A st. 1 3 SOU 1938:44, s. 69. Vid den tiden användes termen återbrytande för det vi i dag kallar resning. 14 A st. 15 Militieombudsmannens uppgifter sköttes ursprungligen av justitieombudsmannen och återfördes dit år 1968 när ämbetet avvecklades, se t.ex. https://www.jo.se/ om-jo/historik/. 16 SOU 1938:44, s. 70. 17 A st. 18 A st. 19 A a., s. 71. 20 Bellander, Henrik, Rättegångskostnader, Om kostnadsbördan i dispositiva tvistemål, Iustus förlag 2017, s. 72. 21 Han kritiserade t.ex. Olivecrona för att ha en ”böjelse för abstrakta resonemang” och att hans ”intresse för konstruktioner och spekulationer kommer honom att i stor utsträckning förbise det väsentliga i problemställningarna”. I en recension av Hasslers bok ”Utsökningsrätt” uttalades att han inte ”haft anledning att gå in på problem av huvudsakligen teoretisk eller systematisk betydelse. Då han någon gång kommer in på sådana problem, söker han i allmänhet intaga en förmedlande hållning”, Stjernquist, Per i SvJT 1953 s. 384. 2 2 Motion 1937 nr 98 i andra kammaren. 23 Hägerström installerades som professor i praktisk filosofi i Uppsala år 1911, och det brukar anses vara startskottet för den s.k. Uppsalaskolan (Se Björne, Lars, Den nordiska rättsvetenskapens historia del III, Den konstruktiva riktningen 1871–1910, Institutet för rättsvetenskaplig forskning 2002, s. 4). Hägerström kritiserade den s.k. viljeteorin och förespråkade en mer realpsykologisk inställning (Se t.ex. Hägerström, Axel, Kriminalpsykologiska reflexioner, SvJT 1925 s. 329). Några av de jurister som omfamnade Hägerströms idéer var Lundstedt, Olivecrona och Ekelöf (Se t.ex. Lundstedt, Vilhelm, Om den s.k. tillitsteorin, SvJT 1929 s. 423, Olivecrona, Karl, Talerätt och materiell rätt, en relikt från naturrätten, SvJT 1925 s. 177, Ekelöf, Per Olof, Ett stycke vetenskapshistoria, Samfunn, Rett, Rettfärdighet, Festskrift til Thorstein Eckhoffs 70-årsdag, 1986, s. 261–280 [denna finns också publicerad i De Lege, Juridiska fakulteten i Uppsala Årsbok, årgång 1, Iustus förlag 1991, s. 75 ff.]). 24 Motion 1937 nr 98 i andra kammaren, s. 5. 25 A st. 26 A st. 27 SOU 1938:44, s. 72. 28 A a., s. 65. 29 SOU 1938:44, s. 65. 3 0 A a., s. 72. 31 A st. 32 A a., s. 73. 33 A st. 34 A st. 35 A a., s. 74. 36 Olivecrona, a. st. 37 Prop. 1939:307, s. 24. 38 A st. 3 9 A st. 40 A a., s. 25. 41 A st. 42 A st. 43 Prop. 1939:307, s. 25. 44 A st. 45 Prop. 1939:307, s. 25 f. 46 Och dessförinnan Processkommissionen i SOU 1926:32. 47 Prop. 1939:307, s. 27. 48 A st. 4 9 A st. 50 Ekelöf, Per Olof, Är den juridiska doktrinen en teknik eller en vetenskap, Gleerup 1951. 51 Ekelöf, Per Olof, Rättegång I, 9:e uppl., Wolters Kluwer 2016, s. 20 f och 100. 52 Ekelöf, Per Olof, Rättegång I, s. 100. 53 Bellander, Henrik, Processrättens förflutna — bara av historiskt intresse?, Juridisk publikation 2017, s. 328. 54 7 § lag (1942:429) om hyresreglering m.m. 5 5 Se Boman, Robert, i inledningen till avsnittet om den teleologiska tolkningsmetoden i De Lege, Juridiska fakulteten i Uppsala Årsbok, årgång 1, Iustus förlag 1991, s. 73. Ekelöfs idéer var dock inte (heller då) oomstridda, se t. ex. Ekelöf, Per Olof, Ett stycke vetenskapshistoria, På Samfunn, Rett, Rettfärdighet, Festskrift til Thorstein Eckhoffs 70-årsdag, 1986, s. 261–280, där Ekelöf själv skriver om kritiken som framförts mot hans teleologiska metod och Strömholm, Stig m. fl., Rätt, rättskällor och rättstillämpning, 6:e uppl., Norstedts juridik 2020, s. 504 ff. för en sammanställning av kritiken mot Ekelöfs metod. 