Stycket

10.Det kan också finnas anledning att framhålla de förväntningar som finns på banker och andra kreditgivare att se till att interna rutiner upprättas och att instruktioner följs av kreditgivarens företrädare. De representanter för kreditgivaren som kunden möter måste ha tydliga mandat och instruktioner. Frågan som uppkommer när en företrädare för kreditgivaren överträtt interna instruktioner är från ett mer traditionellt mellanmansrättsperspektiv vem som bör bära risken för denna överträdelse. Högsta domstolens uttalanden i NJA 2001 s. 191 I visar att ansvaret för sådan överträdelse normalt bör läggas på banken: När en banktjänsteman i chefsställning för bankens räkning gör åtaganden gentemot en kund, finns det ofta anledning att anse att tjänstemannen, genom sin ställning i banken och oavsett de interna regler som gäller inom banken, har erforderlig behörighet att handla i förhållande till kunden. Ett särskilt skäl för att i detta sammanhang anse behörigheten vara förhållandevis vidsträckt är att det för bankkunder mestadels är förenat med betydande svårigheter att skaffa sig kännedom om hur beslutsbefogenheter är fördelade mellan olika tjänstemän inom banken. I sitt yttrande i detta mål har Svenska Bankföreningen också framhållit att det inom bankväsendet är vanligt att överenskommelser ingås för bankens räkning av anställda som genom sin ställning inom banken enligt sedvänja anses ha rätt att självständigt träffa för banken bindande överenskommelser och att verksamhetens behöriga gång inom bankväsendet får anses vara beroende av att överenskommelser kan träffas på detta sätt. Kunden lär sällan ha någon praktisk möjlighet att kontrollera i vilken mån det finns interna instruktioner som begränsar företrädarens befogenheter. Eftersom det är fråga om en ställningsfullmakt, kan det därtill ofta vara svårt att skilja mellan behörighet och befogenhet, eftersom det som enligt 10 § 2 st. AvtL sätter fullmaktens yttre gräns, alltså behörigheten, är sedvanan och inte något avtal mellan huvudmannen och mellanmannen. Sedvanan utbildas genom företrädares faktiska agerande, vilka kan förmodas påverkas av interna instruktioner och fastställda rutiner, men som sådana utgör de alltså inte någon del av fullmaktens yttergräns. Möjligen har detta ställningstagande modifierats genom NJA 2002 s. 244 och hur fallen förhåller sig till senare tiders praxis om det som kallats tillitsfullmakt är inte gott att säga. Som grundtanke torde det som uttalas i NJA 2001 s. 191 I om ansvar för interna rutiner emellertid fortsatt vara vägledande, åtminstone i konsumentförhållanden.s. 604