Axberger, Hans-Gunnar. Nätkränkningar som rättsligt och demokratiskt problem. Institutet för juridik och internet, Stockholm, 2018; Enarsson, Therese och Markus Naarttijärvi, Is It All Part of the Game? Victim Differentiation and the Normative Protection of Victims of Online Antagonism under the European Convention on Human Rights, International Review of Victimology 22, nr 2, 2016: 123–38; Schultz, Mårten, Förtal och integritet. Juridisk Publikation, nr 2, 2012: 207–37. 1 0 Hörnle, Tatjana. #MeToo — Implications for Criminal Law? Bergen Journal of Criminal Law & Criminal Justice. 6 nr 2, 2019: 115–135, s. 119. 11 Ibid., s. 119–120. 12 Tuori, Kaarlo, Critical legal positivism. Ashgate, 2002, s. 121, 285. 1 3 Studierna har godkänts av Etikprövningsmyndigheten (diarienummer 201902953). Vid citat har namn i domskälen bytts ut mot ”tilltalad” respektive ”målsägande”. 14 Prop. 2013/14:47 Några ändringar på tryck- och yttrandefrihetens område, s. 24–25. 1 5 2017 ändrades de omständigheter som har betydelse för om förtalsbrottet är att bedöma som grovt, SFS 2017:1136. 16 Axberger, Yttrandefrihetsgrundlagarna s. 114, kursiv i original. 17 Axberger, Yttrandefrihetsgrundlagarna s. 40–41; NJA 2018 s. 562. Det innebär att den så kallade instruktionen i TF 1:10 och YGL 1:15 inte är tillämplig, även om den ”nog fått en viss smittoeffekt till områden som endast omfattas av regeringsformens skydd”, Bull, Yttrandefrihet och konstitutionell kultur s. 392. 1 8 Lindon, Otchakovsky-Laurens and July v. France, dom 22 Oktober 2007, nr 21279/02 och 36448/02, p. 41. 19 Ibid. 20 NJA 2005 s. 805; NJA 2006 s. 467; Axberger, Yttrandefrihetsgrundlagarna s. 34. 21 2 kap. 6 § andra stycket RF gäller endast skydd gentemot det allmänna, och avser endast vissa intrång i den personliga integriteten. Den enskildes anseende och privatlivets helgd utgör dock grund för begränsning enligt 2 kap. 23 § första stycket RF. 22 Von Hannover v. Germany, dom 27 juni 2004, nr 59320/00, p. 50; Pfeifer v. Austria, dom 15 februari 2007, nr 12556/03, p. 35; A. v. Norway, dom 9 april 2009, nr 28070/06, p. 64. 23 Danelius, Hans, Bull, Thomas, Danelius, Johan & Cameron, Iain, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis: en kommentar till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, Sjätte upplagan, Norstedts juridik, Stockholm, 2023, s. 445; van Rijn, Arjen, Freedom of Expression. I: P. van Dijk, F. van Hoof, A. van Rijn och L. Zwaak (red.), Theory and Practice of the European Convention on Human Rights, Intersentia, Cambridge, 2018: 765–811 s. 777, samt, i nämnd antologi: de Vries, Right to Respect for Private and Family Life s. 669. 24 Sunnqvist, Martin, Praktiskt konstitutionellt dömande: en handbok, Lunds domarakademi, Lund, 2017; Asp, Petter, Straffrätten — igår, idag och imorgon. SvJT 100 år (festskrift), 2016, 138–161 s. 151; Bull, Yttrandefrihet och konstitutionell kultur. 25 Se även NJA 2001 s. 409, som dock huvudsakligen gäller tolkning av då gällande personuppgiftslagen (1998:204). 26 NJA 2021 s. 215. 27 NJA 2006 s. 467. 28 NJA 2015 s. 45. 29 NJA 2005 s. 805; se även NJA 2012 s. 400, i vilket HD konkluderar att kriminalisering av innehavet skulle gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till de ändamål som har föranlett kriminaliseringen av barnpornografi, vilket innebär att vid en tolkning av straffbestämmelsen i överensstämmelse med RF kan den inte anses omfatta innehav av teckningarna. 