Brottsoffers yttrandefrihet och förtalsbrottet*3 hänvisningar
- Axberger, Hans-Gunnar. Nätkränkningar som rättsligt och demokratiskt problem. Institutet för juridik och internet, Stockholm, 2018; Enarsson, Therese och Markus Naarttijärvi, Is It All Part of the Game? Victim Differentiation and the Normative Protection of Victims of Online Antagonism under the European Convention on Human Rights, International Review of Victimology 22, nr 2, 2016: 123–38; Schultz, Mårten, Förtal och integritet. Juridisk Publikation, nr 2, 2012: 207–37. 1 0 Hörnle, Tatjana. #MeToo — Implications for Criminal Law? Bergen Journal of Criminal Law & Criminal Justice. 6 nr 2, 2019: 115–135, s. 119. 11 Ibid., s. 119–120. 12 Tuori, Kaarlo, Critical legal positivism. Ashgate, 2002, s. 121, 285. 1 3 Studierna har godkänts av Etikprövningsmyndigheten (diarienummer 201902953). Vid citat har namn i domskälen bytts ut mot ”tilltalad” respektive ”målsägande”. 14 Prop. 2013/14:47 Några ändringar på tryck- och yttrandefrihetens område, s. 24–25. 1 5 2017 ändrades de omständigheter som har betydelse för om förtalsbrottet är att bedöma som grovt, SFS 2017:1136. 16 Axberger, Yttrandefrihetsgrundlagarna s. 114, kursiv i original. 17 Axberger, Yttrandefrihetsgrundlagarna s. 40–41; NJA 2018 s. 562. Det innebär att den så kallade instruktionen i TF 1:10 och YGL 1:15 inte är tillämplig, även om den ”nog fått en viss smittoeffekt till områden som endast omfattas av regeringsformens skydd”, Bull, Yttrandefrihet och konstitutionell kultur s. 392. 1 8 Lindon, Otchakovsky-Laurens and July v. France, dom 22 Oktober 2007, nr 21279/02 och 36448/02, p. 41. 19 Ibid. 20 NJA 2005 s. 805; NJA 2006 s. 467; Axberger, Yttrandefrihetsgrundlagarna s. 34. 21 2 kap. 6 § andra stycket RF gäller endast skydd gentemot det allmänna, och avser endast vissa intrång i den personliga integriteten. Den enskildes anseende och privatlivets helgd utgör dock grund för begränsning enligt 2 kap. 23 § första stycket RF. 22 Von Hannover v. Germany, dom 27 juni 2004, nr 59320/00, p. 50; Pfeifer v. Austria, dom 15 februari 2007, nr 12556/03, p. 35; A. v. Norway, dom 9 april 2009, nr 28070/06, p. 64. 23 Danelius, Hans, Bull, Thomas, Danelius, Johan & Cameron, Iain, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis: en kommentar till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, Sjätte upplagan, Norstedts juridik, Stockholm, 2023, s. 445; van Rijn, Arjen, Freedom of Expression. I: P. van Dijk, F. van Hoof, A. van Rijn och L. Zwaak (red.), Theory and Practice of the European Convention on Human Rights, Intersentia, Cambridge, 2018: 765–811 s. 777, samt, i nämnd antologi: de Vries, Right to Respect for Private and Family Life s. 669. 24 Sunnqvist, Martin, Praktiskt konstitutionellt dömande: en handbok, Lunds domarakademi, Lund, 2017; Asp, Petter, Straffrätten — igår, idag och imorgon. SvJT 100 år (festskrift), 2016, 138–161 s. 151; Bull, Yttrandefrihet och konstitutionell kultur. 25 Se även NJA 2001 s. 409, som dock huvudsakligen gäller tolkning av då gällande personuppgiftslagen (1998:204). 26 NJA 2021 s. 215. 27 NJA 2006 s. 467. 28 NJA 2015 s. 45. 