I någon mån kan denna essä ses som en pendang till mina artiklar i JT 2014–15 s. 959 och Ny Juridik 2021:4 s. 7. I den förstnämnda behandlas rättsfallet HFD 2014 ref 32, som här återkommer som ett exempel. I den andra artikeln behandlas det s.k. Cementafallet, dvs. den ”snabblagstiftning” som innebar att Mark- och Miljööverdomstolens avgörande den 6 juli 2021 i mål nr M7575-17 överprövades och ändrades av riksdagen, se prop. 2021/22:14.
Hänvisas från p. 2 (s. 89)
1.Som verksam domare har man sällan tid, eller anledning, att på ett djupare plan ägna sig åt funderingar på konstitutionella aspekter av domstolsverksamhet eller domarrollen. I praktiken behöver man inte heller det — man arbetar enligt etablerade rutiner och utan särskild dramatik med sina mål och ärenden tillsammans med sina medarbetare på domstolen. Det är aldrig någon utomstående som lägger sig i det. Den tacksamhet man ska känna inför det ska riktas mot ett land som historiskt sett länge levt i fred, med ett ständigt stigande välstånd och med en utbredd vilja att söka samförstånd. Hit hör också — vill jag hävda — en uthålligt fast tradition med att inte se domstolar som en egen maktsfär jämställd med riksdag och regering. Det är helt i linje med principen om folksuveränitet, som den svenska demokratiska ordningen hyllar. Men folksuveräniteten ska inte tillåtas att otyglat agera hur som helst. En civiliserad demokrati kräver ett stabiliserande inslag. Detta inslag brukar uttryckas som att en civiliserad demokrati ska vila på rättsstatliga principer. Majoriteten ska i slutändan bestämma — ja! Men den ska vara tvungen att använda sin bestämmanderätt på ett ordnat och förutsebart sätt. Dessutom ska var och en vara tillförsäkrad vissa grundläggande fri- och rättigheter, som majoriteten inte utan vidare ska kunna rucka på. I det perspektivet kommer domstolarna in som en mycket betydelsefull institution. Om det innebär att domstolarna fått mer ”makt” i förhållande till riksdag och regering har diskuterats; inte sällan på ett väl högt teoretiskt plan (ibland med och ibland utan verklighetsanknytning). I någon mening är det väl så att domstolarna har fått mer ”makt”, om man med det menar att deras betydelse har accentuerats och lyfts fram som något med ett egenvärde. Men det är knappast frågan om någon revolutionerande omvälvning. Huruvida detta är av godo eller ondo kan man möjligen ha olika meningar om. Men alldeles bortsett från det; vi har en ordning med krav på rättsstatlighet som ett stabiliserande demokratiinslag. Och så länge vi har det — och det menar jag också att vi ska ha — är det givetvis angeläget att detta upprätthålls i praktiken. Min uppfattning är att vi inte alltid riktigt har lyckats med det.s. 88
2.Mitt angreppssätt i denna essä är i grund och botten tämligen ”tråkigt” rättsdogmatiskt, dvs. jag behandlar gällande rätt utifrån vedertagna rättskällor. I fokus för essän står frågan om självbestämmandeskyddet i 11 kap. 3 § RF ska ses som ett institutionellt eller ett personellt skydd — eller kanske (helt eller delvis) bådadera. Den regleringen måste dock sättas in i ett sammanhang där även andra bestämmelser i regeringsformen har betydelse, inte minst den redan antydda bestämmelsen om legalitetsprincipen (lagbundenheten) i 1 kap. 1 § tredje stycket RF. Och allt detta måste givetvis analyseras och kommenteras mot bakgrund av den anda och de syften som denna grundlag vilar på. Det motiverar här ett aningen bredare anslag, där jag avser att — förvisso i ett nötskal, men ändå — inledningsvis teckna en bild av regeringsformen, dess innehåll i för ämnet relevanta delar och dess anda rent allmänt. Efter det är min avsikt att rikta framställningens spets mot mitt huvudbudskap, dvs. vad som gäller för relationen mellan domstolar och domare enligt regeringsformen.s. 89