Ingen mänsklig rättighet att bli villkorligt frigiven16 hänvisningar
Rättsfall
NJA 2017 s. 300
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 2017 s. 300
BibTeX
@misc{nja-2017-s-300,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 2017 s. 300}},
year = {2017},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
19 hänvisningar i 3 artiklar · 15 stycken/fotnoter
Europeiska unionens straffrätt i allmän domstol (II)2 hänvisningar
- Rådets rambeslut 2009/829/RIF av den 23 oktober 2009 om tillämpning mellan Europeiska unionens medlemsstater av principen om ömsesidigt erkännande på beslut om övervakningsåtgärder som ett alternativ till tillfälligt frihetsberövande (EUT L 294, 11.11.2009, s. 20). 1 1 1 kap. 4 § och 3 kap. 3 § lagen om erkännande och uppföljning av beslut om övervakningsåtgärder. 12 Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/41/EU av den 3 april 2014 om en europeisk utredningsorder på det straffrättsliga området (EUT L 130, 1.5.2014, s. 1). 13 I förhållande till Danmark och Irland tillämpas Europarådets konvention från 1959 om inbördes rättshjälp i brottmål (SÖ 1968:15) med tillhörande protokoll samt 2000 års konvention om ömsesidig rättslig hjälp mellan Europeiska unionens medlemsstater (SÖ 2005:42) och protokollet till den konventionen (SÖ 2005:43). Dessa överenskommelser har i huvudsak genomförts genom bestämmelser i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål. 14 3 kap. 9 § lagen om en europeisk utredningsorder. 15 3 kap. 32 §. 1 6 3 kap. 2 § första stycket. 17 3 kap. 8 § första stycket. 18 3 kap. 13 § första stycket och 38 §. 19 Bestämmelser om sådant samarbete finns främst i lagen (2005:500) om erkännande och verkställighet inom Europeiska unionen av frysningsbeslut, men även i lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål. Bestämmelserna kommer i huvudsak — från och med den 19 december 2020 — att ersättas av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1805 av den 14 november 2018 om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande (EUT L 303, 28.11.2018, s. 1) tillsammans med ny lagstiftning som kompletterar bestämmelserna i EU-förordningen (se prop. 2019/20:198). 20 Rådets rambeslut 2005/214/RIF av den 24 februari 2005 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på bötesstraff (EUT L 76, 22.3.2005, s. 16). 21 1 kap. 3 § lagen om verkställighet av bötesstraff inom EU. 22 Rådets rambeslut 2006/783/RIF av den 6 oktober 2006 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på beslut om förverkande (EUT L 328, 24.11.2006, s. 59). 2 3 Dessa regler kommer att ersättas av den EU-förordning som anges i fotnot 19. 24 Se t.ex. 3 kap. 12 § lagen om verkställighet av bötesstraff inom EU. Kronofogdemyndighetens beslut om att ett svenskt bötesstraff eller beslut om förverkande ska översändas till ett annat EU-land för verkställighet där kan inte överklagas. 25 Rådets rambeslut 2008/909/RIF av den 27 november 2008 om tillämpning av principen ömsesidigt erkännande på brottmålsdomar avseende fängelse eller andra frihetsberövade åtgärder i syfte att verkställa dessa inom Europeiska unionen (EUT L 327, 5.12.2008, s. 27). 26 3 kap. 14 § europeiska verkställighetslagen. 27 3 kap. 16 §. 28 Rådets rambeslut 2008/947/RIF av den 27 november 2008 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på domar och övervakningsbeslut i syfte att övervaka alternativt påföljder övervakningsåtgärder (EUT L 337, 16.12.2008, s. 102). 29 1 kap. 4 § lagen om erkännande och verkställighet av frivårdspåföljder inom Europeiska unionen. 