Stycket

7.Möjligheterna för enskilda att söka resning eller klaga över domvilla måste enligt det här synsättet vara lika oavsett om det handlar om åsidosättandet av svensk rätt eller en unionsrättslig bestämmelse. Detta följer i första hand av likvärdighetsprincipen, som ett utflöde ur principen om medlemsstaternas processuella autonomi. Likvärdighetsprincipen innebär att det är förbjudet för en medlemsstat att föreskriva processuella regler, för anspråk som syftar till att säkerställa skyddet av de rättigheter för enskilda som följer av unionsrätten, som är mindre förmånliga än de som avser liknande talan som grundas på nationell rätt. Vad som är en liknande talan beror på förfarandet och hur det är utformat. HD hade i NJA 2004 s. 635 och NJA 2009 s. 667 redan tillämpat reglerna om resning och domvilla i liknande kontext. I fråga om sambandet mellan likvärdighetsprincipen och de extraordinära rättsmedel som föreskrivs i nationell rätt, har EUD till exempel i avgörandet XC betonat att de möjligheter som finns inom unionsrätten att få sina rättigheter prövade innebär att en annan form av talan, som t.ex. innebär resning för ett åsidosättande av bestämmelserna i Europakonventionen, inte är en sådan ”liknande talan”. I HD:s fall var det dock fråga om de allmänna bestämmelserna om extraordinära rättsmedlen i RB — visserligen genom hänvisning från ärendelagen — men det var knappast fråga om någon särreglering. En begränsad tillämpning av reglerna om domvilla och resning hade stått i strid med likvärdighetsprincipen.s. 660