Citat i kontext

Stycket

4.I NJA 1994 s. 359 var det fråga om en fastighetsägares skyldighet att betala brukningsavgifter för spillvattenavlopp. Fastighetsägaren hänvisade till ett avtal mellan ett bolag och aktuell kommun där bolaget för all framtid erhöll befrielse från att betala sådana avgifter för uppräknade fastigheter, vartill den fastighet som nu nämnda fastighetsägare innehade var uppräknad. Kommunens förstahandsinvändning att denna rättighet endast hade tillfallit bolaget och inte efterkommande fastighetsinnehavare vann inte genomslag. Andrahandsinvändningen, om att omständigheter som inträffat efter avtalets ingående med nya regelverk och försämrat penningvärde skulle innebära att avtalsinnehållet var oskäligt och att det därmed förelåg skäl för jämkning enligt 36 § avtalslagen, prövades därmed i stället. Högsta domstolen vägde i denna bedömning in den omständigheten att va-lagstiftningen i egenskap av offentligrättsligt reglerad ordning i sig kunde visa att uttagandet av en avgift är skälig och rättvis i och med att avgifter i strid med taxan i huvudsak var förbjudna. Vidare tillmätte Högsta domstolen omständigheten att behovet av en taxeenlig avgift blivit allt större i samband med investeringar som gjorts i systemet för att bibehålla och förbättra systemet i takt med högre krav och med hänsyn till den allmänna pris- och kostnadsutvecklingen. Högsta domstolen menade även att: ”Det säger sig självt att ju längre tid som förflyter desto större betydelse som stöd för jämkning kan omständigheter som de två berörda få, även om den allmänna pris- och kostnadsutvecklingen skulle bli en helt annan än den hittillsvarande.”s. 648