5 6 Enligt Ekelöfs teleologiska metod är det helt i sin ordning, eftersom metoden syftar till att de materiella reglernas ändamål ska få genomslagskraft och utifrån det får det avgöras hur de processuella reglerna ska tillämpas. Se Ekelöf, Per Olof, Rättegång I, s. 100. 57 11 kap. 1 § stadgade: Har arbetstagare begått brott, som visar att han uppenbarligen är olämplig att inneha sin anställning, får han avskedas. 5 8 Almkvist, Gustaf, Prejudikatbildning i straffvärdefrågor, SvJT 2022 s. 464. 59 A a., s. 466. 60 Detta infördes i.o.m. 1989 års påföljdsreform. 61 Konkurslag (1921:225). 62 Domskälen, s. 13. 63 Det är dock inte helt klart om majoriteten menade att resning inte kunde beviljas för att rättstillämpningen ändå var förenlig med grunderna för lagstiftningen, eller om denna inte uppenbart stred mot lag. 6 4 Jag vill poängtera att frågan om utgången i avgörandet är materiellt riktig eller inte lämnar jag till andra att bedöma. Den här artikeln behandlar bara de processrättsliga aspekterna av avgörandet. 65 Den kritiska tidpunkten kallas den tidpunkt när ansökan om företagsrekonstruktion gjorts, se Schytzer, Jonatan, Fordrans uppkomst inom insolvensrätten, s. 393. 66 Domskälen, p. 11. 67 Domskälen, p. 12. I NJA 2020 s. 147 ”Unionens resningsansökan”, som handlade om ifall resning skulle beviljas p.g.a. senare rättspraxis från EU-domstolen och/eller påstådd rättstillämpning i strid med ett inhämtat förhandsavgörande, uttalade HD, utan motivering, att det för resning kan vara tillräckligt att rättstillämpningen strider mot grunderna för en viss lagstiftning. 68 Domskälen, p. 31. 69 Domskälen, p. 27. 70 Domskälen, p. 28. 7 1 Domskälen, p. 32. 72 Domskälen, p. 32, 34. 73 Domskälen, p. 33. Avgörandet det handlade om var Rörvik Timber, NJA 2014 s. 537. Frågan om avgöranden som strider mot prejudikat kan sägas strida mot lag är en mycket intressant fråga, som dock inte kommer behandlas inom ramen för den här artikeln. 74 Ett exempel på när detta skett förut är NJA 2013 s. 746, där HD ”med stöd av EKMR” beviljade resning enligt nu aktuell resningsgrund, när det inte fanns uttryckligt stöd för att bevilja resning enligt RB. 7 5 Någon som har skrivit utförligt om dagens processrätt är Bellander. Se Bellander, Henrik, Rättegångskostnader, Om kostnadsbördan i dispositiva tvistemål, s. 87 ff. 76 Se Cars, Resning i rättegångsmål, Håkan Ohlssons Boktryckeri 1959, s. 193 ff. (särskilt s. 200). 77 Ändamålen med regeln ska enligt den teleologiska tolkningsmetoden (grovt förenklat) fastställas utifrån ”de klara fallen”, sådana som klart faller inom en regels ordalydelse. Sen ska de ovanliga (säregna) fallen tillämpas så att det ändamål, eller den handlingsdirigerande funktion, som de klara fallen syftar till, uppnås även i de säregna fallen. 7 8 Bellander, Henrik, Processrättens förflutna — bara av historiskt intresse?, s. 336. Att använda sig av historiska argument är också något som blivit allt vanligare inom rättsvetenskapen, se Modéer, Kjell Åke, Det historiska argumentet i senmodern rättslig diskurs, SvJT 2009 s. 343. 79 A st. 80 A st.
