NJA 2017 s. 300 p. 15–25.
Hänvisas från p. 3 (s. 384)
1.2.1 Introduktion till HD:s avgörande NJA 2017 s. 300 gällde överförande av en polsk medborgare som den 15.9.2015 av Malmö tingsrätt dömdes till fängelse i 5 år och 6 månader för grov narkotikasmuggling. I tillägg beslutades att den dömda skulle utvisas ur riket ända tills 15.9.2025. Den tidigaste dagen för villkorlig frigivning var 16.2.2019 och straffet till fullo verkställt den 17.12.2020.s. 384
2.Som grund för att överföra den polska medborgaren till Polen för att avtjäna resten av sitt fängelsestraff där, anförde Kriminalvården att personen just är polsk medborgare, som avtjänar sitt straff i Sverige och som ska utvisas efter straffet samt att det inte har framkommit några hinder för utvisningen. Den sociala återanpassningen ansågs underlättas av att verkställigheten sker i Polen och bedömdes lämplig i övrigt. Tingsrätten samt hovrätten fastställde Kriminalvårdens beslut. HD tog ställning till om förutsättningarna för överförande var för handen.s. 384
3.HD tog speciellt ställning till social återanpassning samt lämpligheten av överförandet. Beträffande social återanpassning vid överförande ansåg HD att detta sammantaget var uppfyllt bland annat baserat på att den dömde är polsk medborgare, född och uppvuxen samt har sin hemvist i Polen och saknar anknytning till Sverige samt ska utvisas från Sverige enligt straffdomen. Angående lämpligheten att överföra verkställigheten konstaterade HD att Europakonventionen utgör en yttersta gräns för hur skillnaderna i verkställighetsreglerna ska tas hänsyn till. I fallet riskerade den dömde att avtjäna 1 år och 10 månader längre tid på anstalten, jämfört med om hen hade blivit villkorligt frigiven enligt svensk rätt. Här ansåg HD att överförandet, mot bakgrund från Europadomstolens praxis, inte var i strid med art. 5 Europakonventionen (rätten till frihet och säkerhet) och således heller inte olämpligt.s. 384
4.Så till det andra avgörandet. NJA 2017 s. 784 gällde överförande av en lettisk medborgare som den 12.7.2012 av Hovrätten för Västra Sverige dömdes bland annat för grovt narkotikabrott till fängelse i 10 år. I tillägg beslutades att den dömda skulle utvisas ur riket och hen förbjöds att återvända hit. Den tidigaste dagen för villkorlig frigivning var 9.9.2019 och fängelsestraffet till fullo verkställt den 19.8.2023.s. 385
5.Som grund för att överföra den lettiska medborgaren till Lettland anförde Kriminalvården att personen är medborgare i Lettland som avtjänar sitt fängelsestraff i Sverige, som ska utvisas från Sverige och att det inte framkommit hinder mot utvisningen. Den sociala återanpassningen ansågs underlättas av att verkställigheten fortsättningsvis sker i Lettland och överförandet bedömdes även lämpligt i övrigt. Tingsrätten fastställde Kriminalvårdens beslut, men hovrätten upphävde det baserat på att den faktiska fängelsetiden vid ett överförande till Lettland riskerade att bli 3 år, 11 månader och 10 dagar längre än i Sverige. Detta ansåg hovrätten vara markant (långt) och således i strid med art. 5 i Europakonventionen.s. 385
6.HD konstaterade att förlängningen av den faktiska tiden inte kan anses stå i strid med art. 5 Europakonventionen och att fastän förlängningen var betydande, fanns det anledning till försiktighet. En absolut gräns för förlängningen hade lett till att vissa långa fängelsestraff aldrig ger möjlighet till överförande samt att detta inte skulle vara i linje med EU:s system för överförande. HD menade alltså, trots den betydande skillnaden, att skillnaden i verkställighetstiden som skulle avtjänas i anstalt inte var olämplig. HD ansåg att utrymmet för att bedöma ett överförande som olämpligt, trots att det inte strider mot Europakonventionen, är begränsat. Således kom HD fram till att överförande inte var olämpligt baserat på de skillnader som finns mellan verkställighetsreglerna i Sverige och Lettland.s. 385
7.Ett justitieråd var skiljaktigt, som delade hovrättens syn och ansåg att eftersom frihetsberövandet är så pass ingripande för den dömde och det är upp till den dömande staten (Sverige) att bestämma om en dom ska översändas för verkställighet, att ett översändande i saken hade varit olämpligt.s. 386