30 I NJA 2015 s. 45 beaktas bland annat syftet med vapeninnehavet, att beskriva ett samhällsproblem, i påföljdsbestämningen, vilket ledde till att ett lägre straff än vad som är föreskrivet för brottet dömdes ut. 31 Von Hannover v. Germany, dom 27 juni 2004, nr 59320/00, p. 104–107; Axel Springer AG v. Germany, dom 7 februari 2012, nr 39954/08 p. 85–88; Perinçek v. Switzerland, dom 15 oktober 2015, nr 27510/08, p. 198. 3 2 Axel Springer AG v. Germany, dom 7 februari 2012, nr 39954/08 p. 83. 33 För en översikt över de två angreppssätten, se European Court of Human Rights (ECHR), Guide on Article 10 of the European Convention on Human Rights — Freedom of Expression, uppdaterad 31 augusti 2022, s. 28. 34 Egill Einarsson v. Iceland, dom 7 november 2017, nr 24703/15, p. 37. 35 Ibid., p. 36. 36 Handyside v. the United Kingdom, dom 7 December 1976, nr 5493/72, p. 49. 37 Aksu v. Turkey, dom 15 mars 2012, nr 4149/04 och 41029/04, p. 67; Perinçek v. Switzerland, dom 15 oktober 2015, nr 27510/08, p. 199. 38 ECHR, Guide on Article 10 s. 28–52. Danelius et al, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, s. 590–599 och 605–611. 3 9 Kanellopoulou v. Greece, dom 11 oktober 2007, nr 28504/05. 40 Egill Einarsson v. Iceland, dom 7 november 2017, nr 24703/15. 41 Allée c. France, dom 18 januari 2024, nr 20725/20. 4 2 Axel Springer AG v. Germany, dom 7 februari 2012, nr 39954/08, p. 89–95; von Hannover v. Germany (no. 2), dom 7 februari 2012, nr 40660/08 and 60641/08, p. 108–113. 43 ECHR, Guide on Article 10 s. 37–52. 44 Lingens v. Austria, dom 8 juli 1986, nr 9815/82, p. 46, (guiden s. 38–39, Einarsson 40). 45 Do Carmo de Portugal e Castro Câmara v. Portugal, dom 4 Oktober 2016, nr 53139/11, p. 31. 46 Egill Einarsson v. Iceland, dom 7 november 2017, nr 24703/15, p. 47. 47 Ibid., p. 51. 48 Ibid., p. 50. 4 9 Ibid., p. 52. 50 von Hannover v. Germany, dom 27 juni 2004, nr 59320/00, p. 60; Axel Springer AG v. Germany, dom 7 februari 2012, nr 39954/08, p. 90. 51 von Hannover v. Germany (no. 2), dom 7 februari 2012, nr 40660/08 and 60641/08, p. 110. 52 Bédat v. Switzerland, dom 29 mars 2016, nr 56925/08, p. 76. 53 Egill Einarsson v. Iceland, dom 7 november 2017, nr 24703/15, p. 43–45. 54 Allée c. France, dom 18 januari 2024, nr 20725/20, p. 50. 55 von Hannover v. Germany (no. 2), dom 7 februari 2012, nr 40660/08 and 60641/08, p. 111. 56 ECHR, Guide on Article 10 s. 43. 5 7 Rumyana Ivanova v. Bulgaria, dom 14 februari 2008, nr 36207/03, p. 39, 68; Kasabova v. Bulgaria, dom 19 april 2011, nr 22385/03, p. 58. 58 Kasabova v. Bulgaria, dom 19 april 2011, nr 22385/03, p. 58, 62. 59 Ibid., p. 62. 60 Allée c. France, dom 18 januari 2024, nr 20725/20, p. 51. 61 Allée c. France, dom 18 januari 2024, nr 20725/20, p. 52. 62 Reichman v. France, dom 12 juli 2016, nr 50147/11, p. 71. 63 Kanellopoulou v. Greece, dom 11 oktober 2007, nr 28504/05. 6 4 Allée c. France, dom 18 januari 2024, nr 20725/20, p. 47. 65 Egill Einarsson v. Iceland, dom 7 november 2017, nr 24703/15, p. 46. 66 Allée c. France, dom 18 januari 2024, nr 20725/20, p. 48. 67 Ibid., p. 49. 68 Ibid., p. 53. 69 Allée c. France, dom 18 januari 2024, nr 20725/20, p. 54. 70 Lindon, Otchakovsky-Laurens and July v. France, dom 22 Oktober 2007, nr 21279/02 och 36448/02, p. 59; ECHR, Guide on Article 10 s. 49–50. Se även Resolution 1577 (2007) från Europarådets parlamentariska församling, som uppmanar staterna att ta bort fängelsestraff som påföljd för förtal. 71 Kanellopoulou v. Greece, dom 11 oktober 2007, nr 28504/05. 7 2 Allée c. France, dom 18 januari 2024, nr 20725/20, p. 54. 