Hänvisas från p. 2 (s. 406)
1.Under 1930-talet meddelades några uppseendeväckande domar, vilka ledde till en livlig debatt om resningsgrunderna skulle utvidgas, särskilt vid resning till fördel för tilltalad. År 1935 lämnade två sakkunniga, vilka hade tillsatts för att arbeta med reformeringen av resningsreglerna, en promemoria med revideringsförslag. En stor nyhet var att de föreslog att resning skulle kunna beviljas på grund av felaktig rättstillämpning. En då gällande utgångspunkt var att det inte borde vara möjligt att som grund för resning anföra att det sätt som domstolen prövat materialet på varit felaktigt. De sakkunniga höll med om den utgångspunkten och menade att det inte borde införas en generell regel som gjorde det möjligt att få resning för att få till (ytterligare en) omprövning av samma material. De höll också med om en tidigare uttalad uppfattning att en sådan regel skulle kunna anses ge uttryck för en allmän misstro mot domstolarnas förmåga att bevisuppskatta och rättstillämpa. Däremot menade de sakkunniga att det i vissa fall fanns skäl att utvidga resningsgrunderna till att omfatta även processuella grunder, särskilt oriktig rättstillämpning och felaktig bevisuppskattning. De uttalade att det inte kunde förnekas att en dom ibland faktiskt blir materiellt felaktig p.g.a. felaktig bevisvärdering eller rättstillämpning, och att det visade på rättsordningens ofullkomlighet. Vid den här tiden låg fokus för processen på de enskilda fallen och det framhölls i arbetet med RB att ett av processens huvudsyften var att nå fram till materiell riktighet i det enskilda fallet. Betoningen på materiell riktighet i de enskilda fallen bidrog troligen till åsikten att resningsgrunderna borde utökas. Det behövde helt enkelt bli enklare att rätta till domar som senare visade sig vara felaktiga.s. 406
2.De sakkunniga påpekade att en felaktig rättstillämpning självklart är till nackdel för den part som domen gått emot men framhöll att de skadeverkningar som sådana domar skulle kunna få på rättsordningen i stort var ett ännu större problem. Att domar som blivit materiellt felaktiga på grund av sådana omständigheter inte skulle kunna ändras, skulle enligt de sakkunniga kunna leda till att rättssäkerheten i stort framstod som hotad och påverka förtroendet för rättskipningen negativt. Enligt de sakkunniga var det dock uppenbart att dessa hänsyn vägde tyngre i brottmål än i tvistemål, och särskilt vid resning till fördel för en tilltalad. De påpekade därför att om möjligheterna till resning utvidgades till att innefatta felaktig bevisuppskattning och rättstillämpning, så måste dessa grunder vara väldigt begränsade. De kallade till och med dessa potentiella resningsgrunder för ”extraordinärt återbrytande”. Som exempel på hur resningsgrunden skulle kunna begränsas nämnde de att denna bara borde kunna leda till resning till förmån och inte till nackdel för en tilltalad.s. 406
3.Justitiekanslern, justitieombudsmannen och militieombudsmannen yttrade sig över de sakkunnigas promemoria. De avstyrkte förslaget om att resning skulle kunna beviljas p.g.a. felaktig bevisvärdering. De var också skeptiska mot förslaget att tillåta resning p.g.a. felaktig rättstillämpning, och menade att det skulle vara särskilt olämpligt om resning kunde beviljas rörande omstridda tolkningsfrågor, som diskuterats i doktrin och/eller praxis. Däremot menade de att det inom ramen för felaktig rättstillämpning fanns en grupp domar som borde kunna leda till att resning beviljades. Det var i de fall där det inte kunde råda delade meningar om ifall en brottmålsdom stred mot lag. I sådana fall krävde rättskänslan att en sådan dom rättades. Som exempel nämndes att det skett en kumulering av straff utan att lagstadgade begränsningar iakttagits, att en gammal lag tillämpats fast en ny var tillämplig eller tvärtom, att straffmaximum överskridits eller att en person dömts trots att brottet var preskriberat. Militieombudsmannen tyckte att en sådan resningsgrund skulle vara tillämplig i tvistemål också.s. 407
