1.3.1 Utgångspunkter Frågan om det utgör hets mot folkgrupp att bränna Koranen bör bedömas på traditionellt sätt, utifrån en genomgång av rättskällorna: lagtexten, motivuttalanden, rättspraxis och eventuellt annat av betydelse. En sak att ha i åtanke vid genomgången av rättskällorna är att svaret kanske inte är ett bestämt ja eller nej, utan att sanningen kan ligga någonstans däremellan. Det kanske t.ex. utgör hets mot folkgrupp att bränna Koranen i ett sammanhang där man samtidigt ropar slagord mot muslimer, eller på annat sätt gör klart att aktionen handlar om att visa fientlighet mot gruppen, men inte annars?s. 314
2.Den situation som jag främst ser framför mig, och skriver utifrån, är den att Koranen bränns offentligt i ett sammanhang där det finns utredning som visar att aktionen är förenad med uttalanden eller handlingar som är fientliga mot muslimer eller islam. 3.2 Lagtexten Bestämmelsen om hets mot folkgrupp infördes den 1 januari 1949. Den finns numera i 16 kap. 8 § brottsbalken och lyder så här: Den som i ett uttalande eller i ett annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller könsöverskridande identitet eller uttryck, döms för hets mot folkgrupp till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter.s. 314
3.Om brottet är grovt döms för grov hets mot folkgrupp till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om meddelandet haft ett särskilt hotfullt eller kränkande innehåll och spritts till ett stort antal personer på ett sätt som varit ägnat att väcka betydande uppmärksamhet. De rekvisit i lagen som framför allt har betydelse för tolkningen när det gäller koranbränningarna är:s. 314
4.– ett uttalande eller … ett annat meddelandes. 314
5.– spridss. 314
6.– uttrycker missaktnings. 314
7.– för en … grupp av personer med anspelning på … trosbekännelses. 314
8.Är alltså koranbränningarna ”ett uttalande eller ett annat meddelande”? Om detta behöver vi inte tvivla (se bl.a. redovisningen av prop. nr 87 år 1970 i det följande avsnittet), och jag kommer i fortsättningen inte att beröra rekvisitet.s. 314
9.Innebär en koranbränning att meddelandet ”sprids”? Så är det inte om någon på grund av hat e.d. mot islam t.ex. eldar upp den heliga skriften där hemma. Men för de fall som nu är aktuella, där aktionerna har samband med en demonstration i det offentliga rummet, finns det inte någon tvekan om att spridningsrekvisitet är uppfyllt. Inte heller detta kommer jag därför att beröra i fortsättningen.s. 314
10.Hur är det då med rekvisitet ”uttrycker missaktning”? Det betyder ungefär detsamma som att uttrycka förakt, ringaktning eller hånfull överlägsenhet. Gör man det när man bränner en koran? Eller är det snarare så att man uttrycker ilska, förtvivlan eller kanske sorg? När vi ställer den frågan kan vi konstatera att ”det beror på”. Vi måste se till sammanhanget för att veta. Brännandet av den heliga skriften kan oftast inte ses isolerat från det som uttrycks i övrigt genom aktionen.s. 315
11.Detsamma kan sägas om rekvisitet ”för en … grupp av personer med anspelning på … trosbekännelse”. Man kan inte veta om en koranbränning uttrycker missaktning för muslimer i lagens mening utan att ta hänsyn till det sammanhang i vilket aktionen sker. Det är med stor sannolikhet en avgörande skillnad mellan å ena sidan den situationen att någon bränner en koran med det uttryckliga budskapet att ”det bara är den frihetskränkande regimen i Iran” som angrips och å andra sidan det tydliga beskedet att ”vårt förakt och vår avsky gäller alla muslimer i världen”.s. 315
