1.Gängbrottsligheten är ett allvarligt samhällsproblem. Det gäller särskilt det ökade antalet sprängningar och det skjutvapenvåld som förekommer inom och mellan olika grupperingar. Dessvärre visar den här typen av brottslighet inte några tecken på att avta, utan förefaller i stället öka i omfattning. Samtidigt verkar brottsligheten i samhället som helhet inte öka. Snarare tycks den minska om man ser till det totala antalet anmälda brott i förhållande till befolkningens storlek.s. 857
2.Vad som bör göras åt brottsligheten och särskilt den allvarliga gängbrottsligheten är en fråga som diskuteras intensivt. Förslag om olika ”systembrytande” åtgärder läggs fram. En hel del som har tagit sikte på främst den typ av brottslighet som begås i gängmiljö har också gjorts. Den straffrättsliga och den straffprocessuella lagstiftningsverksamheten har under ganska många år gått ut bl.a. på att polisen ska ges bättre möjligheter att ingripa mot brott. Kronvittnesreformen (prop. 2021/22:186) och nya regler för snabbare lagföring (prop. 2021/22:279) är en del av detta, liksom den sänkta gränsen för s.k. obligatorisk häktning (prop. 2022/23:53, fortsättningsvis benämnd gängbrottspropositionen). Möjligheterna till hemliga tvångsmedel har utvecklats och kan fr.o.m. den 1 oktober 2023 användas även för att utreda vem som skäligen kan misstänkas för vissa brott (prop. 2022/23:126). Ett dominerande inslag i lagstiftningsverksamheten har också varit att det straffbelagda området har utvidgats och att straffen har skärpts, främst för våldsbrottslighet men även för andra typer av brott, t.ex. inbrottsstöld, sexualbrott och narkotikaförsäljning.s. 857
3.När det gäller de mera grundläggande reglerna för påföljdsbestämning — de som finns främst i brottsbalkens 29 och 30 kap. — har det också skett en del. År 2010 fick vi generella regler bl.a. om skärpta straff för allvarliga våldsbrott och om en ökad nyansering av straffvärdebedömningarna (prop. 2009/10:147). Det har också gjorts åtstramningar avseende ungdomsreduktionen (prop. 2021/22:17). Vidare har man infört ett system med reduktion vid straffmätningen för den som medverkar till utredningen av sin egen brottslighet (prop. 2014/15:37). Dessutom har man bl.a. genom den av Riksdagen antagna gängbrottspropositionen gjort tillägg till bestämmelsen i 29 kap. 2 § BrB avseende de försvårande omständigheterna, som fr.o.m. den 1 augusti 2023 innehåller elva punkter mot ursprungligen åtta. Det lagstiftningsärendet innebar också att det infördes en ny regel i 29 kap. 2 a § som tar upp synnerligen försvårande omständigheter. Bestämmelsen ger utrymme för påtagligt skärpta straff för brott i gängmiljö eller med gängbakgrund.s. 858
4.Till detta kan läggas bl.a. den nya ungdomspåföljden ungdomsövervakning som infördes år 2021 (prop. 2019/20:118). Även den får ses som en skärpning av reaktionerna mot brott. Samma gäller exempelvis uppstramningen av de regler som avser villkorlig frigivning (prop. 2018/19:77).s. 858
5.I princip har det alltså rört sig om skärpningar av olika slag. Men för att nyansera bilden något ska sägas att den i det föregående nämnda reformen år 2010 tog sikte även på de förmildrande omständigheterna i 29 kap. 3 § BrB och gav bl.a. ökade möjligheter att underskrida straffskalans minimum. Det bör också pekas på den besinning som har ägt rum på narkotikastraffrättens område genom HD:s praxisändring med början i juni 2011 (se ”Mefedrondomen” NJA 2011 s. 357 och de efterföljande vägledande avgörandena från HD), uppföljd av en lagändring år 2016 (prop. 2015/16:111) som inte syftade till att generellt påverka de lägre straffnivåer och den ökade differentiering som HD:s nya praxis innebar.s. 858
6.Samtidigt som alltså en stor mängd främst skärpande lagändringar har ägt rum har det knappast alls talats om de mera grundläggande straffrättspolitiska frågorna. En sådan gäller förstås vilket syftet är med straffsystemet. En annan rör vilka omständigheter som bör styra påföljdsbestämningen i det enskilda fallet. Och vad tror vi oss kunna uppnå genom kriminalisering och utdömande av straffrättsliga påföljder? Kan vi räkna med att strängare straff leder till en minskning av brottsligheten? En särskilt intressant fråga gäller om vi godtar de principer för påföljdsbestämning som 1989 års påföljdsreform vilade på. Vill vi kanske förorda andra? Och vilka andra skulle det i så fall vara?s. 859
7.En beskrivning av den straffrättspolitik som vi kan förvänta oss under de kommande åren ges i Tidöavtalet. Det rör sig där i huvudsak om olika skärpande inslag i det straffrättsliga och straffprocessuella systemet. Någon sammanhållen straffrättspolitisk linje anges dock inte.s. 859
8.Det finns skäl att redovisa något av vad regeringspartierna — Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna — och Sverigedemokraterna genom Tidöavtalet har kommit överens om.s. 859