30 1 kap. 5 § och 3 kap. 3 §. Se även EU-domstolens dom i mål C-2/19, A.P. angående tillämpningsområdet. 3 1 Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/99/EU av den 13 december 2011 om den europeiska skyddsordern (EUT L 338, 21.12.2011, s. 2). 32 3 kap. 9 § lagen om en europeisk utredningsorder. 33 Se t.ex. 4 kap. 2 § europeiska verkställighetslagen. 34 3 kap. 8 § lagen om en europeisk utredningsorder. 35 4 kap. 1 § europeiska verkställighetslagen. 3 6 5 kap. 1 § andra stycket europeiska arresteringsorderlagen. 37 3 kap. 11 § lagen om en europeisk utredningsorder. 38 4 kap. 2 a § europeiska verkställighetslagen. 39 4 kap. 8 § europeiska arresteringsorderlagen. 40 3 kap. 25 § lagen om en europeisk utredningsorder och 2 kap. 13 § lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål. 41 Se bl.a. 4 kap. 1 § europeiska verkställighetslagen. 42 Ett undantag gäller överprövning av en åklagares beslut enligt lagen om europeisk skyddsorder. I dessa fall är tingsrätten domför med en lagfaren domare och tre nämndemän (se 3 kap. 10 § som hänvisar till 18 § lagen [1988:688] om kontaktförbud). 43 Se t.ex. 3 kap. 12 § lagen om en europeisk utredningsorder. 44 5 kap. 2 § europeiska arresteringsorderlagen. 45 13 § ärendelagen. I ärenden om överförande av verkställighet till ett annat EUland kan — om den dömde befinner sig i Sverige — en mindre restriktiv tillämpning av huvudregeln vara motiverad med hänsyn till beslutets ingripande natur (jfr NJA 2015 s. 155 p. 34). 4 6 Se t.ex. 3 kap. 15 lagen om erkännande och uppföljning av beslut om övervakningsåtgärder. 47 Se t.ex. 5 kap. 3 § europeiska verkställighetslagen. 48 Prop. 2019/20:89 s. 18 ff. 49 Se 3 kap. 15 § lagen om en europeisk utredningsorder. 50 För andra exempel hänvisas till prop. 2016/17:218 s. 168 ff. 51 Se t.ex. 3 kap. 14 § lagen om verkställighet av bötesstraff inom EU. 52 I förhållande till Förenade kungariket tillämpas rättsakterna fram till årsskiftet 2020/21. 53 Av artikel 355 i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (FEUF) framgår vilka ytterligare territorier som omfattas av och vilka inomeuropeiska territorier som undantas från fördragens tillämpningsområde och därmed relevant rättsakt. Se vidare Friman m.fl., avsnitt I.6.2. 5 4 4 kap. 4 § europeiska arresteringsorderlagen. Ett annat exempel är att lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge ang. verkställighet av straff m.m. tillämpas i stället för den europeiska verkställighetslagen (se 1 kap. 2 § i sistnämnda lag). 55 Se mål C-452/16, Poltorak och mål C-477/16, Kovalkovas. 56 I målen C-508/18, O.G. och C-82/19 PPU, P.I. underkändes tyska åklagare som behöriga att utfärda en europeisk arresteringsorder då de inte ansågs tillräckligt självständiga i förhållande till den verkställande makten (i dessa fall de tyska delstaternas justitieministerier). I mål C-509/18, P.F. godtogs den litauiske riksåklagaren som behörig rättslig myndighet. Motsvarande utgång i målen C-566/19 PPU och C-625–627/19 PPU som rörde franska, svenska resp. belgiska åklagare. 57 Se de pågående målen C-724/19, HP och C-66/20, XK. 58 Se mål C-241/15, Bob-Dogi. I mål C-453/16, Özcelik accepterade EU-domstolen en nationell arresteringsorder som hade beslutats av en polismyndighet, men därefter bekräftats av en åklagarmyndighet, såsom ett ”rättsligt beslut” enligt artikel 8.1 c arresteringsorderrambeslutet. 59 1 kap. 3 § första stycket lagen om verkställighet av bötesstraff inom EU. 60 Se mål C-60/12, Baláž. 