12.Och därmed har vi kanske redan kommit ganska långt i tolkningen av lagrummet. Vi går vidare med övriga rättskällor. 3.3 Förarbeten Förarbetsuttalanden av betydelse finns främst i dessa propositioner: – Prop. nr 80 år 1948 med förslag till lag om ändring i strafflagen m.m. – Prop. nr 87 år 1970, angående godkännande av konvention om avskaffande av rasdiskriminering, m.m. – Prop. 1981/82:58 om ändring i tryckfrihetsförordningen och brottsbalken (hets mot folkgrupp m.m.) – Prop. 2001/02:59, Hets mot folkgrupp m.m. – Prop. 2017/18:59, Ett utvidgat straffrättsligt skydd för transpersoner Även under riksdagsbehandlingen av propositionerna har det gjorts flera uttalanden angående tillämpningen, men såvitt jag kan se har dessa uttalanden inte i dag någon påtaglig betydelse för tolkningen av bestämmelsen i det hänseende som vi nu diskuterar. Jag håller mig därför till propositionerna.s. 315
13.Frågan om koranbränningar e.d. finns över huvud taget inte uttryckligen berörd i några motivuttalanden. Man kan inte heller hävda att det finns några helt klara uttalanden om hur bestämmelsen om hets mot folkgrupp ska tolkas i dessa fall. Men i de viktigaste lagstiftningsärendena finns ändå en del som ger rätt tydlig ledning.s. 315
14.När bestämmelsen arbetades fram år 1948 betonades det att hatpropaganda kan leda till ”motsättningar och lidelser” som är ägnade att äventyra ordningen och säkerheten i landet och att ”det strider mot själva grundvalarna för vår civilisation att förfölja människor för deras härstamnings eller religions skull”. Bestämmelsen tillkom främst för att motverka den förföljelse av judarna som förekom även efter andra världskriget. Se prop. nr 80 år 1948 s. 443–459.s. 315
15.År 1965 fördes regeln över från strafflagen till den nya brottsbalken.s. 316
16.Bestämmelsen i 16 kap. 8 § brottsbalken utvidgades år 1970 i samband med införlivandet av konventionen om avskaffande av rasdiskriminering, m.m. Dessförinnan dömdes den för hets mot folkgrupp ”som offentligen hotar, förtalar eller smädar folkgrupp med viss härstamning eller trosbekännelse”. Genom lagändringen utvidgades bestämmelsen bl.a. genom att kravet att handlingen skulle ha bestått i hot, förtal eller smädelse ersattes med ett krav att meddelandet skulle innefatta hot eller uttrycka missaktning för en folkgrupp av visst slag. Med uttrycket missaktning skulle även andra kränkande omdömen än sådana som kunde bedömas som förtal och smädelser bli straffbara. För straffbarhet skulle det räcka med att ett uttalande var nedsättande för gruppens anseende. Den brottsliga handlingen skulle ske genom ”uttalande eller annat meddelande”. Ordet meddelande skulle ges en vidsträckt innebörd och omfatta även t.ex. åtbörder.s. 316
17.I 1981/82 års lagstiftningsärende gjordes en ändring i bestämningen av vilka grupper som skulle omfattas av skyddet. Syftet var att klarlägga att inte bara särskilda etniska grupper skulle skyddas utan även kollektiv av sådana grupper, t. ex. invandrare i Sverige. Regeringen föreslog också att ordet ”missaktning” skulle ersättas med ”förakt”, men det förslaget antogs inte av riksdagen.s. 316
18.I 2001/02 års lagstiftningsärende gjordes ett uttalande som måste tillmätas stor betydelse för den bedömning som vi nu diskuterar. Kommittén hade föreslagit en ändring så att ”uttrycka missaktning” skulle ersättas med ”ger uttryck för nedvärdering av gruppens människovärde”. Enligt regeringens mening borde det emellertid krävas mycket starka skäl för att ersätta ett rekvisit som hade funnits i lagtexten i 30 år och kring vilket praxis under lång tid har utbildats när någon saklig förändring av bestämmelsens innebörd inte var avsedd. En sådan åtgärd riskerade nämligen enligt regeringen att medföra osäkerhet i rättstillämpningen och skulle kunna leda till bl.a. en icke avsedd inskränkning av det kriminaliserade området. Och härefter uttalade regeringen: Såsom kommittén konstaterar har den gällande bestämmelsen om hets mot folkgrupp i praxis fått en vidsträckt tillämpning och kommit att omfatta i princip alla, även indirekta, uttryck för rasism eller främlingsfientlighet. Regeringen ser inte några skäl att nu inskränka detta tillämpningsområde. I prop. 2017/18:59 gjordes ett uttalande med viss betydelse för tillämpningen: Vid prövningen av om