Målet innehåller också intressanta överväganden rörande privatpersonernas rätt till prisavdrag. Den delen av tvisten ligger dock utanför den här artikelns ämne. 1 0 Lars Heuman analyserar begreppet i Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, uppl. 2, s. 544 f. 11 Lars Heuman, a.a., p. 5.3.1. 12 NJA 2006 s. 367, ”Gripenhus” NJA 2016 s. 1011 p. 15, ”Multitotal” NJA 2017 s. 9 p. 54, ”Mösseberg II” Högsta domstolens mål T 2755-22 p. 28–29. Se även Fitger m.fl., kommentar till 35 kap. 1 § rättegångsbalken, Junoversion 94, under rubriken ”Bevisbördan”. Jfr även Lars Heuman, a.a., p. 8.6.9.8. 1 3 Se Konrad Lundberg, Avtalets innebörd. Inkorporering — tolkning — utfyllning, s. 430. 14 Jfr även Konrad Lundberg, a.a., s. 397 f. 15 Lars Heuman, a.a., s. 546. 16 Lars Heuman, a.a., s. 546. 17 Lars Heuman, a.a., s. 546 och p. 8.6.9.11. 18 Se NJA 2001 s. 177 och NJA 2006 s. 120. Se även Fitgers m.fl. kommentar till 35 kap. 1 § rättegångsbalken, Junoversion 93, under rubriken ”Bevisbördan”. Se även Svea hovrätts dom den 12 september 2012 i mål T 10645-11 och Göta hovrätts dom den 21 december 2012 i mål T 2308-12. 19 Se Lars Heuman, a.a., s. 349. Jfr även lagstiftarens uttalande rörande närståendes kännedom av återvinning av otillbörlig rättshandling enligt 4 kap. 5 § konkurslagen (1987:672) i prop. 1986/87:90 s. 130, som ansåg att det vore ”utomordentligt svårt” att visa icke-insikt om ett visst förhållande. 20 Lars Heuman, a.a., s. 554 f. 21 NJA 2006 s. 120, NJA 2010 s. 48 p. 8. Se bl.a. p. 18, ”Bilbranden i Sollentuna” NJA 2021 s. 983, ”Hoppgropen” NJA 2021 s. 1050 p. 18, Jfr även Lars Heuman, a.a., p. 8. 22 NJA 1960 s. 247, ”Landskronabranden” NJA 2013 s. 145 p. 52–61, ”Kezban” NJA 2013 s. 842 p. 38, ”De enstegstätade fasaderna II” NJA 2015 s. 1040 p. 26, Lars Heuman, a.a., s. 386 ff. 23 P-O Ekelöf m.fl., Rättegång. Fjärde häftet, uppl. 7, s. 82, Bengt Lindell, Civilprocessen, uppl. 5, s. 630. Lars Heuman ansåg i första upplagan av anfört verk (s. 413) att ”beläggen är så omfattande at det nu finns skäl att ifrågasätta principen om ett normalbeviskrav som bekräftades av HD så sent som 1993.” Numera synes han dock ha ändrat uppfattning, se a.a., p. 5.3.1. 24 Lars Heuman, a.a., p. 8.6.9.10. 25 Se t.ex. 4 § 2 st., 6 § 2 st., och 9 § avtalslagen. Att ”måste ha insett” implicerar ett lägre beviskrav än bara ”insett” framgår också av Lars Heuman, a.a., s. 553 vid not 2132 26 P-O Ekelöf m.fl., a.a., s. 83. 27 Se Johannes Marszalek, a.a., s. 889 och 892. 2 8 Jfr NJA 1973 s. 328, ”Skogssällskapet” NJA 2017 s. 1195 p. 17, prop. 2003/04:150 s. 184, Bertil Bengtsson, Försäkringsavtalsrätt, uppl. 5, kommentar till 4 kap. 10 § försäkringsavtalslagen. 29 Se prop. 1990/91:63 s. 131, prop. 2010/11:15 s. 63, SOU 2005:120 s. 311, SOU 2008:6 s. 249. Jfr NJA 1995 s. 337. 30 Jfr Lars Heuman, a.a., p. 8.6.9.8. 31 I prop. 1989/90:89 s. 114 uttalades att skyldighet att reklamera inte nödvändigtvis inträder ”redan då t.ex. de funktionsstörningar som felet orsakar först kunde konstateras, utan det bör dessutom förutsättas att köparen borde ha insett att störningarna kan bero på fel i varan och inte något annat, såsom felaktig användning e.d.” (understrykning tillagd). Ett motsvarande uttalande gjordes i prop. 1988/89:76 s. 123. Jfr Torgny Håstad, Köprätt och annan kontraktsrätt, 7 u., s. 105. Jfr RH 91:81 som handlade om en hyresvärds avhysningsbegäran p.g.a. olovlig andrahandsuthyrning. Hyresgästen invände att hyresvärden känt till den olovliga andrahandsuthyrningen under längre tid eftersom han innehaft hyreskontrakt på två till hyresvärden tillhöriga lägenheter samtidigt, och genom sin passivitet godtagit