Närliggande

6.En förutsättning för förtalsansvar är att den utpekade kan identifieras. I NJA 1987 s. 336 hade ett fackförbund beslutat att avråda sina medlemmar att ta anställning i ett företag på grund av att företagsledaren ansågs olämplig. Beslutet hade sedan bland annat lämnats till företagsupplysningen, men utan att nämna motiveringen och företagsledaren. HD uttalade att eftersom företaget var en liten arbetsplats som helt leddes av just denne företagsledare, hindrar den omständigheten att företagsledaren inte nämndes med namn inte att uppgifterna ändå skulle kunna avse honom. Men då uppgiften endast bestod i att fackförbundet beslutat att avråda sina medlemmar från att ta anställning hos företaget, ansågs den inte utgöra förtal. HD lade till att den bedömningen inte ändras av att det för tjänstemän som mottagit uppgiften kan ha stått klart att beslutet grundats på fackförbundets uppfattning om företagsledaren, eller att utomstående som beslutet kan ha spritts till kan ha dragit den slutsatsen. I ett publicerat hovrättsfall beskrevs målsäganden som "En mamma i Kils kommun". Mot bakgrund av att hon fått stor uppmärksamhet i media med anledning av att hon fått ersättning för att vårda sina egna sex barn ansåg hovrätten att hon måste anses ha varit lätt identifierbar för en inte obetydlig krets av lyssnare. Axberger beskriver kravet som att det inte krävs att var och en förstår vem som avses, i teorin räcker det med att någon enstaka person kan visas ha gjort det. Enligt Schultz är det inte helt klart vad kravet innebär. Det kan därför uppstå gränsdragningsproblem i situationer när personer lämnar uppgifter om att de utsatts för våld eller sexuella övergrepp av en närstående, och den utpekade beskrivs som exempelvis ”min ex-make”. Rekvisitet kan då i teorin anses vara uppfyllt eftersom andra i de inblandade personernas närhet förstår vem som avses. Detsamma kan gälla mer subtila beskrivningar, som exempelvis att beskriva att man blivit utsatt under en viss tidsperiod, och andra på så sätt kan räkna ut vem som avses. Men vid en helhetsbedömning bör nog rekvisitet tolkas i relation till möjligheten till ansvarsfrihet när uppgiften spridits i en liten krets av närstående. 3.2 Försvarligt att lämna uppgiften och ansvarsfrihet på annan grund Förtalsbestämmelsens andra stycke anger att det inte ska dömas till ansvar om utpekaren var skyldig att uttala sig eller om det annars med hänsyn till omständigheterna var försvarligt att lämna uppgift i saken, under förutsättning att hen kan visa att uppgiften var sann eller att hen hade skälig grund för den. Det är svårt att se att det förstnämnda undantaget, det vill säga skyldighet att uttala sig (till exempel i ett vittnesmål, polisförhör eller myndighetsutredning) skulle kunna vara tillämplig i fall där uppgifter sprids i sociala medier. I fortsättningen fokuserar jag därför på om det annars är försvarligt att lämna uppgift i saken. Försvarligheten tar främst sikte på en intresseavvägning mellan försvarliga intressen att sprida uppgifter och den enskildes ära eller heder. I förarbetena uttalades å ena sidan angående grunden för att kriminalisera förtal: Människan i ett samhälle, icke minst i ett modernt samhälle, är hänvisad att på olika sätt och i olika plan leva i gruppgemenskap med andra. Om därför någon angriper annan genom att om honom utsprida nedsättande uppgifter och därigenom försöker inrikta gruppens känslor mot honom, så kan detta vara ett farligt angrepp, som för den angripne kan leda till uteslutning ur gruppgemenskapen eller försvårade livsbetingelser på olika sätt. Å andra sidan finns ett motstående intresse: kriminalisering av ärekränkning medför inskränkningar i yttrandefriheten. I förarbetena angavs att den offentliga diskussionen förutsätter en vidsträckt yttrandefrihet, som ”är grundvalen för ett demokratiskt samhällsskick”. Vidare anfördes: ”Det måste finnas utrymme för den politiska debatten, liksom också andra samhälleliga, kulturella och vetenskapliga frågor måste få ventileras, även om därigenom enskilda personer skulle i viss mån angripas”. I förarbetena hänvisades också till yrkesmässig nyhetsförmedling som ett samhälleligt intresse, dock inte sensations- eller skandaljournalistik. Vad gäller försvarliga intressen kan offentliga personer ibland få anses tåla mer än andra. Åklagaren har bevisbördan när det gäller försvarlighetsbedömningen och ”bevisskyldigheten är i regel uppfylld om den tilltalade inte på något sätt gör antagligt att hans gärning var försvarlig.” Därefter är det den åtalade som har att visa att uppgiften var sann eller att hen hade skälig grund för den.s. 393