en gärning utgör straffbar hets måste det aktuella uttalandet eller meddelandet därför bedömas i sitt sammanhang. Motiven för gärningen måste då beaktas. Meddelandet måste, vid en objektiv bedömning och med hänsyn tagen till sammanhanget, framstå som innefattande hot mot eller uttryck för missaktning för en sådan grupp som avses i bestämmelsen, och det måste stå klart att gärningsmannens uppsåt varit att sprida ett sådant meddelande. Någon ändring i förhållande till gällande rätt i detta hänseende är inte avsedd. Åtskilliga gånger har lagstiftaren uttalat att det för straffbarhet krävs att det är fullt klart att uttalandet eller handlandet överskrider gränsen för en saklig och vederhäftig diskussion om folkgruppen i fråga, liksom att den omständigheten att straffbestämmelsen utgör ett undantag från en grundlagsskyddad rättighet ger särskild anledning till restriktivitet vid den bedömningen.s. 316
19.Det kan konstateras att det i fråga om hets mot folkgrupp förekommer två olika slags argument som ibland har en tendens att blandas samman. Det är dels ”ordningsargumentet” (vissa yttranden och ageranden kan leda till oordning), dels ”hetsargumentet” (vissa yttranden och ageranden skapar fientlighet mot grupper). I förarbetena till bestämmelsen är hetsargumentet det helt dominerande, även om också ordningsargumentet har nämnts (se t.ex. angående 1948 års proposition ovan). I polisens överväganden kring rätten att hålla allmänna sammankomster är däremot ordningsargumentet helt dominerande, vilket sammanhänger med hur ordningslagen är utformad (se avsnitt 6 nedan).s. 317
20.Jag har inte hittat någonting i motivuttalanden till lagbestämmelsen som, såvitt jag kan bedöma, talar för att den ska tolkas så att det normalt skulle vara tillåtet att offentligt bränna Koranen. 3.4 Rättspraxis Det finns inte något vägledande rättsfall som avgör frågan om koranbränningarna är brottsliga enligt svensk lag, inte heller något som ger utslagsgivande stöd för den ena eller andra slutsatsen. Den specifika frågan om koranbränningarna har inte över huvud taget prövats av högre rätt. Förvaltningsrätter har vid åtminstone ett par tillfällen upphävt polisens beslut om avslag på demonstrationstillstånd, men besluten har inte överklagats och har dessutom fattats mot bakgrund av en lagtext som inte medger avslag på den grunden att sammankomsten kan förväntas innehålla brottsliga inslag (se avsnitt 6 nedan).s. 317
21.Det finns ett antal avgöranden från Högsta domstolen om hets mot folkgrupp men inget som ger någon tydlig ledning för den fråga som vi diskuterar. Vad man kan säga är dock att de avgöranden som får tillmätas viss relevans ger uttryck för en relativt sträng syn på de yttranden och ageranden som varit uppe till bedömning. Det får i någon mån anses tala för en sådan syn även på den fråga som vi nu diskuterar. — I ett senare avgörande klargörs, i den mån det kunde råda någon tvekan om det, att gruppen muslimer är en sådan grupp som omfattas av bestämmelsen om hets mot folkgrupp (NJA 2020 s. 1083).s. 317
22.Nedan redovisas rubrikerna och de i sammanhanget viktigaste uttalandena i de sex avgöranden från Högsta domstolen som jag funnit ha viss relevans. Uttalandena återges mest för att ge en bild av nivån på det som anses utgöra hets mot folkgrupp.s. 318
23.Från Högsta domstolen finns ytterligare några rättsfall om hets mot folkgrupp, men enligt min bedömning saknar de betydelse för den aktuella frågan. De rättsfall som jag avser är NJA 1999 s. 702, NJA 2000 s. 355 samt NJA 2007 s. 805 I och II. NJA 1982 s. 128 — Skylten vid campingplatsen I rättsfallet används en benämning på den romska folkgruppen som numera anses kränkande och som Högsta domstolen självfallet inte längre använder. Jag har dock låtit texten stå som den gör i domen.s. 318
24.Rubrik: En person har vid infarten till en campingplats satt upp en skylt, på vilken anges att zigenare ej får beträda campingplatsen. Gärningen har bedömts som hets mot folkgrupp. Tillika fråga huruvida brottet är ringa. 16 kap. 8 § BrB.s. 318
