Stycket

2.Bedömningen utgår uppenbarligen från uppfattningen hos en objektiv iakttagare. Vad som är intressant är att HD öppnar upp för ett generellt resonemang beträffande misstankar om lojalitet mot arbetsgivare och mot yrkesrollen som sådan. Hur långt kan ett sådant resonemang sträcka sig? Sandgren menar i SvJT att avgörandet i vissa situationer kan resultera i att en advokats oväld kan sättas i fråga därför att vederbörande framstår som lojal mot sin yrkesroll. Likaså föreställer jag mig att justitieråd i HD kan vara lojala mot sin yrkesroll. Det torde åtminstone vara en större uppförsbacke för ett justitieråd, eller flera, att underkänna ett avgörande — och även sina kollegors agerande däri — på grund av grovt rättegångsfel respektive uppenbart rättsstridig rättstillämpning med tanke på att vederbörande rimligen torde ha ett intresse av att HD bibehåller ett gott anseende och hög trovärdighet i allmänhetens ögon. För en objektiv iakttagare torde faktumet att ett justitieråd i HD bedömer sin egen yrkesroll, arbetsgivare och sina kollegor utgöra en omständighet som objektivt sett är ägnad att rubba förtroendet för domarens opartiskhet. Det torde inte vara annorlunda än att en adjungerad ledamot, som även är åklagare, bedömer sin egen yrkesroll, arbetsgivare och åtminstone en kollega i ett mål. Skillnaden är att det vid klagan över domvilla respektive ansökan om resning inte är justitieråden som indirekt utvärderas som är part i målet i fråga. I NJA 2014 s. 482 har ju den adjungerade ledamoten ett intresse i förhållande till en av parterna i målet, om än indirekt. Detta är ingen obetydlig skillnad, då justitierådet som granskar avgörandet inte har något intresse i förhållande till någon av parterna i målet. Justitierådet kan alltså inte klandras för opartiskhet. I stället får bedömningen utgå från vederbörandes oberoende. Frågan är om man i kravet på oberoende kan beakta lojalitet mot en yrkesroll och/eller arbetsgivare. Det är möjligt att HD inte skulle anse att så är fallet och i stället mena att kraven gör sig mer gällande när det kommer till oberoende strikt i förhållande till parterna jämfört med oberoende i övrigt. 3.2 Jäv vid ledamots intresse i strid med partens eget intresse Frågan om hur långt jävsreglerna sträcker sig när frågan om oberoende och opartiskhet inte direkt är kopplad till parterna i ett mål ställdes på sin spets i Europadomstolens avgörande Langborger mot Sverige, men kanske framför allt i efterdyningarna av detsamma. Bakgrunden var att en hyresgäst till sin hyresvärd begärt omförhandling av sina hyresvillkor och borttagning av en förhandlingsklausul som stadgade att hyran för en lägenhet skulle bestämmas vid förhandling mellan Stockholms fastighetsägarförening och Hyresgästföreningen i Stor-Stockholm. Hyresvärden avvisade denna begäran. Hyresgästen förde då tvisten till hyresnämnden, som bestod av en lagfaren ledamot och två intresserepresentanter, varav den ena var utsedd efter förslag av Sveriges Fastighetsägarförbund och den andra efter förslag av Hyresgästernas Riksförbund. Hyresgästen klagade över jäv på grund av att vederbörande ansåg att intresserepresentanterna inte kunde pröva tvisten objektivt och opartiskt då saken rörde organisationernas egen verksamhet. Hyresnämnden ogillade invändningen med motiveringen att det enligt lag framgick att intresserepresentanter utsedda på förslag av ovan nämnda organisationer skulle ingå i hyresnämnden. Hyresgästen överklagade till Bostadsdomstolen, vars sammansättning såg likadan ut som i hyresnämnden, och som även landade i samma slutsats som hyresnämnden med likartad motivering. Hyresgästen klagade då till Europakommissionen och anförde att han inte hade fått en prövning inför en oavhängig och opartisk domstol. Europadomstolen konstaterade att en kränkning av artikel 6.1 EKMR förelåg.s. 371