I någon mån kan denna essä ses som en pendang till mina artiklar i JT 2014–15 s. 959 och Ny Juridik 2021:4 s. 7. I den förstnämnda behandlas rättsfallet HFD 2014 ref 32, som här återkommer som ett exempel. I den andra artikeln behandlas det s.k. Cementafallet, dvs. den ”snabblagstiftning” som innebar att Mark- och Miljööverdomstolens avgörande den 6 juli 2021 i mål nr M7575-17 överprövades och ändrades av riksdagen, se prop. 2021/22:14.
Hänvisas från p. 2 (s. 89)
2.Mitt angreppssätt i denna essä är i grund och botten tämligen ”tråkigt” rättsdogmatiskt, dvs. jag behandlar gällande rätt utifrån vedertagna rättskällor. I fokus för essän står frågan om självbestämmandeskyddet i 11 kap. 3 § RF ska ses som ett institutionellt eller ett personellt skydd — eller kanske (helt eller delvis) bådadera. Den regleringen måste dock sättas in i ett sammanhang där även andra bestämmelser i regeringsformen har betydelse, inte minst den redan antydda bestämmelsen om legalitetsprincipen (lagbundenheten) i 1 kap. 1 § tredje stycket RF. Och allt detta måste givetvis analyseras och kommenteras mot bakgrund av den anda och de syften som denna grundlag vilar på. Det motiverar här ett aningen bredare anslag, där jag avser att — förvisso i ett nötskal, men ändå — inledningsvis teckna en bild av regeringsformen, dess innehåll i för ämnet relevanta delar och dess anda rent allmänt. Efter det är min avsikt att rikta framställningens spets mot mitt huvudbudskap, dvs. vad som gäller för relationen mellan domstolar och domare enligt regeringsformen.s. 89