73 Danelius et al, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis s. 456. 74 Axberger, Yttrandefrihetsgrundlagarna s. 227. 75 SOU 1953:14 s. 179 Förslag till brottsbalk. 76 Ibid. 77 Prop. 1962:10 Förslag till brottsbalk del B s. 142. 7 8 Ibid. s. 143. 79 NJA 2014 s. 808; NJA 2022 s. 1136 p. 15; Bäcklund, Agneta, Stefan Johansson, Hedvig Trost, Per Ole Träskman, Suzanne Wennberg och Fredrik Wersäll (red.). Brottsbalken. En kommentar, Norstedts Juridik/JUNO, version 22, 2023, 5 Kap. 1 § Förtal; Axberger, Yttrandefrihetsgrundlagarna s. 116. 80 NJA 2022 s. 1136 p. 15. 81 Axberger, Yttrandefrihetsgrundlagarna s. 116. 82 NJA 2003 s. 567; NJA 2022 s. 1136 p. 18. 83 NJA 2022 s. 1136 p. 19. 84 Gunnarsson, Lena, Samtyckesdynamiker: sex, våldtäkt och gråzonen däremellan. Studentlitteratur, Lund, 2020 s. 52f och 338–341. 85 6 kap. 1 § och 2 § BrB, SFS 2022:1043. 8 6 För en diskussion kring denna typ av rekvisit, se Lernestedt, Claes, Brottsoffergörande och deliktskonstruktion. Exemplet ’ägnat att’ vid fridskränkningsbrott enligt BrB 4:4 a. I: S. Andersson och K. Lainpelto (red.), Festskrift till Christian Diesen, Norstedts Juridik, Stockholm, 2014: 21–79. 87 Prop. 1962:10 del B s. 126. 88 Ibid. 89 Prop. 1962:10 del B s. 126. Det uttrycks även som att vad gäller brottslighet eller klandervärt levnadssätt ska den vara av ”allvarligare beskaffenhet”, prop. 1962:10 del B s. 143. 9 0 RH 1989:117. 91 Axberger, Yttrandefrihetsgrundlagarna s. 117 f. 92 Schultz, Förtal och integritet s. 222. 93 Prop. 1962:10 del B s. 141. 9 4 Prop. 1962:10 del B s. 144. 95 Prop. 1962:10 del B s. 144. 96 Axberger, Yttrandefrihetsgrundlagarna s. 120. 97 Jareborg, Nils och Sandra Friberg, Brotten mot person och förmögenhetsbrotten. Iustus, Uppsala, 2010 s. 76. 98 Prop. 1962:10 del B s. 142–143. 99 NJA 1987 s. 336. 100 RH 1996:61. 101 NJA 2003 s. 567 (tryckfrihetsbrott). 102 NJA 1990 s. 231. 1 03 SOU 1953:14 s. 183; Bäcklund et al, Brottsbalken, 5 kap. 1 § Förtal. 104 NJA 2014 s. 808 p. 15; NJA 2022 s. 1136. 105 Prop. 1962:10 del B, 145. 106 Axberger, Yttrandefrihetsgrundlagarna s. 119. 107 Prop. 1962:10 del C s. 183; se även prop. 1962:10 del B s. 145. 108 Axberger, Yttrandefrihetsgrundlagarna s. 119, Bäcklund et al, Brottsbalken, 5 kap. 1 § Förtal; Jareborg och Friberg, Brotten mot person s. 75–76. 1 09 I NJA 1966 s. 565 anförde HD att gränserna för det område där en privilegierad bedömning kan komma i fråga är snäva; Jareborg och Friberg, Brotten mot person s. 77; NJA 2014 s. 808. 110 NJA 2014 s. 808 p. 24. 111 Jareborg och Friberg, Brotten mot person s. 77; NJA 2014 s. 808 p. 24. 1 12 Axberger, Yttrandefrihetsgrundlagarna s. 228. 1 13 Dom A och F. 114 Dom B och G. 115 Dom F respektive L. 116 Dom B och D. 117 Dom C. 118 Dom E. 119 Dom F, H, K och L. 120 Dom I respektive K. 121 Dom B, I och J. 122 Dom B. 1 23 Dom I. 124 Dom J. 125 Dom J. 126 Dom H, I och K. 127 Dom E, L och B, citat från dom L. 128 Dom B. 129 Dom A och E. 1 30 Dom A, C, D, F, G och J. 131 Dom C. 132 Dom C och F, citatet ur dom F. 133 Dom B. 134 Dom D. 135 Dom G respektive dom F. 136 Dom F, G och J. 137 Dom J. 138 Dom C och D. 139 Dom F. 1 40 Dom F. 141 Dom A, C och F, citatet ur dom A. 142 Dom D och G, citatet ur dom D. 143 Dom F och C. 144 Dom A, C, D, F och J. 145 Dom B, E, I, K och L. 1 46 Dom B. 147 Dom E. 148 Dom I. 149 Dom K.
Hänvisas från p. 5 (s. 379)