29 NJA 2005 s. 805; se även NJA 2012 s. 400, i vilket HD konkluderar att kriminalisering av innehavet skulle gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till de ändamål som har föranlett kriminaliseringen av barnpornografi, vilket innebär att vid en tolkning av straffbestämmelsen i överensstämmelse med RF kan den inte anses omfatta innehav av teckningarna. 30 I NJA 2015 s. 45 beaktas bland annat syftet med vapeninnehavet, att beskriva ett samhällsproblem, i påföljdsbestämningen, vilket ledde till att ett lägre straff än vad som är föreskrivet för brottet dömdes ut. 31 Von Hannover v. Germany, dom 27 juni 2004, nr 59320/00, p. 104–107; Axel Springer AG v. Germany, dom 7 februari 2012, nr 39954/08 p. 85–88; Perinçek v. Switzerland, dom 15 oktober 2015, nr 27510/08, p. 198. 3 2 Axel Springer AG v. Germany, dom 7 februari 2012, nr 39954/08 p. 83. 33 För en översikt över de två angreppssätten, se European Court of Human Rights (ECHR), Guide on Article 10 of the European Convention on Human Rights — Freedom of Expression, uppdaterad 31 augusti 2022, s. 28. 34 Egill Einarsson v. Iceland, dom 7 november 2017, nr 24703/15, p. 37. 35 Ibid., p. 36. 36 Handyside v. the United Kingdom, dom 7 December 1976, nr 5493/72, p. 49. 37 Aksu v. Turkey, dom 15 mars 2012, nr 4149/04 och 41029/04, p. 67; Perinçek v. Switzerland, dom 15 oktober 2015, nr 27510/08, p. 199. 38 ECHR, Guide on Article 10 s. 28–52. Danelius et al, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, s. 590–599 och 605–611. 3 9 Kanellopoulou v. Greece, dom 11 oktober 2007, nr 28504/05. 40 Egill Einarsson v. Iceland, dom 7 november 2017, nr 24703/15. 41 Allée c. France, dom 18 januari 2024, nr 20725/20. 4 2 Axel Springer AG v. Germany, dom 7 februari 2012, nr 39954/08, p. 89–95; von Hannover v. Germany (no. 2), dom 7 februari 2012, nr 40660/08 and 60641/08, p. 108–113. 43 ECHR, Guide on Article 10 s. 37–52. 44 Lingens v. Austria, dom 8 juli 1986, nr 9815/82, p. 46, (guiden s. 38–39, Einarsson 40). 45 Do Carmo de Portugal e Castro Câmara v. Portugal, dom 4 Oktober 2016, nr 53139/11, p. 31. 46 Egill Einarsson v. Iceland, dom 7 november 2017, nr 24703/15, p. 47. 47 Ibid., p. 51. 48 Ibid., p. 50. 4 9 Ibid., p. 52. 50 von Hannover v. Germany, dom 27 juni 2004, nr 59320/00, p. 60; Axel Springer AG v. Germany, dom 7 februari 2012, nr 39954/08, p. 90. 51 von Hannover v. Germany (no. 2), dom 7 februari 2012, nr 40660/08 and 60641/08, p. 110. 52 Bédat v. Switzerland, dom 29 mars 2016, nr 56925/08, p. 76. 53 Egill Einarsson v. Iceland, dom 7 november 2017, nr 24703/15, p. 43–45. 54 Allée c. France, dom 18 januari 2024, nr 20725/20, p. 50. 55 von Hannover v. Germany (no. 2), dom 7 februari 2012, nr 40660/08 and 60641/08, p. 111. 56 ECHR, Guide on Article 10 s. 43. 5 7 Rumyana Ivanova v. Bulgaria, dom 14 februari 2008, nr 36207/03, p. 39, 68; Kasabova v. Bulgaria, dom 19 april 2011, nr 22385/03, p. 58. 58 Kasabova v. Bulgaria, dom 19 april 2011, nr 22385/03, p. 58, 62. 59 Ibid., p. 62. 60 Allée c. France, dom 18 januari 2024, nr 20725/20, p. 51. 61 Allée c. France, dom 18 januari 2024, nr 20725/20, p. 52. 62 Reichman v. France, dom 12 juli 2016, nr 50147/11, p. 71. 63 Kanellopoulou v. Greece, dom 11 oktober 2007, nr 28504/05. 6 4 Allée c. France, dom 18 januari 2024, nr 20725/20, p. 47. 65 Egill Einarsson v. Iceland, dom 7 november 2017, nr 24703/15, p. 46. 66 Allée c. France, dom 18 januari 2024, nr 20725/20, p. 48. 