andrahandsuthyrningen. Hyresvärden fick dock gehör för sin invändning att den hade cirka 35 000 hyresgäster samtidigt och därför omöjligen kunnat sluta sig till att det var samma person som innehade hyreskontrakten. Se också Bertil Bengtsson, a.a., kommentar till 4 kap. 10 § försäkringsavtalslagen, som rör försäkringsbolagens reklamationslikt vid åsidosatta biförpliktelser. Enligt denna bestämmelse börjar reklamationsfristen löpa då bolaget får kännedom om förhållandet som ska reklameras. Bengtsson kommenterar bestämmelsen enligt följande: ”Naturligtvis måste bolaget också ha vetskap om att förhållandet har betydelse för en gällande försäkring” (min kursivering). Jfr även Johannes Marszalek, a.a., s. 890. Jfr dock SOU 1986:56 s. 592 f. där en motsvarande bestämmelse till nuvarande 4 kap. 10 § försäkringsavtalslagen diskuterades. Där ansåg kommittén att försäkringsbolaget fick stå risken för att det inte uppmärksammade betydelsen av det reklamationspliktiga förhållandet. Enligt kommittén var det tillräckligt att bolaget fick kännedom om själva förhållandet ifråga. Samma tankegång uttrycks i förslaget till skadeförsäkringslag, SOU 1989:88, s. 316. Även i SOU 2005:120 s. 312 framförs liknande tankegångar beträffande kommittentens avvisningsrätt enligt 44 § 2 st. kommissionslagen, som stadgar att reklamation ska ske ”efter det att kommittenten insåg eller borde ha insett de omständigheter som ligger till grund för avvisningen.” I betänkandet anges följande: ”Med de omständigheter som grundar avvisningsrätten åsyftas att reklamationsplikten uppkommer först när kommittenten insåg eller borde ha insett nämnda omständigheter men oberoende av om han också förstod att det förelåg en avvisningsrätt.” (min kursivering). Uttalandet återkommer i annan form i propositionen, se prop. 2008/09:88 s. 163. 32 Jfr även prop. 2010/11:15 s. 63. 3 3 Jfr ”Bostadsrättslokalen” NJA 2016 s. 237 p. 33 och prop. 1988/89:76 s. 121. 34 Se Jakob Andersson, Reklamationsfristens längd i teori och praktik, avsnitt 2.5 och Johan Bärlund, Reklamation i konsumentavtal. En kontraktsrättslig studie av konsumentens reklamation som en förutsättning för att konsumenten skall kunna åberopa näringsidkarens avtalsbrott, s. 185. 35 Jfr Jakob Andersson 2021, avsnitt 2. Angående frågan om kontraktsbrytandens försök att dölja/bagatellisera avtalsbrottet och utredningsåtgärder, se även Johannes Marszalek, a.a., s. 891 respektive 892. 36 NJA 2008 s. 1158 och RH 1996:130. 37 Jfr även ”Radonhuset” NJA 2016 s. 303 p. 20, NJA 2018 s. 127, p. 37, Jam Ramberg m.fl., a.a., p. 8.4.2. Se även prop. 1988/89:76 s. 124 där lagstiftaren anför att, då den reklamationspliktiga är näringsidkare och ”felet har observerats”, reklamation i regel bör göras någon eller några dagar efteråt. Se även Svea hovrätts dom 4 december 2018 i mål T 6560-16, som hänvisar till detta uttalande. Jfr även lagstiftarens uttalande i författningskommentaren till 4 kap. 2 § paketreselagen, där reklamationsfristen börjar löpa först då den reklamationspliktiga fått faktisk kännedom om felet. Enligt lagstiftaren bör den reklamationspliktiga under dessa förhållanden reklamera ”så fort som möjligt” (prop. 2017/18:225 s. 134). 38 Se t.ex. 4 kap. 10 § försäkringsavtalslagen, 12 kap. 43 § 3 st. JB, 29 § och 59 § 2 st. köplagen. Se även t.ex. 4 § 2 st. och 6 § 2 st. avtalslagen. 39 Se fotnot 8 ovan. 40 Se t.ex. ”Pantsättarens passivitet” NJA 1961 s. 26, ”Restaurang Pelé” NJA 2002 s. 630, ”Kravmjölken” NJA 2017 s. 203, ”Skogssällskapet” NJA 2017 s. 1195. Jag har berört detta passivitetsinstitut i Jakob Andersson, Mindre reklamationsplikt — mer ”allmän passivitetsverkan”?, SvJT 2022 s. 386.
