Se EU-domstolens avgörande i mål C-328/12 (Schmid) och Anna Warberg, Gränsöverskridande insolvens s. 44 f. Schmid-avgörandet är bekräftat genom 2015 års insolvensförordning då det där i artikel 6 har införts en bestämmelse som uttrycker just det domstolen kom fram till. Det fallet gällde specifikt frågan om förande av en återvinningstalan. Egentligen måste det ses som så gott som självklart att ett huvudinsolvensförfarande enligt insolvensförordningen generellt sett gör anspråk på extraterritorialitet (dvs. att gälla utanför EU). EU:s insolvensförordning innehåller följdriktigt inte heller några begränsningar vad gäller detta. Avsaknaden av ett positivt stöd för extraterritorialitet saknar betydelse. Jfr också vad Anna Warberg (s. 48) uttalar om att det som uttalas i NJA 2013 s. 22 inte stämmer överens med C 328/12. Se också fotnot 35.
Hänvisas från p. 1 (s. 489)
1.I och med att det inom EU antogs en förordning om insolvensförfaranden den 29 maj 2000 (med ikraftträdande 2002), finns det i väsentlig mån anledning att revidera den ovan angivna historiska utgångspunkten. Den förordningen ersattes av en ny förordning om insolvensförfaranden av den 20 maj 2015 (med huvudsakligt ikraftträdande den 26 juni 2017; se artikel 91), som kan ses som en vidareutveckling av den tidigare. Insolvensförordningen bygger — internt mellan de EUländer som omfattas av den — på en kompromiss mellan de förhärskande principerna (universalitet och territorialitet) på området. I externt avseende — dvs. EU-ländernas förhållningssätt till länder utanför EU-kretsen — saknar förordningen helt begränsningar. Viss bestämd anknytning (se nedan) till något av EU-länderna innebär alltså att anspråk görs på exklusivitet och extraterritorialitet utanför EU. Med andra ord innebär en sådan anknytning att insolvensförordningen fullt ut är tillämplig på konkursen (eller annat insolvensförfarande) och det erkänns, utan krav på något särskilt förfarande, i alla EU-länder (se artikel 19–21). Inte nog med det — en konkurs som EU:s insolvensförordning är tillämplig på gör (enligt svensk rätt och säkerligen enligt gällande rätt även i övriga EU-länder) anspråk på att respekteras även av länder i världen i övrigt. Den avgörande skillnaden är att det i förhållande till jurisdiktioner utanför EU inte finns några bindande mekanismer för automatiskt erkännande m.m. Tvärtom är man i det avseendet helt i händerna på den främmande jurisdiktionens regler.s. 489
2.EU:s insolvensförordning kompletteras i Sverige av lagen (2017:473) med kompletterande bestämmelser till insolvensförordningen (kompletteringslagen) och förordningen (2017:485) med kompletterande bestämmelser till 2015 års insolvensförordning (kompletteringsförordningen). Det är måhända självklart, men det ska ändå sägas att kompletteringslagen och kompletteringsförordningen enbart är tillämpliga på en konkurs som faller inom insolvensförordningens tillämpningsområde. Utanför det området saknar de relevans.s. 490
3.Det förhållandet att Sverige omfattas av EU:s insolvensförordning har kommit att innebära mycket viktiga undantag från vad som ovan nämnts som svenska huvudregler. I själva verket är det frågan om mer än ”undantag”. I praktiken har regleringen i EU:s insolvensförordning haft stor inverkan på frågan om svensk internationell domsrätt avseende konkurs rent allmänt. Samtidigt är det viktigt att påpeka att de ovan angivna svenska huvudreglerna i princip gäller orubbat i de fall EU:s insolvensförordning inte är tillämplig. Men av vikt är att det då först måste kunna slås fast att insolvensförordningen inte är tillämplig.s. 490