67 Ibid., p. 49. 68 Ibid., p. 53. 69 Allée c. France, dom 18 januari 2024, nr 20725/20, p. 54. 70 Lindon, Otchakovsky-Laurens and July v. France, dom 22 Oktober 2007, nr 21279/02 och 36448/02, p. 59; ECHR, Guide on Article 10 s. 49–50. Se även Resolution 1577 (2007) från Europarådets parlamentariska församling, som uppmanar staterna att ta bort fängelsestraff som påföljd för förtal. 71 Kanellopoulou v. Greece, dom 11 oktober 2007, nr 28504/05. 7 2 Allée c. France, dom 18 januari 2024, nr 20725/20, p. 54. 73 Danelius et al, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis s. 456. 74 Axberger, Yttrandefrihetsgrundlagarna s. 227. 75 SOU 1953:14 s. 179 Förslag till brottsbalk. 76 Ibid. 77 Prop. 1962:10 Förslag till brottsbalk del B s. 142. 7 8 Ibid. s. 143. 79 NJA 2014 s. 808; NJA 2022 s. 1136 p. 15; Bäcklund, Agneta, Stefan Johansson, Hedvig Trost, Per Ole Träskman, Suzanne Wennberg och Fredrik Wersäll (red.). Brottsbalken. En kommentar, Norstedts Juridik/JUNO, version 22, 2023, 5 Kap. 1 § Förtal; Axberger, Yttrandefrihetsgrundlagarna s. 116. 80 NJA 2022 s. 1136 p. 15. 81 Axberger, Yttrandefrihetsgrundlagarna s. 116. 82 NJA 2003 s. 567; NJA 2022 s. 1136 p. 18. 83 NJA 2022 s. 1136 p. 19. 84 Gunnarsson, Lena, Samtyckesdynamiker: sex, våldtäkt och gråzonen däremellan. Studentlitteratur, Lund, 2020 s. 52f och 338–341. 85 6 kap. 1 § och 2 § BrB, SFS 2022:1043. 8 6 För en diskussion kring denna typ av rekvisit, se Lernestedt, Claes, Brottsoffergörande och deliktskonstruktion. Exemplet ’ägnat att’ vid fridskränkningsbrott enligt BrB 4:4 a. I: S. Andersson och K. Lainpelto (red.), Festskrift till Christian Diesen, Norstedts Juridik, Stockholm, 2014: 21–79. 87 Prop. 1962:10 del B s. 126. 88 Ibid. 89 Prop. 1962:10 del B s. 126. Det uttrycks även som att vad gäller brottslighet eller klandervärt levnadssätt ska den vara av ”allvarligare beskaffenhet”, prop. 1962:10 del B s. 143. 9 0 RH 1989:117. 91 Axberger, Yttrandefrihetsgrundlagarna s. 117 f. 92 Schultz, Förtal och integritet s. 222. 93 Prop. 1962:10 del B s. 141. 9 4 Prop. 1962:10 del B s. 144. 95 Prop. 1962:10 del B s. 144. 96 Axberger, Yttrandefrihetsgrundlagarna s. 120. 97 Jareborg, Nils och Sandra Friberg, Brotten mot person och förmögenhetsbrotten. Iustus, Uppsala, 2010 s. 76. 98 Prop. 1962:10 del B s. 142–143. 99 NJA 1987 s. 336. 100 RH 1996:61. 101 NJA 2003 s. 567 (tryckfrihetsbrott). 102 NJA 1990 s. 231. 1 03 SOU 1953:14 s. 183; Bäcklund et al, Brottsbalken, 5 kap. 1 § Förtal. 104 NJA 2014 s. 808 p. 15; NJA 2022 s. 1136. 105 Prop. 1962:10 del B, 145. 106 Axberger, Yttrandefrihetsgrundlagarna s. 119. 107 Prop. 1962:10 del C s. 183; se även prop. 1962:10 del B s. 145. 108 Axberger, Yttrandefrihetsgrundlagarna s. 119, Bäcklund et al, Brottsbalken, 5 kap. 1 § Förtal; Jareborg och Friberg, Brotten mot person s. 75–76. 1 09 I NJA 1966 s. 565 anförde HD att gränserna för det område där en privilegierad bedömning kan komma i fråga är snäva; Jareborg och Friberg, Brotten mot person s. 77; NJA 2014 s. 808. 110 NJA 2014 s. 808 p. 24. 111 Jareborg och Friberg, Brotten mot person s. 77; NJA 2014 s. 808 p. 24. 1 12 Axberger, Yttrandefrihetsgrundlagarna s. 228. 