Domstolen och dess domare2 hänvisningar
- I någon mån kan denna essä ses som en pendang till mina artiklar i JT 2014–15 s. 959 och Ny Juridik 2021:4 s. 7. I den förstnämnda behandlas rättsfallet HFD 2014 ref 32, som här återkommer som ett exempel. I den andra artikeln behandlas det s.k. Cementafallet, dvs. den ”snabblagstiftning” som innebar att Mark- och Miljööverdomstolens avgörande den 6 juli 2021 i mål nr M7575-17 överprövades och ändrades av riksdagen, se prop. 2021/22:14.
- I den stora översyn som Grundlagsutredningen gjorde för drygt tio år sedan (SOU 2008:125) kan det noteras att utredningen utgår från vad som är en domstols uppgifter och att det begränsas av begreppet rättskipning. Det uttalas att det inte är alldeles klart vad som avses med detta begrepp. Man fortsätter ”att det rör sig om domstolarnas uppgifter att avgöra rättstvister, tillämpa strafflag och i övrigt pröva rättsfrågor torde dock vara klart”. Mycket talar för att rättskipning i vardagligt tal kan översättas med rättstillämpning (utan att det är frågan om synonymer). I samband med det uttalas — med hänvisning till prop. 1973:90 s. 387 — att ”domstolar inte uteslutande ägnar sig å rättskipning utan även åt t.ex. vissa administrativa uppgifter som hänger samman med den dömande verksamheten”. Uttalandena ger otvetydigt vid handen att all rättstillämpning som en domstol utför faller inom området domstolens självbestämmande (vilket också sägs i propositionsuttalandet man refererar till). Ett tydligt exempel på missuppfattningen av betydelsen av ”dömande verksamhet” är vad Högsta förvaltningsdomstolen uttalar i HFD 2014 ref. 32 om att bestämmelsen i 11 kap. 3 § RF inte kan ”anses omfatta sådana beslut som en domstol fattar i den egna verksamheten avseende domstolens administration”. Det uttalandet går alltså stick i stäv med vad som tydligt följer av ordalydelsen i 11 kap. 3 § RF och dess förarbeten. I linje med detta ligger vad Thomas Bull/Fredrik Sterzel uttalar i sin kommentar att det ”centrala budskapet” i 11 kap. 3 § RF är att en domstol endast ska följa lag i ”sin dömande verksamhet”. Denna preciserande begränsning framgår inte av lagtexten och inte heller av förarbeten eller på annat sätt — tvärtom avvisas denna begränsning där uttryckligen. I anslutning till nyss nämnda uttalande säger Bull/ Sterzel också att bestämmelsen i 11 kap. 3 § RF är ”en principiell deklaration om något för rättsstaten grundläggande” och senare att regleringen i 11 kap. RF gäller ”frågor av större principiell än praktisk betydelse”. Dessa uttalanden är symptomatiska för mångas syn på regeringsformen (och konstitutionella frågor överlag); nämligen att den är något av en principiell prydnad som i praktiken inte behöver tas på allvar. Bestämmelsen i 11 kap. 3 § RF ska alltså enligt Högsta förvaltningsdomstolen inte ges någon betydelse i praktiken. Det är svårt att finna ett mer explicit uttryck för uppfattningen att våra grundlagar enbart är juridisk kosmetik.