Se avsnitt 2.1 ovan. Sådan hjälp avser i så fall inte statens rätt att gripa, anhålla eller straffa den som begått ett brottsligt angrepp på person eller egendom. Dessa befogenheter, som tillkommer staten, får utövas även efter att nödvärnssituationen är över, jfr NJA 1994 s. 48.
Hänvisas från p. 5 (s. 808)
1.Ovan har diskuterats om försvarlighetsbedömningen kan göras med utgångspunkt i det gemensamma angreppet, snarare än det som görs på det individuella planet. En invändning som framförts är att en sådan lösning kan ifrågasättas när det föreligger stor kvalitativ skillnad mellan det gemensamma angreppet och den del av detsamma som en av personerna står för individuellt eftersom personen kunde bli måltavla för kraftigt nödvärnsvåld, vilket vore för långtgående. Den invändningen utgår från (med)gärningspersonernas eller främjarnas, snarare än den angripnes perspektiv. Om en differentierad bedömning ska göras utifrån vad personerna gör individuellt sett kan resultatet bli att endast mycket begränsat nödvärnsvåld får användas mot var och en av flera personer. I situationer med väldigt många personer skulle sådana resonemang kunna resultera i att agerande i nödvärn ytterst sällan vore rättsenligt. Samtidigt kan det aggregerade våldet, när angreppet ses som en helhet, vara exceptionellt allvarligt för den angripne. Det kan vara fråga om livsfarligt våld eller särskilt integritetskränkande situationer. Fokus i detta avsnitt är därför på brottsligt angrepp mot person — och om den straffrättsliga bedömningen behöver justeras för att ge denna person möjlighet att använda kraftigt nödvärnsvåld mot flera.s. 807
2.Skälet för att beakta det brottsliga angreppet sett ur den angripnes perspektiv kunde vara att nödvärnsbestämmelsen i brottsbalken föreskriver att rätt till nödvärn föreligger mot ett påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp mot person — fråga är om en rättighet för den enskilde att avvärja angrepp. Förarbetena utgår också med tydlighet från den angripnes perspektiv: där talas om den relativt breda marginalen till förmån för den angripne; huruvida nödvärnsregleringen innebär för stor stränghet för den angripne och nödvärnssituationen som den typiskt sett ter sig för den angripne. Lagstiftaren har använt uttryck som ”nödvärnsrätten” eller ”rätten till nödvärnshandling”. I litteraturen har denna hänsyn till den angripne förklarats av att den angripne, snarare än angriparen, bör vara föremål för rättsordningens skydd.s. 807
3.Det bör dock inte vara möjligt att avgöra frågan huruvida rätt till nödvärn föreligger med utgångspunkt enbart i den angripnes situation. Det krävs, som bekant, att angriparna uppfyller kravet på att begå ett brottsligt angrepp för att nödvärnsvåld ska kunna riktas mot respektive person. Att inta den angripnes perspektiv innebär alltså inte att rätt till nödvärn kan etableras i relation till alla som på något sätt deltar i utförandet av det brottsliga angreppet enbart på den grunden att det brottsliga angreppet som helhet är tillräckligt allvarligt.s. 808
4.Fråga är då om våldsutövningen ur den angripnes perspektiv, inklusive den aggregerade skadan som hotar genom våldsutövningen, istället kan tänkas påverka försvarlighetsbedömningen. Mindre uppmärksamhet kunde då ges åt frågor som huruvida personerna agerat i medgärningsmannaskap, eller hur stor del av medverkansobjektet som viss medhjälpares uppsåt omfattar. Som konstaterats tidigare kan angrepp som begås av flera personer vara att klassificera som företagna i parallellt och individuellt gärningsmannaskap. Det har också nämnts att i sådana situationer kan nödvärnsfrågan möjligen bedömas på liknande sätt som om det funnits endast en angripare — med beaktande av om den nödvärnsgärning som riktas mot var och en av gärningspersonerna är uppenbart oförsvarlig givet det individuella brottsliga angreppet från just den personen. Det skulle då kanske inte finnas utrymme att beakta även de andra personernas samtidiga brottsliga angrepp (företagna i parallellt och individuellt gärningsmannaskap) i försvarlighetsbedömningen. Tidigare har det också konstaterats att det vid agerande i medgärningsmannaskap eller vid medhjälp kan finnas visst (om än begränsat) utrymme att beakta angreppet sett som helhet vid försvarlighetsbedömningen. Ett problem med en sådan ordning är, sett från den angripnes perspektiv, att mindre nödvärnsvåld skulle få användas om det vore fråga om parallellt och individuellt gärningsmannaskap än vid medgärningsmannaskap eller medhjälp. Om istället angreppet sett som en helhet användes som verktyg skulle detta problem begränsas. Sett ur den angripnes perspektiv skulle den aggregerade våldsutövningen kunna påverka synen av angreppets beskaffenhet på så sätt att angreppet anses vara farligare. I så fall vore kraftigare nödvärnsvåld än annars tillåtet. Om den angripnes perspektiv får prioriteras på sådant sätt är troligtvis beroende av synen på vad som rättfärdigar nödvärn.s. 808