61 Artikel 82.1 i FEUF. Principen beskrivs närmare i Bernitz & Kjellgren, Europarättens grunder (2018, Version 6, JUNO), s. 457 ff. 6 2 Ett undantag är användning av hemliga tvångsmedel, se 3 kap. 4 § lagen om en europeisk utredningsorder. 63 Se förenade målen C-404/15 Aranyosi och C-659/15 Căldăraru. 64 Se C-399/11, Melloni. Se även NJA 2007 s. 168. 6 5 Se t.ex. artikel 1.3 i arresteringsorderrambeslutet. 66 Europeiska unionens stadga för de grundläggande rättigheterna (EUT C 326, 26.10.12, s. 391). 67 Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna av den 4 november 1950 (SÖ 1952:35). 68 I målet C-220/18 PPU, ML, preciserade EU-domstolen den prövning som ska ske. 69 Se ”Den rumänska arresteringsordern”, HD:s beslut den 8 april 2020 (Ö 659819). 70 Det kan dock diskuteras om en kompletterande utredning inte borde ha begärts för att undanröja de tvivel som funnits kring uppfyllandet av försäkran, bl.a. angående de bristfälligheter som fanns beträffande de namngivna anstalterna (se C-220/18 PPU, ML, p. 112). 7 1 Se mål C-216/18 PPU, LM. 72 NJA 2017 s. 300, p. 33. 73 I målet C-303/05, Advocaten Voor de Wereld, slår EU-domstolen fast att avskaffandet av kravet på dubbel straffbarhet i arresteringsorderrambeslutet inte strider mot den straffrättsliga legalitetsprincipen. 74 Se t.ex. artikel 2.2 arresteringsorderrambeslutet. 75 Detsamma gäller om brottet har förövats på den verkställande statens territorium, dvs. även vad avser listbrotten, se 2 kap. 5 § 7 europeiska arresteringsorderlagen. 76 Innebörden av kravet på dubbel straffbarhet i t.ex. 2 kap. 2 § andra stycket brottsbalken skiljer sig åt från motsvarande krav i 2 kap. 2 § första stycket arresteringsorderlagen; se även Asp, Min sons bästa väns mamma — en liten text om dubbel straffbarhet, Festskrift till Per Ole Träskman, 2011 s. 33–46. 7 7 Se mål C-289/15, Grundza. Eftersom bestämmelserna om dubbel straffbarhet i de rättsakter som reglerar det straffrättsliga samarbetet i stort sett är likalydande får avgörandet ett generellt genomslag. 78 Se t.ex. 3 kap. 7 § 1 lagen om en europeisk utredningsorder. 79 Se Friman m.fl., kommentaren till 2 kap. 2 § europeiska arresteringsorderlagen. 80 NJA 1993 s. 137 och NJA 2002 s. 237. Dessa avgöranden behandlar dock kravet på dubbel straffbarhet enligt utlämningslagen. 81 Se avsnitt 5.1 i artikel I (SvJT 2021 s. 104). 8 2 Se t.ex. artikel 3.2 arresteringsorderrambeslutet och artikel 11.1 d direktivet om en europeisk utredningsorder. 83 Se t.ex. 3 kap. 6 § lagen om en europeisk utredningsorder. 84 För en närmare redogörelse hänvisas till bl.a. Asp, Brottsbalk (1962:700) 2 kap. 5 a §, Lexino (JUNO) och Friman m.fl., kommentaren till 2 kap. 5 § europeiska arresteringsorderlagen. 85 Se mål C-261/09, Mantello. 86 Se t.ex. mål C-436/04, Van Esbroeck, p. 42. 87 Se mål C-467/04, Gasparini m.fl. (insmuggling av varor och vidare distribution), mål C-150/05, Van Straaten (in- och utförsel av narkotika), mål C-288/05, Kretzinger (transport av insmugglade varor genom flera medlemsstater), mål C-267/05, Kraaijenbrink (innehav av utbyte av narkotikasmuggling och en senare valutaväxling av detta utbyte), mål C-261/09, Mantello (ett specifikt narkotikabrott kontra deltagande i en kriminell organisation som bedrev narkotikahandel). 88 I mål C-398/12, M, ansågs en sådan prövning ha skett, men däremot inte i C-469/03, Miraglia, C-491/07, Turanský och C-468/14, Kossowski. I de förenade målen C-187/01, Gözütok och C-385/01, Brügge prövades om en överenskommelse mellan åklagaren och den dömde om att lägga ned utredning utgjorde hinder mot ny lagföring. 