Extraordinära rättsmedel i unionsrättslig belysning3 hänvisningar
- I Sverige har det dominerande synsättet länge varit att förfarandet med att begära förhandsavgörande ska tillämpas med återhållsamhet (även om viss öppning kunnat skönjas i NJA 2004 s. 735). Synsättet präglas av bilden av EUD som en prejudikatinstans med ett systemviktigt uppdrag som inte borde belastas med onödiga frågor av mindre betydelse. När den svenska förhandsavgörandelagen togs fram med anledning av kommissionens överträdelseförfarande (som pågick 2004 till 2006) var både HD och Högsta förvaltningsdomstolen öppet avfärdande mot synsättet att det skulle kunna finnas brister i den svenska rättstillämpningen. Unionsrättens betydelse för den inhemska rättstillämpningen tonades ned, särskilt när det gällde förvaltningen. Det noterades även, i en kommentar till förvaltningslagen, att unionsrätten inte torde ha någon större inverkan på hur svenska förvaltningsmyndigheter skulle handlägga sina ärenden. I NJA 2009 s. 667 upprätthöll HD det här synsättet, om än indirekt, och uttalade att den ”närmare tillämpningen i ett enskilt fall inte är en fråga för EGdomstolen”.
- Möjligheterna för enskilda att söka resning eller klaga över domvilla måste enligt det här synsättet vara lika oavsett om det handlar om åsidosättandet av svensk rätt eller en unionsrättslig bestämmelse. Detta följer i första hand av likvärdighetsprincipen, som ett utflöde ur principen om medlemsstaternas processuella autonomi. Likvärdighetsprincipen innebär att det är förbjudet för en medlemsstat att föreskriva processuella regler, för anspråk som syftar till att säkerställa skyddet av de rättigheter för enskilda som följer av unionsrätten, som är mindre förmånliga än de som avser liknande talan som grundas på nationell rätt. Vad som är en liknande talan beror på förfarandet och hur det är utformat. HD hade i NJA 2004 s. 635 och NJA 2009 s. 667 redan tillämpat reglerna om resning och domvilla i liknande kontext. I fråga om sambandet mellan likvärdighetsprincipen och de extraordinära rättsmedel som föreskrivs i nationell rätt, har EUD till exempel i avgörandet XC betonat att de möjligheter som finns inom unionsrätten att få sina rättigheter prövade innebär att en annan form av talan, som t.ex. innebär resning för ett åsidosättande av bestämmelserna i Europakonventionen, inte är en sådan ”liknande talan”. I HD:s fall var det dock fråga om de allmänna bestämmelserna om extraordinära rättsmedlen i RB — visserligen genom hänvisning från ärendelagen — men det var knappast fråga om någon särreglering. En begränsad tillämpning av reglerna om domvilla och resning hade stått i strid med likvärdighetsprincipen.
- Sett ur ett unionsrättsligt perspektiv, var det mot bakgrund av likvärdighetsprincipen således riktigt att HD prövade PMÖD:s agerande utifrån reglerna i RB om resning och domvilla. Som HD anger, är artikel 267 FEUF en normerande regel för domstolsförfaranden. Det är en slutsats som framstår som ganska självklar, särskilt mot bakgrund av HD:s tidigare ställningstaganden i NJA 2004 s. 735 (resning) och (indirekt) i NJA 2009 s. 667 (domvilla). I 2004 års avgörande tog HD ställning till hur reglerna om prövningstillstånd i 54 kap. 10 § RB skulle läsas tillsammans med artikel 267 FEUF och slog fast att unionsrätten kan medföra en skyldighet för HD att tillämpa bestämmelserna om prövningstillstånd mer liberalt än som annars skulle ha skett.