Sådana situationer kännetecknas av att det både går att rättfärdiga tolkningen att avtalet besvarar frågan och tolkningen att avtalet lämnar frågan öppen. Dessa situationer är emellertid inte homogena, utan exemplifierar antingen en hybridlucka eller en svag lucka. Se not 8 ovan. Handlar det om en hybridlucka är det bäddat för meningsmotsättningar mellan domarna, liksom för svårtolkade domskäl i fråga om metod. Se N. Arvidsson (JT 2020–21) s. 15. Ett exempel på en hybridlucka ur senare rättspraxis är ”Ramavtalet” NJA 2021 s. 643. Betecknande nog handlar fallet enligt referatrubriken om ”(t)olkning och utfyllnad (min kurs.)”. För en kommentar till fallet, se L. Gorton, E. Lindell-Frantz & R. Moldén, Hur förhåller sig civilrättsliga avtalstolkningsregler till offentligrättsliga upphandlingsavtal?, JT 2021–22 s. 592 ff. Författarna uttalar bl.a. följande (s. 603): ”På ett sätt skulle man kunna säga, att alla de inblandade domstolarna och domarna haft goda skäl för sina resonemang och slutsatser.” Såsom jag tolkar det innebär uttalandet att författarna intar ståndpunkten att alla sinsemellan motstridiga tolkningsversioner som företrätts av domare i målet är korrekta i den meningen att det inte hade varit felaktigt att lägga någon av dem till grund för domen. Detta är enligt min uppfattning tolkningens stora ”dilemma”, men uppkommer som sagt bara när den omtvistade frågan faller under en viss typ av luckor och särskilt när den faller under hybridluckor.
Hänvisas från p. 4 (s. 620)
4.Ett problematiskt typfall är när det är oklart om avtalet ska förstås på ett sådant sätt att det löser (eller inte löser) frågan. I så fall är domstolen fri och skyldig att välja mellan tolkning och utfyllning. Möjligen går det att tolka Högsta domstolens prejudikatbildning under senare tid som att den i dessa situationer föredrar tolkning i stället för utfyllning. Anta i linje med detta att domstolen väljer tolkning. I så fall måste två olika situationer särskiljas. Den ena är att bakgrundsrätten innehåller en förhandsdispositiv regel som skulle ha varit direkt tillämplig om domstolen hade valt utfyllning. Den andra är att det saknas en sådan regel.s. 620