1.Enligt 17 kap. 11 § rättegångsbalken (RB) äger dom, sedan tid för talan utgått, rättskraft, såvitt därigenom avgjorts den sak, varom talan väckts. Detta kallas även orubblighetsprincipen. Trots att en dom har rättskraft, kan den emellertid undanröjas genom extraordinära rättsmedel. Det beror på att det kan finnas motstående intressen som uppväger den trygghet och säkerhet som domens rättskraft ändå medför för parterna som efter laga kraftvunnen dom ska kunna inrätta sig efter domen. De extraordinära rättsmedlen i RB, resning och domvilla, har sitt ursprung i två olika typer av fel i förfarandet som kan komma att ställas mot orubblighetsprincipen. Reglerna om resning, som återfinns bl.a. i 11 kap. 13 § regeringsformen och 58 kap. RB, är ett uttryck för vad som har kallats sanningsprincipen. Resning kan nämligen aktualiseras om en dom bygger på osanna förhållanden, men även om den materiella rättstillämpningen uppenbart strider mot lag. Domvilla, å andra sidan, regleras i 59 kap. RB och är kopplad till förfarandet. Reglerna om domvilla utgör ett potentiellt korrektiv mot grova rättegångsfel, något som inte brukar kopplas till någon princip men som skulle kunna sägas ligga i själva kärnan av rättsstatsprincipen. Gränsdragningen mellan resning och domvilla är inte exakt och till viss del överlappar reglerna varandra (jfr p. 29 i beslutet). Det är svårt att skilja mellan materiell rätt och processrätt och dra en skarp skiljelinje mellan dessa två kategorier av bestämmelser. Ett resultat av uppdelningen av våra extraordinära rättsmedel har varit svårigheter att rättsligt klassificera rättegångsfel som har nära samband med den materiella prövningen.s. 657
2.En begäran om förhandsavgörande leder till ett klargörande av rättsläget. Ett prejudikat skapas alltså. Hur detta påverkar tillämpningen av bestämmelser om extraordinära rättsmedel har stor betydelse för hur HD:s avgörande ska förstås. Som vi sett har HD konstaterat att PMÖD begick ett grovt rättegångsfel när PMÖD inte begärde ett förhandsavgörande. HD undanröjde PMÖD:s avgörande och återförvisade målet till PMÖD. Det här innebar att orubblighetsprincipen fick ge vika för andra intressen som de kommer till uttryck i RB.s. 658
3.Det är ingen slump att det var bestämmelserna i RB som ligger till grund för HD:s avgörande. En domstols underlåtenhet att begära förhandsavgörande på det sätt som krävs enligt artikel 267 tredje stycket FEUF är inte i sig ett tillräckligt skäl att undanröja ett beslut eller en dom som vunnit laga kraft. Orubblighetsprincipen har nämligen enligt EU-domstolens rättspraxis en mycket stark ställning och det finns egentligen inga krav enligt artikel 267 FEUF på att ett avgörande som vunnit laga kraft ska undanröjas om en nationell domstol underlåter att begära ett förhandsavgörande.s. 658
4.Det bäst kända avgörandet i den här delen är det välkända målet Köbler från 2003. Av Köbler framgår bland annat att orubblighetsprincipen, det vill säga principen om lagakraftvunna avgörandens rättskraft, är av stor betydelse inom unionsrätten. För att säkerställa såväl en stabil rättsordning och stabila rättsförhållanden som en god rättskipning är det, som EUD uttrycker det, viktigt att domstolsavgöranden som vunnit laga kraft efter det att tillgängliga rättsmedel har uttömts eller fristerna för dessa har löpt ut inte längre kan angripas. Enligt EUD ska den enskilde i stället kunna vända sig till staten och få skadestånd om unionsrätten tolkats på ett felaktigt sätt på grund av att en begäran om förhandsavgörande har uteblivit i högsta instans. Förutsättningarna för skadestånd är samma som för skadestånd enligt unionsrätten i övrigt, nämligen att det ska vara fråga om en klar överträdelse av en rättighet enligt unionsrätten som har ett orsakssamband med en liden skada. En omständighet som kan vara av betydelse vid den här bedömningen är om den högsta instansen underlåtit att begära förhandsavgörande i föreskriven ordning.s. 659
5.En ytterligare aspekt som förtjänar att framhållas är att de överträdelser som EUD lyfter fram som potentiellt skadeståndsgrundande i Köbler inte är åsidosättandet av processuella rättigheter enligt artikel 267 FEUF, utan i första hand felaktigheter i materiellt hänseende (i Köbler felaktig tillämpning av dåvarande artikel 46 EG och artikel 7.1 i förordning nr 1612/68). Att en överträdelse av skyldigheten att begära förhandsavgörande inte kan vara skadeståndsgrundande i sig följer bland annat av att artikel 267 FEUF bara reglerar förhållandet mellan EUD och den nationella domstolen och således inte innebär några rättigheter för enskilda. En viktig del i den bedömningen är därutöver att en ytterligare förutsättning för skadestånd, att överträdelsen skulle vara klar, inte förelåg. I HD:s fall, precis som i Köblermålet, förelåg oklarheter i fråga om tolkningen av de materiella bestämmelserna i målet (i HD:s beslut artikel 3 i tilläggsskyddsförordningen).s. 659
