Närliggande

Se t.ex. Ramberg, Jan–Ramberg, Christina, Allmän avtalsrätt (2022), s. 220. 1 3Prop. 1975/76:81 s. 40. Se för kritik som går ut på att utformningen av 36 § och förarbetena till den gör att ”det är svårt att närmare precisera rättsläget”, Svensson, Ola, Lagstyre inom avtalsrätten, i artikelsamlingen Tankar om kontraktsrättens teori och metod (2017), s. 80. 14 Prop. 1975/76:81 s. 166. 15 SOU 1974:83 s. 130. 1 6 Se t.ex. prop.1975/76:81 s. 105 och s. 108 f. 17 NJA 2013 s. 659 ”Reseföretagsrepresentanten”, NJA 2014 s. 684 ”Divisionschefen” och NJA 2021 s. 1017 ”Låneavtalet med Svea Ekonomi” om tillitsfullmakt. ”…det är mottagarens befogade uppfattning av vad som avsetts som är avgörande för rättsverkningarna.” Citat fr. Samuelsson, Joel, Svensk avtalsrätt: Fullmaktsläran (2023), s. 27. 18 ”The problem is that rules on approaching this new conflict between the common interest — understood as a third party interest — and the interests of the parties to the contract have not yet been established … Contract law, being designed to balance interests of the parties, is a poor instrument for protection of these values [protection of the environment and sustainability, mitt tillägg] where they contradict the interests of both parties to the contract.” Citat från PoludniakGierz, Katarzyna, Eco-Reasonableness. Possibilities of Incorporating Green Principles Into General Private Law Clauses, i Andenas, Mads-Heidemann, Maren (eds.), Quo vadis Commercial Contract? Reflections on Sustainability, Ethics and Technology in Emerging Law and Practice of Global Commerce (2023), s. 107, (citat fr. s. 124). 1 9 Jori Munukka noterar i sin kommentar till 36 § AvtL i Lexino, avsnitt 3.1, i detta hänseende följande: ”Ur rättskällesynpunkt är det intressant att notera att Generalklausulutredningens betänkande [SOU 1974:83, mitt tillägg] … har behållit sin auktoritet… Det är också av intresse att notera att en omfattande rättspraxis har byggts kring 36 § AvtL.” Besök den 15 juni 2023. Per Samuelsson (uttalande från 2011) är av samma uppfattning: ”Alltjämt intar … generalklausulutredningen … en särställning i auktoritativt hänseende, främst i kraft av Jan Hellners bidrag till dess tillkomst och roll i utredningen.” Citat från boken Entreprenadavtal. Särskilt om ändrade förhållanden, not 52, s. 242. 20 ”Det antas også i juridisk teori at bestemmelsen på litt lengre sikt vil få konsekvenser for den avtalerettslige rettskildelære ved at den lojalitetsplikt som er nedfelt i regelen vil komme inn som reelt hensyn ved tolkning av avtaler.” Citat fr. Wilhelmsen, Trine-Lise, Avtaleloven § 36 og økonomisk effektivitet, TfR1995, s. 1. 21 Lindmark, Dan, Om jämkning av kommersiella avtal, NJA 1979 s. 483, i Flodgren et al. (red.), Avtalslagen 90 år (2005), s. 281 f. 22 Frågan om skiljedomars rättskällevärde är en diskussion för sig. Jag ser det så här. Om skiljenämnden i det enskilda fallet består av skiljedomare som åtnjuter stor juridisk auktoritet, får också skiljedomen de facto hög auktoritet, vilket inte minst den betydelse som tillmätts skiljedomen i ProfilGruppen-fallet (som nämns nedan, se vid not 40) är ett bevis på. De skiljedomare som är aktuella i de två skiljedomar som jag hänför mig till i denna artikel åtnjuter just sådan stor auktoritet och skiljedomarna har därför ett högt värde som rättskällor, eller i alla fall som rättsliga avgöranden som ger bevis om innehållet i gällande rätt. En annan sak är att det är svårt — för att inte säga omöjligt — att få en överblick över vad som finns av relevanta avgöranden eftersom skiljedomar inte är offentliga. Men man får leva efter principen ”man tager vad man haver”, dvs. man får i sina rättsvetenskapliga analyser ta utgångspunkt i de skiljedomar som man råkar ha fått tillgång till. Det är bättre att ha tillgång till några skiljedomar (i aktuellt ämne) än inga alls. 23 SOU 1974:83. 2 4 SOU 1974:83, s. 27 f. 25 När Claes-Robert von Post skrev sin avhandling Studier kring 36 § avtalslagen med inriktning på rent kommersiella förhållanden (publicerad 1999) fann han att det då — för den som inte haft anledning att syna saken närmare — fanns fog för att säga att 36 § avtalslagen ”helt enkelt [är] en bland många andra regler med syfte att skydda konsumenter”. Se s. 26. Vad avser situationen idag konstaterar Jori Munukka i sin kommentar till 36 § AvtL i Lexino, avsnitt 2.2., följande: ”Generalklausulen aktualiseras i HD:s praxis numera oftare i näringsidkarförhållanden med en småföretagare än i konsumentförhållanden.” Besök den 15 juni 2023. 26 Inte minst krävdes mycket utrymme både i betänkandet och i propositionen för att klargöra förhållandet mellan de näringsrättsliga förbudsreglerna i (dåvarande) avtalsvillkorslagen och den föreslagna civilrättsliga generalklausulen, se SOU 1974:83, s. 104 ff och s. 118 f. 27 SOU 1974:83, s. 29. 