25.I rättsfallet sägs bl.a.: Genom förbudet att beträda campingplatsen, vilket enligt texten på skylten riktade sig till zigenare över lag, uttrycktes emellertid indirekt ett omdöme om zigenares egenskaper och uppträdande som måste anses nedsättande för folkgruppens anseende. Detta nedsättande omdöme utgör ett sådant uttryck för missaktning som avses i 16 kap. 8 § BrB. NJA 1996 s. 577 — Nazistmärkena Rubrik: En person, som bland människor på allmän plats burit vissa märken på sin klädsel med anknytning till nationalsocialistiska rörelser, har dömts för hets mot folkgrupp.s. 318
26.I rättsfallet sägs bl.a.: Bland märkena på B.B:s klädsel ger örnen och lagerkransen på höger ärm genom sin likhet med symboler, frekvent använda i NaziTyskland, en tydlig koppling till Tredje riket. Vad gäller övriga märken är även dessa sådana att de kan — ehuru mindre allmänt kända — förknippas med symboler använda av nationalsocialistiska rörelser under 1930- och 1940-talen.s. 318
27.Vissa vid nyssnämnda tid förekommande symboler får idag anses vara starkt förknippade inte endast med de nämnda rörelserna i och för sig utan i hög grad också med idéerna om rasöverlägsenhet och rashat som ledde till förföljelse och utrotning av människor av judisk härkomst och som är intimt förbundna med dessa rörelsers ideologi. Exempel på en sådan symbol som, i linje med det sagda, numera också förknippas med en allmän nedvärdering av andra folkgrupper än den nordiska utgör hakkorset. Till väsentligen samma kategori får hänföras också det märke med örn och lagerkrans som B.B. bar. De övriga symboler som omfattas av åtalet är närmast ägnade att förstärka det budskap som örnmärket sålunda får anses förmedla. Det kan för övrigt anmärkas att bärande av märken som kanske inte ensamma kan anses sprida ett meddelande av angivet slag kan innebära en sådan spridning när de bärs tillsammans med t.ex. klädsel av viss färg och visst snitt.s. 318
28.Genom att bära märkena bland andra människor på den i gärningsbeskrivningen angivna platsen har B.B. spritt ett sådant budskap som nyss berörts. Detta måste han ha insett. Budskapet uttrycker missaktning av människor tillhörande andra folkgrupper än den nordiska. NJA 2005 s. 805 — Predikan i Borgholm Rubrik: I en predikan har gjorts nedsättande uttalanden om homosexuella. Åtal för hets mot folkgrupp har ogillats med hänvisning till Europakonventionens artiklar 9 och 10.s. 319
29.I domen säger HD bl.a.: Den nuvarande lagstiftningen om hets mot folkgrupp innehåller också begränsningar så att inte varje yttrande som innehåller omdömen om en viss grupp eller varje uttryck för missaktning är straffbelagt. Således sägs i förarbetena bl.a. att det för straffbarhet bör krävas att det är fullt klart att uttalandet överskrider gränsen för en saklig och vederhäftig diskussion rörande gruppen i fråga. Vid prövningen av om en gärning utgör straffbar hets mot exempelvis homosexuella, måste också uttalandet eller meddelandet — liksom annars när det gäller prövningen av om en gärning utgör hets mot folkgrupp — alltid bedömas i sitt sammanhang. Motiven för gärningen måste därvid beaktas. Ett visst utrymme för straffria kritiska eller liknande uttalanden måste självfallet finnas. Avgörande blir hur meddelandet framstår vid en objektiv bedömning. Vidare måste det med hänsyn till sammanhanget stå klart att gärningsmannens uppsåt med meddelandet varit att sprida ett sådant meddelande som innefattar hot mot eller missaktning för gruppen i fråga.s. 319
30.[…]s. 319
31.Nu angivna uttalanden bör prövas utifrån det innehåll som de omedelbart förmedlar snarare än utifrån en textkritisk granskning av de exakta ordalagen. En utgångspunkt för prövningen bör nämligen vara hur en åhörare till Å.G:s predikan måste uppfatta dem.s. 319
32.[…]s. 319