4.Situationerna som alltså initialt togs upp som argument till stöd för den aktuella resningsgrunden var sådana där det klart framgick av lagtexten att en dom blivit felaktig för att resning skulle kunna beviljas. Kanske hänger detta samman med processvetenskapen i stort, som på den tiden var ganska pragmatisk och antiteoretisk. Hassler, som alltså var en av de sakkunniga som tog initiativet till den aktuella resningsgrunden, ägnade sitt största fokus åt praktiken. Med tanke på dessa praktiska och icke-teoretiska tankegångar är det kanske inte så märkligt att förslagen fokuserade på just lagtexten, och vad som gick att utläsa av den.s. 407
5.År 1937 lämnades en motion i riksdagen som behandlade frågan om reformerade resningsregler. Motionären, Vilhelm Lundstedt (som var anhängare till Hägerström), anförde bl.a. att eftersom det gång på gång framfördes kritik om de snäva möjligheterna att bevilja resning, så borde det inte vara möjligt att skjuta upp frågan om resningsinstitutets reformering till dess att den nya rättegångsbalken skulle träda i kraft. Han förde fram att kritiken mot resningsinstitutet gällt dels frågan om rättskipningen självt, dels den enskildes rättstrygghet. Han menade att rättskipningens anseende ”otvivelaktigt” tar skada om oriktiga domar inte ändras och diskutabla avgöranden inte tas upp till ny prövning. Lundstedt menade att huvudsyftet med en reform borde vara att alla grunder som kan medföra att en lagakraftvunnen dom anses felaktig bör kunna beaktas. Motionen ledde dock inte till någon åtgärd från riksdagen, eftersom de sakkunnigas förslag lämnats över för behandling till Processlagsberedningen (PLB).s. 408
6.PLB framhöll att parterna i både tviste- och brottmål bör kunna lita på att ett avgörande som vunnit rättskraft kommer stå fast. Kan parterna inte göra det skulle det, enligt PLB, ”undergräva den allmänna tilliten till rättsskipningen”. PLB menade dock att det redan då var allmänt erkänt att rättskraftens orubblighet inte kan gälla utan undantag, utan att det snarast får ses som en utgångspunkt. Som exempel på situationer när rättskraften skulle kunna brytas igenom angav PLB att viktiga processuella regler åsidosatts, att nya omständigheter eller bevis presenteras och att dessa sannolikt skulle innebära att målet fått en annan utgång. Men också andra förhållanden, som försvagar tilltron till en domstols avgörande, borde enligt PLB kunna utgöra skäl för att ta upp ett rättskraftigt avgörande till ny prövning.s. 408
7.Rörande en eventuell utvidgning av resningsreglerna till att omfatta även felaktig rättstillämpning konstaterade PLB att rättstillämpningen alltid kan bli föremål för överklagande, ända upp till högsta instans. PLB framhöll att det även i ett ordinarie förfarande kan föreligga stor tveksamhet kring den riktiga rättstillämpningen. Men det påpekades också att det vid all rättskipning i viss mån är oklart vad som är den riktiga rättstillämpningen och det var uppenbart att denna tvekan inte skulle försvinna bara för att det inrättades en ny resningsgrund. Det framhölls också att det var tydligt att syftet med resningsinstitutet inte var att det skulle kunna användas för att ompröva mål utifrån en rättsgrundsats som inte var gällande vid tiden för domen. PLB ansåg därför inte att det skulle införas en allmän resningsgrund för frågor som bara handlade om lagtolkning eller rättstillämpning. Det ansågs dock att det var en väsentlig skillnad när det gällde rättstillämpning som blivit felaktig p.g.a. ett förbiseende eller misstag. Med hänsyn till rättskipningens auktoritet menade PLB att en sådan oriktig rättstillämpning borde kunna rättas i ett extraordinärt förfarande också.s. 408
8.Gällande grunderna för resningsinstitutet tyckte PLB inte att det skulle göras någon skillnad mellan tviste- och brottmål. Men när det gällde själva utformningen av reglerna ansågs att det var självklart att skillnaden mellan de olika måltyperna skulle beaktas. Som exempel nämnde PLB att det i tvistemål borde kunna ställas högre krav på parterna och att reglerna om resning till nackdel för en tilltalad skulle vara mer begränsade än till fördel för tilltalad. Följaktligen föreslog PLB att en ny resningsgrund skulle införas till förmån för tilltalad i brottmål och i tvistemål, när rättstillämpningen uppenbart stridit mot lag. Regelns ordalydelse var likadan för brott- och tvistemål (men för tvistemål föreslogs den begränsningen att resning måste sökas inom sex månader från att avgörandet vunnit laga kraft).s. 409