1 13 Dom A och F. 114 Dom B och G. 115 Dom F respektive L. 116 Dom B och D. 117 Dom C. 118 Dom E. 119 Dom F, H, K och L. 120 Dom I respektive K. 121 Dom B, I och J. 122 Dom B. 1 23 Dom I. 124 Dom J. 125 Dom J. 126 Dom H, I och K. 127 Dom E, L och B, citat från dom L. 128 Dom B. 129 Dom A och E. 1 30 Dom A, C, D, F, G och J. 131 Dom C. 132 Dom C och F, citatet ur dom F. 133 Dom B. 134 Dom D. 135 Dom G respektive dom F. 136 Dom F, G och J. 137 Dom J. 138 Dom C och D. 139 Dom F. 1 40 Dom F. 141 Dom A, C och F, citatet ur dom A. 142 Dom D och G, citatet ur dom D. 143 Dom F och C. 144 Dom A, C, D, F och J. 145 Dom B, E, I, K och L. 1 46 Dom B. 147 Dom E. 148 Dom I. 149 Dom K.
- I NJA 1987 s. 336 tolkades förarbetena som att även värdeomdömen kan utgöra förtal, så länge det är fråga om uttalanden med viss bestämdhet, men i senare praxis har uttalats att för att en uppgift ska omfattas av förtal ska den vara så bestämd att dess sanningshalt kan prövas. Det kan exempelvis vara ett uttalande om vad någon gör, har gjort eller kan tänkas göra, men det måste inte vara uppgift om en bestämd gärning eller omständighet, utan även mera generella omdömen kan omfattas, så länge uttalandet har en viss bestämdhet och inte endast utgör ett värdeomdöme. Axberger beskriver att här finns en gråzon, som också har att göra med att förtalsuppgiften inte behöver vara identisk med det som bokstavligen framförts. I gränsfall blir det en fråga om tolkning, där sammanhang och bakomliggande omständigheter måste beaktas. Bilder kan utgöra ett uppgiftslämnande, vilket innebär att det kan vara en förtalsgrundande uppgift att dela ett foto på ett ansikte med blåmärken. Vad gäller ord som kan utgöra såväl ett skällsord som ett faktapåstående — som i fallet Egill Einarsson mot Island ovan — har HD anfört att sammanhanget ges betydelse på så sätt att om uttalandet görs vid nyhetsrapportering kan det tala för att det är en förtalsgrundande uppgift, men i sammanhang av debatterande eller polemisk karaktär kan bedömningen leda till motsatt slutsats.
- En förutsättning för förtalsansvar är att den utpekade kan identifieras. I NJA 1987 s. 336 hade ett fackförbund beslutat att avråda sina medlemmar att ta anställning i ett företag på grund av att företagsledaren ansågs olämplig. Beslutet hade sedan bland annat lämnats till företagsupplysningen, men utan att nämna motiveringen och företagsledaren. HD uttalade att eftersom företaget var en liten arbetsplats som helt leddes av just denne företagsledare, hindrar den omständigheten att företagsledaren inte nämndes med namn inte att uppgifterna ändå skulle kunna avse honom. Men då uppgiften endast bestod i att fackförbundet beslutat att avråda sina medlemmar från att ta anställning hos företaget, ansågs den inte utgöra förtal. HD lade till att den bedömningen inte ändras av att det för tjänstemän som mottagit uppgiften kan ha stått klart att beslutet grundats på fackförbundets uppfattning om företagsledaren, eller att utomstående som beslutet kan ha spritts till kan ha dragit den slutsatsen. I ett publicerat hovrättsfall beskrevs målsäganden som "En mamma i Kils kommun". Mot bakgrund av att hon fått stor uppmärksamhet i media med anledning av att hon fått ersättning för att vårda sina egna sex barn ansåg hovrätten att hon måste anses ha varit lätt identifierbar för en inte obetydlig krets av lyssnare. Axberger beskriver