5.Som nämnts tidigare kan nödvärnsrätten rättfärdigas med hänvisning till asymmetrin mellan den angripne och angriparen, med prioritet åt den angripnes intressen. Med sådan prioritet åt den angripne kan det tänkas, åtminstone prima facie, att den angripne får använda relativt mycket våld mot samtliga angripare under förutsättning att rätt till nödvärn föreligger mot var och en av dessa. Som nämnts tidigare kan nödvärnsrätten, enligt vissa uppfattningar i litteraturen, också rättfärdigas med hänvisning till att den angripne agerar som hjälp till eller funktionär för rättsordningen. Det som försvaras är då inte primärt den angripnes person eller egendom, utan rätts- eller samhällsordningen i sig, vilket innebär att det angripnas betydelse vore något annat än en enskild individs fysiska integritet. Möjligen är det extra angeläget att avvärja brottsliga angrepp som begås av flera personer i grupp om sådana angrepp anses särskilt samhällsfarliga. Det ska dock understrykas att detta sätt att motivera nödvärnsrätten endast kommit till uttryck i litteraturen. Förarbetena ger istället uttryck för en ambition att undvika att våldet i samhället trappas upp.s. 808
6.En delvis besläktad, men ändå annan sorts, fråga är vilka möjligheter den angripne har att göra bedömningar om vad som vore rättsenligt i den konkreta situationen nödvärnsgärningen företas i. Att en (straffrättslig) reglering är förutsebar behöver inte vara ett utslagsgivande skäl för att föreslå den ena eller den andra lösningen — däremot förtjänar problemet att nämnas. Om exempelvis försvarlighetsbedömningen ska göras på ett differentierat sätt och utifrån parametrar såsom medgärningsmannaskap, medhjälp, eller parallellt gärningsmannaskap innebär det sannolikt att mycket höga krav ställs på den angripne — förutsatt att den angripne i den konkreta situationen också vill anpassa sitt agerande efter vad som är rättsenligt. Möjligtvis framstår det från den angripnes perspektiv som att de gärningar som begås av olika personer är ett och samma angrepp, snarare än flera angrepp från olika personer. Nödvärnssituationer beskrivs i domskäl inte sällan som tumultartade eller kaotiska. Att kräva en differentierad bedömning av hur mycket nödvärnsvåld som är tillåtet i relation till var och en är då kanske för högt ställda krav. Lättare är kanske för den angripne att bedöma angreppskaraktären i viss individuell gärning eller i del av angreppet; vilket i så fall skulle utgöra ytterligare ett skäl för att tillmäta den bedömningsgrunden relevans i bedömningen av en nödvärnsgärnings tillåtlighet.s. 809
7.Här finns skäl att beakta HD:s uttalanden i NJA 1994 s. 48, där den mer generösa försvarlighetsbedömning som gäller vid nödvärn tilläts att utsträckas till bedömningen av försvarligheten i ett så kallat envarsgripande. HD anförde att om respektive försvarlighetsbedömning skulle tillämpas så skulle: [Den som befunnit sig i nödvärn] alltså för tiden till dess att polisen anländer inte längre ha den säkerhetsmarginal till sitt förfogande som följer av nödvärnsbestämmelsernas regler om uppenbar oförsvarlighet. Något sådant måste anses utgöra en opraktisk lagtolkning som kan få för allmänheten svårbegripliga effekter. En fråga som här kan ställas är om liknande pragmatiska intressen kunde motivera att försvarlighetsbedömningen görs elastisk även på andra sätt, exempelvis i fråga om nödvärnsvåld som riktas mot medhjälpare kunde bedömas utifrån vad som skulle gälla för nödvärnsvåld mot gärningspersonen. Några säkra slutsatser är dock inte möjliga att dra, eftersom den frågan inte prövats av HD och annan vägledning i rättskällorna saknas.s. 809
8.Sammanfattningsvis kan konstateras att det finns skäl att beakta den angripnes perspektiv vid försvarlighetsbedömningen, eftersom lagstiftaren i förarbetena givit detta perspektiv utrymme. Hur detta ska göras är dock oklart, eftersom någon enskild yttersta rättfärdigandegrund för nödvärnsregleringen inte går att utläsa ur rättskällorna.s. 810