9.Diskussionen om resningsreglerna ledde också till att det år 1939 kom ett förslag om att införa en fristående lag om särskilda rättsmedel, och alltså bryta ut reglerna ur PLB:s förslag till rättegångsbalk. Departementschefen uttalade att reglerna om särskilda rättsmedel var både ”synnerligen knapphändiga och delvis även oklara”. Framförallt resningsreglerna ansågs, enligt departementschefen, vara ofullständiga både gällande vilka grunder som resning fick beviljas på och hur förfarandet skulle gå till. Den lagtext som fanns att tillämpa var ÄRB i 1734 års lag, som innehöll en regel om resning (eller återbrytande av dom som det kallades då). Reglerna hade därför fått kompletteras av praxis i stor utsträckning. Ofullständigheten och oklarheten gällande de särskilda rättsmedlen utgjorde enligt departementschefen en sådan brist i rättegångsväsendet att den borde avhjälpas snarast möjligt.s. 409
10.Departementschefen framhöll att det är av största vikt för de enskilda parterna att en sak som blivit prövad inte ska kunna bli föremål för en ny rättegång. Om parter inte kan förlita sig på att ett avgörande står fast kan de inte inrätta sitt handlande efter det. En sådan osäkerhet skulle enligt departementschefen undergräva den allmänna tilliten till rättskipningen. Departementschefen framhöll att kravet på slutliga avgörandens orubblighet på ett principiellt plan gäller både för tvistemål och brottmål. Trots vikten av att parter kan förlita sig på meddelade domar var det allmänt känt att regeln om slutgiltiga avgörandens orubblighet inte kan upprätthållas under alla förhållanden, menade departementschefen. I särskilda fall måste målet kunna prövas på nytt. Som exempel på sådana omständigheter nämndes att viktiga processuella regler åsidosatts under förfarandet eller att det efter domen framkommit omständigheter som gör att domen framstår som materiellt oriktig. Det var enligt departementschefen viktigt att det tydligt framgick av lagen under vilka förutsättningar som resning skulle kunna bli aktuellt.s. 410
11.Departementschefen uttalade att det enligt dittillsvarande praxis inte var möjligt att bevilja resning om inga nya skäl presenterades. Det var därför inte möjligt att bevilja resning ”bara” på den grunden att rättstillämpningen (eller bevisvärderingen) varit felaktig. De nu föreslagna förändringarna från de sakkunnigas utlåtande år 1935 och Lundstedts motion år 1937 innebar att ett tidigare prövat material skulle kunna omprövas utan att nya skäl åberopades. Departementschefen tyckte att de skäl som PLB anfört mot förslaget att utvidga resningsgrunderna så att det skulle bli möjligt att ompröva tidigare material utan att något nytt tillkommit var beaktansvärda. Departementschefen stödde inte heller en allmän/generell utvidgning av resningsreglerna så att en omprövning skulle vara möjlig utan att nya skäl presenterats. En sådan utvidgning skulle enligt departementschefen i praktiken innebära att en ytterligare instans skapades, särskilt för de mål som redan prövats av HD och ändå fick en ny omprövning av redan prövat material. Departementschefen tyckte dock att det fanns starka skäl att utvidga resningsmöjligheten till att omfatta sådana fall där rättstillämpningen p.g.a. förbiseende eller misstag blivit uppenbart felaktig. I 1939 års lag om särskilda rättsmedel infördes därför en resningsgrund i tvistemål, motsvarande dagens 58 kap. 1 § 4 p. RB, när rättstillämpning som ligger till grund för domen uppenbart strider mot lag. Denna regel fördes några år senare in oförändrad i RB.s. 410
12.Under arbetet med den nu aktuella resningsgrunden fanns alltså ingen diskussion om att resning skulle kunna beviljas för att en rättstillämpning stred mot grunderna för en viss lagstiftning. Istället framhölls att resningsgrunden var tänkt för fall där det — utifrån lagtexten — i princip inte gick att ifrågasätta att rättstillämpningen varit felaktig, som att en ny lag tillämpats trots att en äldre var tillämplig i målet.s. 411