1.Rättspraxis om ändrade förhållanden kan möjligen ge viss ledning om hur 36 § avtalslagen har tillämpats i praktiken och således även hur domstolarna har nyttjat den ”diskretionära kompetens” som bestämmelsen givit. Därmed kan sådan praxis kanske även skvallra om den bedömning en domstol kan tänkas göra av det instrument för jämkning av ett pris som kap. 6 § 3 bjuder.s. 647
2.I NJA 1983 s. 835, som handlade om skäligheten i storleken av en arrendeavgift, gjorde Högsta domstolen en skälighetsinriktad bedömning. Domstolen konstaterade att en i avtalet inskriven indexklausul, som inte hade fått en sådan verkan att den faktiskt kompenserade för den efterföljande prishöjningen, fick ”tyda på en avsikt hos kontrahenterna att kompensera jordägaren för en försämring av penningvärdet.” Vidare konstaterade Högsta domstolen att höjningen av den allmänna prisnivån efter tidpunkten för avtalets ingående hade varit av en sådan omfattning att arrendeavgiften framstod som anmärkningsvärt låg. Mot bakgrund av detta jämkade Högsta domstolen arrendeavgiften uppåt med stöd av 36 § och beslutade om en ny avgift samt förordnade om den indexreglering som framledes skulle tillämpas på arrendeavgiften.s. 647
3.NJA 1979 s. 731, som också behandlade frågan om låga arrendeavgifter, föranledde ett annat domslut. Här hade parterna till skillnad från 1983 års fall inte haft med en indexklausul i avtalet. Arrendeavgiften ansågs i det här fallet som låg både vid avtalsslutet och vid tiden för talans väckande då penningvärdet minskat och avgifter generellt sett gått upp. Högsta domstolen uttalade dock att det inte kunde anses oskäligt i sig att det arrendeavtal, varom i målet var fråga, inte innehöll en indexklausul. Vid en jämförelse mellan 1983 års fall och 1979 års fall kan det således konstateras att en avgörande faktor till de olika utfallen berodde på huruvida parterna i sitt avtal haft med en indexklausul som talat för parternas vilja att göra en framtida händelseutveckling gällande på deras mellanhavanden.s. 648
4.I NJA 1994 s. 359 var det fråga om en fastighetsägares skyldighet att betala brukningsavgifter för spillvattenavlopp. Fastighetsägaren hänvisade till ett avtal mellan ett bolag och aktuell kommun där bolaget för all framtid erhöll befrielse från att betala sådana avgifter för uppräknade fastigheter, vartill den fastighet som nu nämnda fastighetsägare innehade var uppräknad. Kommunens förstahandsinvändning att denna rättighet endast hade tillfallit bolaget och inte efterkommande fastighetsinnehavare vann inte genomslag. Andrahandsinvändningen, om att omständigheter som inträffat efter avtalets ingående med nya regelverk och försämrat penningvärde skulle innebära att avtalsinnehållet var oskäligt och att det därmed förelåg skäl för jämkning enligt 36 § avtalslagen, prövades därmed i stället. Högsta domstolen vägde i denna bedömning in den omständigheten att va-lagstiftningen i egenskap av offentligrättsligt reglerad ordning i sig kunde visa att uttagandet av en avgift är skälig och rättvis i och med att avgifter i strid med taxan i huvudsak var förbjudna. Vidare tillmätte Högsta domstolen omständigheten att behovet av en taxeenlig avgift blivit allt större i samband med investeringar som gjorts i systemet för att bibehålla och förbättra systemet i takt med högre krav och med hänsyn till den allmänna pris- och kostnadsutvecklingen. Högsta domstolen menade även att: ”Det säger sig självt att ju längre tid som förflyter desto större betydelse som stöd för jämkning kan omständigheter som de två berörda få, även om den allmänna pris- och kostnadsutvecklingen skulle bli en helt annan än den hittillsvarande.”s. 648
5.Med detta konstaterade Högsta domstolen att det fanns skäl för jämkning enligt 36 § avtalslagen. Däremot uppgav Högsta domstolen att utredningen i målet inte gett tillräckligt stöd för att de omständigheter som skulle vägas in i en sådan bedömning vuxit så mycket att skäl för jämkning fanns redan vid domstillfället, varvid fastighetsägaren inte behövde betala brukningsavgiften. Rättsfallet tyder på att det även i avtal utan avtalsrättsligt stöd för viljan att göra gällande en framtida händelseutveckling finns utrymme för jämkning på grund av senare inträffade omständigheter. Därtill tyder HD:s uttalande på att ett avtals varaktighet kan vara ett skäl som påverkar avtalsbundenhetens ramar, detta inom ramen att det finns en tillräckligt stor påverkan på avtalsförpliktelsen under den aktuella, långvariga, tidsperioden.s. 649
6.I Göta hovrätts dom 2010-11-29 i mål T 1078-10 var det fråga om jämkning av ett leveransvärdestillägg till följd av stormen Gudruns effekter. Det konstaterades att det visserligen hade förekommit stormar med effekt på skogsnäringen tidigare, men beträffande Gudrun var hovrätten övertygad om att stormen utgjorde en extraordinär händelse med så långtgående och dramatiska effekter på skogsnäringen att den ansågs utgöra grund för jämkning. Den klausul i parternas avtal som skulle jämkas fanns i ett avsnitt om ekonomiska frågor med syftet att bilda en avtalsmässig balans mellan parterna. Samtidigt konstaterade hovrätten att syftet med avtalet var att det skulle vara vinstgivande för båda parter. Frågan var därför om stormen Gudrun hade haft en så långtgående effekt på den ekonomiska balansen mellan parterna att det aktuella villkoret inte skulle tillämpas. Trots att hovrätten kom fram till att utredningen gav stöd för att underlaget för leveransvärdestilläggen påverkades, fann hovrätten att jämkning inte skulle ske. Detta berodde på att det behövdes uppgifter om hur det ekonomiska utfallet av avtalet var avsett att bli för respektive part för jämförelse med hur det sedan faktiskt blev med anledning av stormen, detta för att ta ställning till hur den ekonomiska balansen mellan parterna påverkades. Därmed kan det konstateras att det, åtminstone enligt hovrättspraxis, förekommer ett visst krav på att redovisa hur det ekonomiska utfallet skulle ha blivit utan den oförutsedda omständigheten. För tillämpningen av kap. 6 § 3 kan detta få betydelse i bemärkelsen att en drabbad part behöver visa den ursprungliga vinstkalkylen, eller på annat sätt förete utredning om det åsyftade utfallet, så att den oförutsedda kostnadsökningen kan sättas i relation till detsamma.s. 649