89 Se mål C-150/05, Van Straaten resp. C-297/07, Bourquain. 90 Se t.ex. NJA 1984 s. 707 och 2003 s. 435 samt notisfallen NJA 2006 N 84, NJA 2007 N 15 och NJA 2010 N 36. 91 Se avsnitt 5.1 i artikel I (SvJT 2021 s. 104). 92 Se t.ex. artikel 11.1 a direktivet om en europeisk utredningsorder. 9 3 Se t.ex. 2 kap. 4 § 3 europeiska arresteringsorderlagen. 94 För en närmare genomgång hänvisas till Friman m.fl., kommentaren till 2 kap. 4 § 3 europeiska arresteringsorderlagen. 95 Se 3 kap. 5 § 3 lagen om erkännande och verkställighet inom Europeiska unionen av frysningsbeslut samt 3 kap. 5 § första stycket 1 och 2 lagen om en europeisk utredningsorder. Även prop. 2016/17:218 s. 143 ff. 96 Se Gunnel Lindberg, Straffprocessuella tvångsmedel — när och hur får de användas? 4 uppl. 2018, s. 798 ff. 97 Se Friman a.a. avsnitt IV 3.6 ang. utfärdande av en svensk arresteringsorder avseende en utevarodom. 98 Rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009 om ändring i rambesluten 2002/584/RIF, 2005/214/RIF, 2006/783/RIF, 2008/909/RIF, 2008/947/RIF och om stärkande av medborgarnas processuella rättigheter och främjande av tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande på ett avgörande när den berörda personen inte var personligen närvarande vid förhandlingen (EUT L 81, 27.3.2009, s. 24). 99 Se t.ex. 2 kap. 3 § 6 europeiska arresteringsorderlagen (prop. 2012/13:76). 1 00 Se mål C-108/16 PPU, Dworzecki. 101 Se mål C-306/09, I.B. i vilken EU-domstolen ansåg att artikel 5.3 i arresteringsorderrambeslutet kunde tillämpas i dessa fall, trots att bestämmelsen i sin ordalydelse avser överlämnande för lagföring och inte straffverkställighet. Se även Friman m.fl., kommentaren till 2 kap. 3 § och 3 kap. 2 § europeiska arresteringsorderlagen. 102 Se Friman m.fl. inledningen till kommentaren till 2 kap. europeiska arresteringsorderlagen. 103 2 kap. 2 § första stycket europeiska arresteringsorderlagen, se även Friman m.fl., kommentaren till 2 kap. 2 § europeiska arresteringsorderlagen. 104 3 kap. 4 § resp. 2 kap. 1 § europeiska verkställighetslagen. Se t.ex. HD:s beslut den 22 juli 2020 i mål Ö 3426-20 och RH 2016:54. 105 Se t.ex. 3 kap. 7 § 2 lagen om en europeisk utredningsorder. 1 06 Se 3 kap. 5 § europeiska verkställighetslagen.
- En fråga som kan aktualiseras vid överförande av verkställigheten av ett fängelsestraff är om en senare tidpunkt för villkorlig frigivning än den som gäller i Sverige kan medföra att ett överförande kommer i konflikt med artikel 5 i Europakonventionen om rätten till frihet. HD har i rättsfallen NJA 2017 s. 300 och NJA 2017 s. 384 tagit ställning till den frågan. Sammanfattningsvis kom domstolen där fram till att en ökning med 50 % av den faktiska avtjänandetiden inte i sig innebär att ett överförande kommer i konflikt med Europakonventionen. Däremot skulle motsatsen kunna gälla om ett beslut om överförande meddelas i nära anslutning till tidpunkten för villkorlig frigivning enligt svenska regler. 5.4 Dubbel straffbarhet En traditionell avslagsgrund i det internationella straffrättsliga samarbetet är att det brott som lagförs eller har bestraffats i ett land inte utgör ett brott även i det land som ska lämna bistånd. Ett krav på sådan dubbel straffbarhet krävs i stort sett alltid när det rör sig om tvångsåtgärder av olika slag, t.ex. hemliga tvångsmedel, utlämning eller överförande av straffverkställighet.
Svensk rättspraxis: Straffrätt 2010–20181 hänvisning