Stycket

5.Nils Funcke gör i sin bok Tryckfriheten, ordets män och statsmakterna, 2006, en genomgång av tryck- och yttrandefrihetens historia och utveckling fram till i dag. I avsnittet om hets mot folkgrupp (s. 288 ff.) beskriver han utifrån en kritisk hållning en utveckling som innebar ”att även mindre förseelser klassas som hets mot folkgrupp” (s. 290). Han redovisar flera rättsfall som han ser som exempel på den utvecklingen, bl.a. det ovannämnda NJA 1996 s. 577 (Nazistmärkena) och flera hovrättsdomar. Och han redovisar det uttalande av regeringen i prop. 2001/02:59 s. 22 som jag framhållit tidigare, där alltså regeringen ställde sig bakom den vidsträckta tillämpning som kommit till stånd: Såsom kommittén konstaterar har den gällande bestämmelsen om hets mot folkgrupp i praxis fått en vidsträckt tillämpning och kommit att omfatta i princip alla, även indirekta, uttryck för rasism eller främlingsfientlighet. Regeringen ser inte några skäl att nu inskränka detta tillämpningsområde. Funcke avslutar för sin del genomgången av hetsbrottets utveckling med synpunkten att uttrycket missaktning borde utmönstras ur lagen så att endast direkta uttryck för hat och uppmaning till förföljelse kriminaliseras och lagförs. Han skriver att den svenska yttrandefriheten har, när det gäller känsla och politiskt laddade frågor, blivit om- och frånsprungen av Europadomstolens tolkning av Europakonventionen.s. 322