1.I kölvattnet av #MeToo blev kvinnor som berättat om sexuellt våld och pekat ut förövare i sociala medier åtalade och dömda för förtal i Sverige. I den här artikeln tar jag avstamp i dessa fall för att analysera hur brottsoffers yttrandefrihet förhåller sig till det kriminaliserade området för förtal i situationer då en person berättar i sociala medier att hen har utsatts för våld eller sexuella kränkningar av en viss person. Analysen görs i tre steg. Först behandlas rättighetsskyddet enligt regeringsformen (1974:152, RF) och Europakonventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (1994:1219, EKMR) och dess betydelse för tillämpningen av förtalsbrottet (avsnitt 2). Därefter beskriver jag förtalsbrottets konstruktion och hur innehållet i de enskilda rekvisiten ska förstås (avsnitt 3). Till sist redogörs för en studie av underrättspraxis (avsnitt 4). Men först om de intressen som står på spel och mina överväganden kring metod och material. 1.1 Brottsoffers yttrandefrihet och motsatta intressen Med begreppet brottsoffer avses att en person upplever sig ha blivit utsatt för våld eller sexuella övergrepp. Jag utgår från att brottsoffer har ett intresse av att berätta om vad de har utsatts för och att brottsoffers yttrandefrihet kan motiveras utifrån olika grunder. I litteraturen delas argumenten för yttrandefrihet vanligtvis in i sanningsargumentet, demokratiargumentet och autonomiargumentet. I den första gruppen handlar det om att yttrandefrihet behövs för att det sanna ska kunna överleva, prövas och omprövas. Det felaktiga och grundlösa ska sorteras bort och därmed är yttrandefriheten samhällsnyttig. Demokratiargumentet tar sikte på att demokrati som styrelseskick förutsätter en vidsträckt yttrandefrihet; endast på så sätt kan medborgarna göra fria val. Autonomiargumentet utgår från att individen föds med rättigheter som inte kan tas ifrån henne och handlar om respekt för den enskilda människans frihet att kommunicera fritt med andra.s. 377
2.Vikten av att sanningen framkommer kan handla om att rikta uppmärksamhet mot vad en viss person har gjort eftersom vissa konsekvenser då kan vara påkallade, exempelvis att personen inte längre bör ha en viss position eller ett visst arbete. Detta argument är dock problematiskt när det gäller utsatthet för brott, då det innebär en sorts rättviseskipning utanför de etablerade institutionerna och därmed en risk för att enskilda drabbas av konsekvenser för något som de inte gjort. Tyngdpunkten vad gäller brottsoffers yttrandefrihet bör snarare vara demokrati och autonomi. Kvinnors utsatthet för våld och sexuella övergrepp, särskilt från närstående män, har under lång tid betraktats som något som hör till familjelivet, och i äldre tider varit en del av husbondens rätt. En viktig fråga för andra vågens feminism var att synliggöra detta våld och att göra det privata våldet till en fråga för det offentliga. Det handlar då också om att uppmärksamma de som förövar våldet. Individers berättelser om övergrepp kan vara ett sätt att uppmärksamma strukturer som möjliggör övergrepp, inom exempelvis religiösa samfund eller sektorer i arbetslivet, och på så sätt förhindra framtida övergrepp. Att berätta om våld och sexuella övergrepp kan således kopplas till ett samhälleligt intresse av att utsatthet för våld uppmärksammas som en politisk fråga. På så sätt kan en diskussion om orsaker och lösningar på problemet ventileras inom ramen för det demokratiska systemet.s. 378
