HD hänvisade också till punkt 75 i den förklarande rapporten avseende EG:s aldrig ratificerade insolvenskonvention, vars text övertagits av insolvensförordningen. Enligt rapporten skall centrum för de huvudsakliga intressena när det gäller icke-yrkesverksamma ”i princip” vara den plats där de har sitt fasta hemvist. Enligt HD framstår det som följdriktigt att utgå från folkbokföringen, men även andra omständigheter måste kunna beaktas vid bedömningen. Platsen för de huvudsakliga intressena för en fysisk person, som inte är näringsidkare, bör därför vara folkbokföringsorten om annat inte visas. HD medgav att utredningen gav visst stöd för gäldenärens invändningar, men kom fram till att det inte kunde anses visat att han vid tidpunkten för konkursansökan hade sina huvudsakliga intressen i Spanien. — HD:s utgångspunkt, enligt vilken det ankommer på sökanden att styrka de omständigheter som ligger till grund för svensk domstols behörighet, betyder mot bakgrund av den av HD formulerade presumtionen bara att sökanden skall visa att gäldenären är folkbokförd i Sverige, varefter bevisbördan övergår till den sistnämnde. Att domstolen i det aktuella fallet inte ansåg motbevisningen övertygande är svårt att kommentera på grundval av de knapphändiga uppgifterna i referatet. Intressantare är huruvida HD:s presumtionsregel hade godtagits av EG-domstolen om HD valt att underställa den EG-domstolens prövning. Det är någorlunda klart att en domarskapt stel regel, enligt vilken folkbokföringen här i riket alltid skulle räcka för svensk konkursdomsrätt, vore oförenlig med artikel 3(1), dvs. någon analogisk tillämpning av 10 kap. 1 § 2 st. rättegångsbalken kan det inte bli fråga om i dessa fall. En mera flexibel presumtion skulle emellertid förmodligen anses acceptabel av EG-domstolen, jfr dess dom i saken Kommissionen v. Spanien (mål C-70/03). HD:s avgörande kommenteras också av NilsBertil Morgell, JT 2010–11 s. 437–438.Insolvensrätt · p. 4 · s. 926