8.Båda avgöranden gäller således tillämpningen av samma lagstiftning och sakomständigheterna är även liknande; det handlar om två medborgare från andra medlemsstater som ska utvisas efter verkställt straff. Den springande punkten är om överförande av fängelsestraff är förenligt med dessas mänskliga rättigheter. Överförandet motiveras i båda fallen av social återanpassning samt av att personerna är utländska medborgare som ska utvisas från Sverige. I inget av fallen hade den dömde samtyckt till överförandet. 2.2 Gällande rätt om överförande av fängelsestraff Båda avgörandena baserar sig på europeiska verkställighetslagen från 2015, som i sin tur bygger på Rådets rambeslut om att tillämpa principen om ömsesidigt erkännande på överförande av fängelsestraff. I den europeiska verkställighetslagen finns regler om överförande av verkställighet av domar avseende fängelse och andra frihetsberövande påföljder inom EU.s. 386
9.För att en dom avseende en frihetsberövande påföljd får översändas till ett annat medlemsland måste de grundläggande kraven i europeiska verkställighetslagen 2 kap. 1 § vara uppfyllda. Dessa är:s. 386
10.1. Den dömde befinner sig i Sverige eller i den andra medlemsstaten;s. 386
11.2. Kraven på medgivande från den andra staten och samtycke från dens. 386
12.dömde är uppfyllda eller undantag från detta föreligger;s. 386
13.3. Den sociala återanpassningen av den dömda underlättas av ett överfö-s. 386
14.rande samts. 386
15.4. Det är lämpligt i övrigt att verkställigheten överförs till den andra med-s. 386
16.lemsstaten. Samtidigt måste det återstå minst sex månader av frihetsberövandet att avtjäna, om inte särskilda skäl talar för att verkställigheten kommer att överföras till den andra medlemsstaten.s. 386
17.När det kommer till det andra kravet, det vill säga medgivande från den andra staten, krävs som utgångspunkt medgivande av den behöriga myndigheten i den stat som ska ta emot den dömda, vilket stadgas i verkställighetslagen 2 kap. § 2. Samtidigt finns det undantag till detta, medgivande krävs inte om den dömde är:s. 387
18.1. medborgare och bosatt i den andra medlemsstaten,s. 387
19.2. medborgare i den andra medlemsstaten och efter verkställighetens. 387
20.kommer hen att utvisas till sitt hemland, ellers. 387
21.3. bosatt och har vistats lagligt utan avbrott under minst 5 år i den andras. 387
22.medlemsstaten. När det gäller den dömdes samtycke, som även är en del av andra kravet, krävs som utgångspunkt att den dömde ger ett sådant, enligt verkställighetslagen 2 kap § 3. Men även här finns det tre undantag. Samtycke krävs inte om den dömdes. 387
23.1. är medborgare och bosatt i den andra medlemsstaten,s. 387
24.2. efter verkställigheten av påföljden kommer att utvisas till den andras. 387
25.medlemsstaten (till följd av ett i domen meddelat beslut om utvisnings. 387
26.enligt utlänningslagen), ellers. 387
27.3. har flytt eller på annat sätt återvänt till den andra medlemsstaten pås. 387
28.grund av det straffrättsliga förfarandet mot hen i Sverige eller efter atts. 387
29.domen meddelades. Vi kan således se att båda avgörandena från HD gäller situationer där de ovannämnda grundläggande kraven är uppfyllda. I båda fallen ser alltså situationen ut på följande vis:s. 387
30.1. den dömde är utländsk medborgare, som befinner sig i Sverige,s. 387
31.2. medgivande behövs inte eftersom den dömde är medborgare i Polens. 387
32.respektive Lettland och skulle utvisas till sitt hemland; samtycke, soms. 387
33.inte fanns, var inte nödvändigt eftersom den dömde var medborgare is. 387
34.Polen respektive Lettland, bosatt där och skulle efter verkställighetens. 387
35.utvisas dits. 387
36.3. den sociala återanpassningen ansågs underlättas om de dömde över-s. 387
37.fördes samts. 387
38.4. överföringen generellt ansågs vara lämplig i dessa två situationer. När det gäller de två första punkterna finns det kanske inte så mycket att diskutera vidare just i denna artikel. Utgångspunkten är att den dömde avtjänar sitt fängelsestraff i det land de är medborgare. Det som är mer intressant i denna kontext är de två sista förutsättningarna. Jag ska således se närmare på dem; social återanpassning och lämpligheten av överförande.s. 387