3.Berättelser om utsatthet för övergrepp kan också innebära en möjlighet för individen att få upprättelse, att få ett erkännande av den skada som förövaren orsakat, att återta makt och kontroll över sitt liv och sin berättelse. Här kan paralleller dras till forskning om hur personer som utsatts för sexuellt våld förstår rättvisa, nämligen som många olika aspekter: konsekvenser, erkännande, värdighet, röst, prevention och samhörighet. Detta synsätt är kopplat till autonomiargumentet och handlar om att kunna dela med sig av händelser i sitt liv utan att behöva censurera sin berättelse ifråga om vem som utförde våldet. De två argumenten är relaterade: Att dela berättelser om övergrepp kan kopplas till en social rättviserörelse som syftar till att bekämpa särskilt sexualiserat våld mot kvinnor, där #MeToo är ett exempel bland flera. Delandet kan ha olika syften på samma gång: att synliggöra sexuellt våld, bryta tystnaden kring utsatthet, bekräfta varandras erfarenheter, flytta skammen från den som utsätts till de som utsätter.s. 378
4.Våld är i hög grad ett könsrelaterat problem i den meningen att det främst är män som utövar våld, såväl mot kvinnor som mot andra män och icke-binära personer. Yttrandefrihetsfrågan kan därför ses som en fråga om kvinnors yttrandefrihet. Även om den aspekten är central menar jag att brottsoffers yttrandefrihet även innehåller andra dimensioner, som exempelvis stigmatisering kring mäns utsatthet för sexuellt våld. Möjligheten att berätta om utsatthet för våld rör därför alla människor, om än på olika sätt.s. 379
5.Om den som har utsatts för våld eller sexuella övergrepp berättar om sådana händelser och en viss person anges som förövare, kan den personen komma att utsättas för negativa konsekvenser. Förtalsbestämmelsens skyddsintresse är att motverka ryktesspridning och förhindra social utstötning och brottet har de senaste åren aktualiserats angående problemet med näthat och nätkränkningar. Som jag utvecklar i nästa avsnitt kan det utgöra ett intrång i rätten till privatliv (EKMR art. 8) att bli utpekad som förövare.s. 379
6.Ett annat intresse som står i motsats till brottsoffers yttrandefrihet är upprätthållandet av rättsväsendets exklusivitet som rättskipare och det samhälleliga intresset att rättvisa avseende sexuellt våld inte ska skipas på andra sätt än genom polisanmälan, förundersökning, åtal och dom. I diskussionen kring #MeToo har det talats om problemet med lynchjustis, folkdomstolar och digitala medborgargarden. Om anklagelser tillåts framställas i andra sammanhang än inom rättsväsendet åsidosätts vissa rättsstatliga principer, såsom oskyldighetspresumtionen. Vidare saknas en neutral tredje part — domstol — som har erkänd auktoritet i samhället att bedöma anklagelser och utdela klander. ”Naming and shaming” innebär att anklagelser och sanktioner inte skiljs åt och sanktionerna kan bli oproportionerligt hårda för den som namnges och även drabba tredje person.s. 380
7.Enskildas intresse att berätta om Enskildas intresse att skydda sitts. 380
8.utsatthet för sexuellt våld rykte/sin integritets. 380
9.Samhälleligt intresse att sexuellt Samhälleligt intresse att rättvisas. 380
10.våld uppmärksammas inte skipas utanför den formellas. 380
11.rättens. 380
12.Figur 1 Motsatta intressen Figur 1 sammanfattar de intressen som står på spel och visar att dessa intressen återfinns på olika nivåer. I den här artikeln fokuserar jag på motsättningen mellan enskildas intresse att berätta om utsatthet för sexuellt våld, brottsoffers yttrandefrihet, i förhållande till enskildas intresse att skydda sitt rykte. 