33.Det får anses klart att uttalandena överskrider gränsen för en saklig och vederhäftig diskussion rörande gruppen homosexuella. Å.G. har uppsåtligen spritt dessa uttalanden i sin predikan inför församlingen i medvetande om att de skulle komma att uppfattas som kränkande. Enligt den innebörd av 16 kap. 8 § BrB som kommit till uttryck i motiven får uttalandena därför anses ha gett uttryck för missaktning av gruppen homosexuella. Å.G. frikändes ändå eftersom HD gjorde bedömningen att det skulle strida mot Europakonventionens religionsfrihet och yttrandefrihet att döma honom. Det hade alltså uppkommit en normkollision där Europakonventionen tog över den svenska bestämmelsen. NJA 2006 s. 467 — Flygbladen på skolan Rubrik: Ett flygblad som spritts i en skola har innehållit uttalanden om homosexuella. Fråga om spridningen är att bedöma som hets mot folkgrupp. (Jfr NJA 2005 s. 805.)s. 319
34.I domen säger HD bl.a.: En utgångspunkt för prövningen bör vara hur en mottagare av flygbladet haft anledning att uppfatta det sammantagna innehållet i den aktuella texten. En annan utgångspunkt för bedömningen är de tilltalades uppgift att de haft för avsikt att initiera en debatt i ett ämne av allmänt intresse, nämligen skolundervisningens objektivitet.s. 320
35.De av riksåklagaren påtalade avsnitten ger genom användningen av de negativt laddade orden ’avarter’ och ’denna avvikande sexuella böjelse’ som beskrivande för homosexualitet samt uppgiften att homosexualitet är moraliskt nedbrytande för folkkroppen uttryck för en uppfattning att homosexualitet är samhällsskadligt eller i vart fall något förkastligt. När det i anslutning härtill anförs att homosexuellas leverne är en av de främsta orsakerna till HIV och AIDS innebär det en förstärkning av det negativa i homosexualitet. Genom texten att ’homosexlobbyns organ’ verkar för att avdramatisera och, som det får uppfattas, legalisera pedofili tillvitas homosexuella som grupp en vanhedrande åsikt. Det får därför sammantaget anses klart att den åberopade flygbladstexten ger uttryck för missaktning av gruppen homosexuella enligt den innebörd av 16 kap. 8 § BrB som kommit till uttryck i lagmotiven. Att flygbladets utformning i sin helhet och dess spridningssätt i viss mån stödjer att avsikten varit att initiera en debatt mellan elever och lärare medför ingen annan bedömning. De tilltalade har spritt meddelandet trots att de har haft insikt om att flygbladet innehåller denna text. Varken regeringsformen eller Europakonventionen ansågs skydda de tilltalades rätt att uttrycka det som stod på flygbladen. På den punkten var domstolen dock inte enig. Två av ledamöterna (Victor och Håstad) menade att det med beaktande av skyddet för yttrandefriheten, såväl i regeringsformen som i Europakonventionen, inte fanns tillräckliga skäl för en fällande dom.s. 320
36.De personer som hade dömts vände sig till Europadomstolen, som tog upp målet till sakprövning men friade Sverige från påstått brott mot yttrandefriheten (se fallet Vejdeland m.fl. mot Sverige, dom den 9 februari 2012, 1813/07). NJA 2020 s. 1083 — Kommentaren i Facebookgruppen Rubrik: En kommentar med nedsättande innehåll som spridits via sociala medier var enligt sin formulering riktad mot en enskild individ. Meddelandet har ändå ansetts uttrycka missaktning för en religiös grupp och har medfört ansvar för hets mot folkgrupp.s. 320
37.I domen säger HD bl.a.: Ordalagen i kommentaren sammantaget med att den gjordes i omedelbar anslutning till artikeln kan inte förstås på annat sätt än att D.L.H. menade att mannens brott var direkt kopplat till dennes förmodade religiösa övertygelse som muslim. Kommentaren förmedlade därmed ett nedsättande budskap om att muslimer i allmänhet är benägna att begå en viss typ av allvarliga brott. Även i övrigt gav kommentaren tveklöst uttryck för missaktning av gruppen muslimer i den mening som avses i bestämmelsen om hets mot folkgrupp.s. 320