6.Därmed är det klart att det inte förelåg förutsättningar för att konstatera att staten skulle vara skadeståndsskyldig enligt unionsrätten för det rättegångsfel som HD identifierat. Det utesluter inte att nationella rättsmedel skulle kunna bli tillämpliga och att dessa skulle kunna påverka rättskraften i PMÖD:s beslut. Inom unionsrätten bestäms formerna för rättskraft av medlemsstaternas nationella rättsordningar enligt principen om medlemsstaternas processuella autonomi. Principerna om likvärdighet och effektivitet ska dock alltjämt iakttas. Enligt principen om lojalt samarbete i artikel 4.3 FEU får de processuella regler som gäller för talan som syftar till att säkerställa skyddet av de rättigheter för enskilda som följer av unionsrätten nämligen inte vara mindre förmånliga än de som avser liknande talan som grundas på nationell rätt (likvärdighetsprincipen) eller medföra att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av unionens rättsordning (effektivitetsprincipen). Frågan huruvida dessa krav uppfyllts ska bedömas med beaktande av de aktuella bestämmelsernas funktion i förfarandet som helhet vid de olika nationella domstolarna samt med beaktande av hur förfarandet är utformat och bestämmelsernas särdrag.s. 659
7.Möjligheterna för enskilda att söka resning eller klaga över domvilla måste enligt det här synsättet vara lika oavsett om det handlar om åsidosättandet av svensk rätt eller en unionsrättslig bestämmelse. Detta följer i första hand av likvärdighetsprincipen, som ett utflöde ur principen om medlemsstaternas processuella autonomi. Likvärdighetsprincipen innebär att det är förbjudet för en medlemsstat att föreskriva processuella regler, för anspråk som syftar till att säkerställa skyddet av de rättigheter för enskilda som följer av unionsrätten, som är mindre förmånliga än de som avser liknande talan som grundas på nationell rätt. Vad som är en liknande talan beror på förfarandet och hur det är utformat. HD hade i NJA 2004 s. 635 och NJA 2009 s. 667 redan tillämpat reglerna om resning och domvilla i liknande kontext. I fråga om sambandet mellan likvärdighetsprincipen och de extraordinära rättsmedel som föreskrivs i nationell rätt, har EUD till exempel i avgörandet XC betonat att de möjligheter som finns inom unionsrätten att få sina rättigheter prövade innebär att en annan form av talan, som t.ex. innebär resning för ett åsidosättande av bestämmelserna i Europakonventionen, inte är en sådan ”liknande talan”. I HD:s fall var det dock fråga om de allmänna bestämmelserna om extraordinära rättsmedlen i RB — visserligen genom hänvisning från ärendelagen — men det var knappast fråga om någon särreglering. En begränsad tillämpning av reglerna om domvilla och resning hade stått i strid med likvärdighetsprincipen.s. 660
8.När det gäller effektivitetsprincipen innebär den att varje fall i vilket frågan uppkommer huruvida en nationell processuell bestämmelse medför att det blir omöjligt eller orimligt svårt att tillämpa unionsrätten ska bedömas med beaktande av bestämmelsens funktion i förfarandet som helhet — med beaktande av dess förlopp och särdrag — i de olika nationella rättsinstanserna. Det ska, i förekommande fall, bland annat tas hänsyn till skyddet av rätten till försvar, rättssäkerhetsprincipen och principen om en ändamålsenlig handläggning. I domen XC konstaterade EUD att det med EUF-fördraget inte har avsetts att medlemsstaterna, för att säkerställa skyddet av de rättigheter för enskilda som följer av unionsrätten, ska tvingas att införa andra rättsmedel vid sina nationella domstolar än de som har införts genom nationell rätt. En nationell domstol är enligt unionsrätten följaktligen inte skyldig att underlåta att tillämpa nationella processuella regler som innebär att domstolsavgöranden vinner laga kraft, även om den därmed skulle kunna bringa nationella förhållanden som är oförenliga med unionsrätten att upphöra. I princip krävs det inte heller enligt unionsrätten att en domstol ska ändra sitt avgörande för att beakta en tolkning av en relevant unionsbestämmelse som EU-domstolen har gjort efter det att avgörandet vunnit laga kraft.s. 661