1.2 Angreppssätt Mitt angreppssätt utgår från att rättsvetenskaplig analys tjänar på att studera rätten både som en uppsättning normer, det vill säga rättsordningen, och som en uppsättning sociala praktiker, varmed här menas rättstillämpningen. Därför undersöks först frågan om hur det kriminaliserade området för förtalsbrottet ska förstås i situationer då en person delar uppgift om att ha utsatts för våld eller sexuella övergrepp av en viss person. För att svara på den frågan har jag använt förarbeten, rättsfall från Högsta domstolen (HD) och Europadomstolen samt rättsvetenskaplig litteratur, det vill säga de rättskällor som brukar användas för att förstå innehållet i rättsordningen. Därefter undersöker jag hur förtalsbestämmelsen tillämpas i ett urval av tingsrätts- och hovrättsdomar på åtal som innefattar att en person beskriver i sociala medier att hen har utsatts för våld eller övergrepp av en viss person. Ett syfte med att kartlägga detta material, som inte är en vedertagen rättskälla för att beskriva gällande rätt, är att synliggöra vad det är för typer av situationer som åtalas. Ett annat syfte är att undersöka hur en typ av situation, som inte direkt adresseras i förarbeten och inte heller har tagits upp i publicerad praxis, hanteras av tingsrätt och hovrätt. Därigenom är det möjligt att identifiera gränsdragningsproblem och frågor som kan behöva hanteras genom lagstiftning eller att genom att högsta instans ger prejudicerande besked.s. 380
13.Studien omfattar tolv tingsrättsdomar, varav fem också prövades av hovrätt. En sökning gjordes i databasen InfoTorg på ”förtal” som fritt sökord. Sökningen begränsades till avgjorda mål fr.o.m. 2017-12-01 t.o.m. 2020-12-31, till tingsrätter och till kategorin brottmål. En avgränsning gjordes till gärningar som ägt rum efter att #MeToo fick spridning i Sverige (oktober 2017). Domar valdes ut vari en person åtalats för att ha lämnat uppgifter om att målsäganden begått våld eller sexuella övergrepp mot den åtalade själv. Domar där åtalet avsåg påståenden om att en person är ”pedofil” eller ”våldtäktsman” utan att det fanns påstående om att den tilltalade själv hade blivit utsatt exkluderades. Det är alltså en specifik förtalssituation som urvalskriterierna har tagit sikte på, vilket motiveras mot bakgrund av vad som nämnts ovan, nämligen att det finns ett särskilt intresse av yttrandefrihet när det handlar om att dela med sig av händelser i ens eget liv. Domskälen har kodats i programmet Nvivo med rekvisiten för förtal som tema. Efter hand och i relation till materialet har underteman identifierats, vilka närmare presenteras i avsnitt 4.s. 381
14.Det kriminaliserade området för förtal så som det beskrivs i lagtext har varit oförändrat sedan bestämmelsen infördes i brottsbalken. Dock ändrades åtalsreglerna 2014. Huvudregeln är att förtalsbrott inte får åtalas av någon annan än målsäganden (5 kap. 5 § BrB). Undantag görs dels för om brottet riktat sig mot någon som är under 18 år, dels om målsäganden anger brottet till åtal. Åklagare får då väcka åtal under förutsättning att det kan anses påkallat från allmän synpunkt. Före lagändringen 2014 krävdes för åtal att det ”av särskilda skäl anses påkallat från allmän synpunkt”. Ändringen tog sikte på att underlätta för målsäganden att få upprättelse mot bakgrund av att internet har möjliggjort en stor och snabb spridning av information, vilket innebär svårare konsekvenser för den som har hängts ut på nätet. I den här artikeln fokuserar jag på förtalsbrottets gränser utifrån ett domstolsperspektiv, vilket betyder att frågan om när allmänt åtal ska väckas lämnas åt sidan. Likaså behandlas frågor om rubricering, påföljd och skadestånd endast översiktligt.s. 381