28 Prop. 1975/76:81 s. 108 f. 2 9 SOU 1974:83, s. 18. 30 Prop. 1975/76:81 s. 131. 31 A.a. s. 135. 32 A.a. s. 138. 33 Se t.ex. prop. 1975/76:81 s. 110 och s. 111. 34 Citat fr. a.a. s. 120. 3 5 Citat fr. a.a. s. 118 f. 36 SOU 1974:83 s. 153 och prop. 1975/76:81 s. 119. 37 Prop. 1975/76:81 s. 104 f. 3 8 I läroboken Allmän avtalsrätt av Ramberg-Ramberg (2022) läser man på s. 220: ”Generellt sett är det svårt att få tillstånd [sic] en jämkning med stöd av 36 § avtalslagen i avtalsförhållanden mellan jämnstarka näringsidkare om det inte varit fråga om klandervärt förfarande i samband med avtalsförhandlingarna” (vilket påstående motsägs av skiljedomspraxis, se vid not 58 nedan). På s. 158 läser man att ”[e]ventuellt ser man en ökad benägenhet att åberopa 36 § avtalslagen i förhållanden mellan jämnstarka näringsidkare.” Någon referens ges dock inte. I en recension av en avtalsrättslig avhandling säger Lars Gorton att ”…36 § avtalslagen, som visserligen inte i och för sig är en avtalstolkningsregel men som gradvis kommit att få en allt större praktisk betydelse vid avgörande av avtalsrättsliga tvister, inte bara i konsumenträttsliga relationer.” Citat från Juridisk Tidskrift 2022–23, nr 2, s. 472. Och i en ganska nyligen publicerad festskriftsartikel hittar man följande: ”Den starka kopplingen mellan de oskrivna passivitetsprinciperna och den kontraktuella lojalitetsprincipen medför en viss parallellitet mellan passivitetsprinciperna och generalklausulen i 36 § avtalslagen. Den som vill argumentera för en rättighetsförlust på grund av passivitet har därför ofta anledning att överväga att även argumentera för rättighetsförlust i form av jämkning på grund av att bibehållen rättighet ter sig oskälig. Enligt vår mening borde Högsta domstolen i NJA 2018 s. 171 (Leksaksaffären i Vimmerby) måhända ha övervägt denna väg i stället för att skapa en särskild passivitetsregel.” Citat från Arvidsson, Niklas–Gorton, Lars, Passivitet inom avtalsrätten, Festskrift till Göran Millqvist (2019), s. 97 (citat fr. s. 123). 39 Se uttalande hos t.ex. von Post ovan i not 25. I Andreas Norléns avhandling Oskälighet och 36 § avtalslagen från 2004 på s. 38 (med hänvisning till uttalande av Jan Hellner från 2001) sägs att ”[p]aragrafens konsumentskyddsaspekt tycks … ha blivit mindre framträdande än vad som ursprungligen antogs bli fallet”. 4 0 Skiljedomen offentliggjordes i Svea hovrätts mål T 1085-11. 41 Citat fr. s. 41 i skiljedomen. 42 Ibid. 43 Se Jämkning i kommersiella avtalsförhållanden, i Andersen, Mads Bryde, et al. (red), Aftaleloven 100 år (2015), s. 305. 44 A.a., s. 315. 45 A.a. fotnot 19 på s. 314. 4 6 Ibid. 47 A.a., s. 320. 48 En uppdaterad redogörelse finns hos Ramberg–Ramberg, Allmän avtalsrätt (2022), kap. 8 och 9. 4 9 ”Tiden får utvisa om ’Skatterådgivarens ansvarsbegränsning’ utgör början på ett skifte i synen på 36 § avtalslagen och dess tillämpning i kommersiella förhållanden.” Citat från Algård, Andrea–Arvidsson, Niklas, Skadeståndsansvar för juridisk rådgivning, SvJT 2023 s.1 (citat fr. s. 20). 50 ”Kanske börjar det … framskymta en utveckling där användningen av 36 § avtalslagen går före mera traditionell avtalstolkning” och ”…det verkar numera stå klart, att användningen av 36 § knappast kan sägas bidra till större förutsebarhet beträffande avtalsrättsliga tvister.” Citat från Gorton, Lars–Lindell-Frantz, Eva, Skatterådgivarens ansvarsbegränsning, JT 2022–23, s. 97 (citat fr. s. 106 och s. 109) där de diskuterar 36 §:s tillämplighet på kommersiella avtal. 51 Se Algård–Arvidsson, not 49, s. 20. 5 2 Svea hovrätts dom 2019-11-27, T 10191-17. 5 3 I ett av fallen förklarar skiljenämnden begreppet oskälighet på följande sätt: ”Section 36 is based on the general (and very broad) concept of “unconscionability”. It is a concept particular to the Scandinavian countries, based on fundamental principles of law, such as vigilance, good faith, fair dealing, etc. … Section 36 clearly permits adaptation of contract and even termination of contract by order of the adjudicator.” (Citat från s. 49 i skiljedomen.) 54 Klausulen innehöll följande: "The Natural Gas delivered herunder [sic] is intended for consumers in Ukraine and the Buyer may not sell it outside Ukraine” 5 5 Avtalet innehöll också en rätt för köparen till s.k. Make-Up Gas, men för enkelhetens skull kan vi här bortse från detta, även om det kom att få betydelse i jämkningsfrågan. 5 6 Se not 38 ovan. 57 Se not 38 ovan. Det citerade uttalande hänför sig till NJA 2018 s. 171 ”Leksaksaffären i Vimmerby”, som avser en tvist om avtal (hyresavtal) mellan jämställda näringsidkare. 5 8 Se not 38 ovan.

Hänvisas från p. 7 (s. 34)