kravet som att det inte krävs att var och en förstår vem som avses, i teorin räcker det med att någon enstaka person kan visas ha gjort det. Enligt Schultz är det inte helt klart vad kravet innebär. Det kan därför uppstå gränsdragningsproblem i situationer när personer lämnar uppgifter om att de utsatts för våld eller sexuella övergrepp av en närstående, och den utpekade beskrivs som exempelvis ”min ex-make”. Rekvisitet kan då i teorin anses vara uppfyllt eftersom andra i de inblandade personernas närhet förstår vem som avses. Detsamma kan gälla mer subtila beskrivningar, som exempelvis att beskriva att man blivit utsatt under en viss tidsperiod, och andra på så sätt kan räkna ut vem som avses. Men vid en helhetsbedömning bör nog rekvisitet tolkas i relation till möjligheten till ansvarsfrihet när uppgiften spridits i en liten krets av närstående. 3.2 Försvarligt att lämna uppgiften och ansvarsfrihet på annan grund Förtalsbestämmelsens andra stycke anger att det inte ska dömas till ansvar om utpekaren var skyldig att uttala sig eller om det annars med hänsyn till omständigheterna var försvarligt att lämna uppgift i saken, under förutsättning att hen kan visa att uppgiften var sann eller att hen hade skälig grund för den. Det är svårt att se att det förstnämnda undantaget, det vill säga skyldighet att uttala sig (till exempel i ett vittnesmål, polisförhör eller myndighetsutredning) skulle kunna vara tillämplig i fall där uppgifter sprids i sociala medier. I fortsättningen fokuserar jag därför på om det annars är försvarligt att lämna uppgift i saken. Försvarligheten tar främst sikte på en intresseavvägning mellan försvarliga intressen att sprida uppgifter och den enskildes ära eller heder. I förarbetena uttalades å ena sidan angående grunden för att kriminalisera förtal: Människan i ett samhälle, icke minst i ett modernt samhälle, är hänvisad att på olika sätt och i olika plan leva i gruppgemenskap med andra. Om därför någon angriper annan genom att om honom utsprida nedsättande uppgifter och därigenom försöker inrikta gruppens känslor mot honom, så kan detta vara ett farligt angrepp, som för den angripne kan leda till uteslutning ur gruppgemenskapen eller försvårade livsbetingelser på olika sätt. Å andra sidan finns ett motstående intresse: kriminalisering av ärekränkning medför inskränkningar i yttrandefriheten. I förarbetena angavs att den offentliga diskussionen förutsätter en vidsträckt yttrandefrihet, som ”är grundvalen för ett demokratiskt samhällsskick”. Vidare anfördes: ”Det måste finnas utrymme för den politiska debatten, liksom också andra samhälleliga, kulturella och vetenskapliga frågor måste få ventileras, även om därigenom enskilda personer skulle i viss mån angripas”. I förarbetena hänvisades också till yrkesmässig nyhetsförmedling som ett samhälleligt intresse, dock inte sensations- eller skandaljournalistik. Vad gäller försvarliga intressen kan offentliga personer ibland få anses tåla mer än andra. Åklagaren har bevisbördan när det gäller försvarlighetsbedömningen och ”bevisskyldigheten är i regel uppfylld om den tilltalade inte på något sätt gör antagligt att hans gärning var försvarlig.” Därefter är det den åtalade som har att visa att uppgiften var sann eller att hen hade skälig grund för den.