9.Däremot går det av EUD:s dom i målet XC, som redovisats ovan, att utläsa att det är oklart om unionsrätten enligt effektivitetsprincipen kräver att en utebliven begäran om förhandsavgörande i sig utgör tillräckligt skäl att göra undantag från orubblighetsprincipen. Det är tydligt i domen XC att EUD gör en koppling mellan effektivitetsprincipen och statens skadeståndsskyldighet enligt Köbler när ett förhandsavgörande inte har begärts. Både i Köbler och XC (men även i andra domar) betonas i första hand orubblighetsprincipen. Som vi redan har sett förelåg dock inte förutsättningar för skadestånd enligt Köbler-doktrinen i målet i HD, bland annat på grund av att artikel 267 FEUF inte i sig medför några rättigheter för enskilda.s. 661
10.Sett ur ett unionsrättsligt perspektiv, var det mot bakgrund av likvärdighetsprincipen således riktigt att HD prövade PMÖD:s agerande utifrån reglerna i RB om resning och domvilla. Som HD anger, är artikel 267 FEUF en normerande regel för domstolsförfaranden. Det är en slutsats som framstår som ganska självklar, särskilt mot bakgrund av HD:s tidigare ställningstaganden i NJA 2004 s. 735 (resning) och (indirekt) i NJA 2009 s. 667 (domvilla). I 2004 års avgörande tog HD ställning till hur reglerna om prövningstillstånd i 54 kap. 10 § RB skulle läsas tillsammans med artikel 267 FEUF och slog fast att unionsrätten kan medföra en skyldighet för HD att tillämpa bestämmelserna om prövningstillstånd mer liberalt än som annars skulle ha skett.s. 661
11.Precis som i NJA 2004 s. 735 noterar HD att förhandsavgörande har ett nära släktskap med avgörandets materiella riktighet. I det avseendet innebär 2022 års beslut ett viktigt klargörande. I NJA 2004 s. 735 kämpar HD med rättegångsbalkens uppdelning i processuella och materiella frågor när reglerna om prövningstillstånd prövas i HD. I 2022 års beslut är det i stället en fråga om lagstiftningens uppdelning i materiella och processuella fel i ett avgörande som har rättskraft.s. 662
12.Som framgått ovan är medlemsstaternas processuella autonomi inte fullständig. Det som är slående i det här sammanhanget är att även likabehandlingsprincipen och effektivitetsprincipen kan sägas förutsätta en grov uppdelning i processuella respektive materiella frågor. Det här är av stor betydelse för förståelsen av HD:s uttalanden i ”liberal” riktning vad gäller de teoretiska utgångspunkterna för resning respektive domvilla. Principen om likvärdighet i olika förfaranden är nämligen kopplad till förfarandet och valet av vilka regler — och därmed vilken rättighet eller rättsföljd — som kopplas till unionsrätten. När detta steg väl passerats — i aktuellt mål valet av 42 § ärendelagen — uppkommer följdfrågan om hur reglerna ska tillämpas.s. 662
13.I det skedet aktualiseras effektivitetsprincipen. Effektivitetsprincipen ska bland annat tillämpas med hänsyn till rättssäkerhetsprincipen och principen om en ändamålsenlig handläggning. Det är värt att upprepa att effektivitetsprincipen kräver att det i praktiken inte får vara omöjligt eller orimligt svårt att utöva de (materiella) rättigheter som följer av unionens rättsordning. Här sammanstrålar åter den processuella och den materiella dimensionen på ett sätt som inte är uppenbart. Det är även uppenbart att effektivitetsprincipen är nära besläktad med reglerna om domvilla, även om reglerna har olika syften.s. 662
14.Som vi sett var skadestånd enligt Köbler-doktrinen inte aktuellt. Valet av domvilla som primär prövningsgrund förefaller därför naturlig. Men det är inte självklart att HD skulle ha valt den här lösningen. Ställda inför samma utmaning som 2004, väljer HD i 2022 års beslut att bedöma frågan utifrån unionsrättens krav. Följaktligen konstaterar HD att det ”centrala” är att de svenska reglerna om extraordinära rättsmedel numer måste ses i ljuset av unionsrätten och att tillämpningen ”i någon mån kan behöva anpassas med hänsyn till detta utan att den inhemska uppdelningen mellan resning och domvilla alltid behöver ges någon avgörande betydelse” (p. 30). Detta utgör en viktig punkt i HD:s beslut.s. 662
15.Det kan tilläggas att EUD den 2 mars 2023 har kommit till en liknande slutsats i en dom, hänskjuten från HD, som gällde förhållandet mellan RB:s regler om edition och EU:s allmänna dataskyddsförordning, Norra Stockholm Bygg. EUD kom fram till att reglerna om edition i RB visserligen utgör lagstöd för behandlingen av personuppgifter men överlämnade till HD att pröva om de svarar mot de av EUD angivna målen och dessutom är nödvändiga och står i proportion till målen. Huruvida det rättsliga stödet för behandlingen utgörs av materiella eller processuella bestämmelser i nationell rätt saknar härvid betydelse, om unionsrätten inte gör någon åtskillnad mellan dessa två typer av bestämmelser.s. 663