Hänvisas från p. 1 (s. 115)
1.2.1 Relevanta omständigheter i målet Något förenklat gällde tvisten två privatpersoner som uppdragit åt en entreprenör att uppföra ett hus men vars boarea blev mindre än vad parterna överenskommit. Huset färdigställdes och slutbesiktning hölls i februari 2016. Privatpersonerna tillträde huset månaden därpå.s. 115
2.Kontraktet innehöll en hänvisning till en objektbeskrivning. Under rubriken ”Boarea” framgick följande: ”224 m2 + biarea m2 (säljarens information)”. I juni 2017, nästan 1,5 år efter tillträdet, lät privatpersonerna en sakkunnig genomföra en mätning av huset i samband med att fastighetens taxeringsvärde skulle bestämmas. Mätningen utvisade att husets boarea bara uppgick till 161 kvadratmeter, och biarean till 63 kvadratmeter. Privatpersonerna reklamerade mot entreprenören ungefär en vecka senare. Reklamationen ledde till den väckta talan. Som grund för käromålet åberopade privatpersonerna att avvikelsen innebar att tjänsten (uppförandet av huset) hade utförts felaktigt och att de därför var berättigade till ett prisavdrag. Entreprenören invände bland annat att reklamation skett för sent. Tingsrätten biföll entreprenörens reklamationsinvändning och ogillade käromålet. Hovrätten kom fram till motsatt utgång. 2.2 HD:s bedömning Eftersom konsumenttjänstlagen var tillämplig skulle bedömningen av om reklamation skett i tid göras mot bakgrund av 17 § samma lag (p. 7). Enligt ordalydelsen kan reklamationsfristen börja löpa redan då konsumenten bort inse att tjänsten är felaktig, samtidigt som konsumenten alltid har två månader på sig att reklamera från det att hen märkt felet (p. 8). Startpunkten ”bort inse” saknar därför i praktiken betydelse. Den här egendomliga konstruktionen förklaras av EU-rättsligt inflytande i lagstiftningen. Enligt HD är det konsumentens ”faktiska kunskap” om felet som avgör när hen har märkt det (p. 9–10).s. 115
3.Det är näringsidkaren som måste bevisa att reklamation har skett för sent på grund av att konsumenten skulle ha märkt felet tidigare än vad konsumenten gör gällande. Beviskravet bör vara det som normalt gäller i tvistemål (p. 11). Det finns sällan bevisning rörande konsumentens ”subjektiva” kännedom om felet. Därför blir bevisbedömningen oftast en objektiverad prövning, där faktorer såsom felets karaktär och omfattning kan tas i beaktande. Om omständigheterna ”objektivt sett är sådana att det framstår som mer eller mindre uteslutet att konsumenten efter en viss tidpunkt var okunnig om felet” ska konsumenten anses ha haft insikt om felet från den tidpunkten (p. 11).s. 116
4.Privatpersonerna hade gjort gällande att de hade märkt felet först i samband med areamätningen i samband med bestämmandet av fastighetens taxeringsvärde. Entreprenören behövde därför visa att privatpersonerna märkt felet tidigare än så eftersom deras reklamation drygt en vecka senare annars hade skett i tid. (p. 12). HD ansåg att det visserligen var svårt att förena husets faktiska utformning med uppgifterna i kontraktshandlingarna rörande husets fördelning av boarea och biarea. Avvikelsen var dock inte så uppenbar att privatpersonerna före areamätningen måste ha insett att uppgifterna inte kunde stämma. Därtill var det inte en självklar bedömning att avgöra vad som utgör boarea respektive biarea, och det hade inte visats att privatpersonerna hade närmare kännedom om vilka regler och principer som styr den uppskattningen (p. 13). Inte heller hade husets area diskuterats särskilt mellan parterna, eller visats att privatpersonerna på annat sätt skulle ha fått information om fördelningen mellan boarea och biarea genom parternas kontakter (p. 14). Näringsidkaren hade därför inte förmått visa att privatpersonerna märkt felet före mätningen. Reklamation hade därför skett i tid (p. 15).s. 116