Bennet, Tova, Tillfällig sinnesförvirring i Högsta domstolen?, JT 2020–21 s. 198 f. 1 2 Se t.ex. Qvarsell, Roger, Utan vett och vilja: Om synen på brottslighet och sinnessjukdom, Carlsson Bokförlag, Stockholm, 1993, s. 42. 13 Carlén, Richard, Kommentar öfver Strafflagen, P. A. Norstedt & Söner, Stockholm, 1866, s. 90 f. Följer vi ståndpunkten bör vi alltså förstå att reglerna om tillräknelighet i grunden var regler om personlig skuld: otillräknelighet uteslöt uppsåt och oaktsamhet vid gärningstillfället, se Jareborg, Nils, Handling och uppsåt: En undersökning rörande doluslärans underlag, P. A. Norstedt & Söners förlag, Stockholm, 1969, s. 17. 14 Qvarsell, s. 52 ff. 15 Kinberg, Olof, Om den s.k. tillräkneligheten, Stockholm, 1914, s. 43 f. Se även Lernestedt, Claes, Insanity and the “Gap” in the Law: Swedish Criminal Law Rides Again, Scandinavian Studies in Law 54, 2009, s. 84. I Sverige var den individualpreventiva utvecklingen i huvudsak styrd av humanitetsskäl. Andra grenar av det individualpreventiva synsättet förespråkade i stället olika hårdare former av inkapacitering. Se Jareborg, Nils & Zila, Josef, Straffrättens påföljdslära, 6 uppl., Norstedts juridik, Stockholm, 2020 s. 86. 16 Prop. 1962:10, s. A 77. 1 7 Prop. 2007/08:97, s. 40. 18 Prop. 2007/08:97, s. 26. Se SOU 2002:3 del 2, s. 248 ff. 19 Ds 2007:5, s. 136. 20 Ds 2007:5, s. 136 f. Departementspromemorian refererar till SOU 2002:3 del 2 s. 222 f, vilket måste vara en felhänvisning eftersom dessa sidor behandlar behovet av psykiatrisk vård. Gränsdragningen mot skuldprövningen diskuteras i stället på s. 232 f. i betänkandets andra del. Se även SOU 2012:17 del 2, s. 525 f, där Psykiatrilagsutredningen illustrerar gränsdragningen med liknande exempel. 2 1 SOU 2012:17 del 2, s. 561 f. Jfr SOU 2002:3 del 2, s. 369. 22 RH 1981:176, RH 1985:62, RH 1993:80, RH 1994:78 och RH 1999:139. 2 3 NJA 1969 s. 401. 24 NJA 1968 s. 471, NJA 1968 s. 500, NJA 2012 s. 45, NJA 2012 s. 564, RH 1995:150 och RH 2008:90. 25 Se särskilt NJA 1969 s. 401, NJA 1976 s. 183, RH 1985:62, RH 1993:80, RH 1994:78 och RH 1999:139. 2 6 SOU 1988:7, s. 1559, SOU 1996:185 del 1, 84 och NJA 1968 s. 471. 27 Strahl, Ivar, Allmän straffrätt i vad angår brotten, P. A. Norstedt & Söners förlag, Stockholm, 1976, s. 94 och NJA 1968 s. 471. 28 Jareborg, Nils, Straffrättens ansvarslära, Iustus förlag, Uppsala, 1994, s. 198 och Asp, Petter, Ulväng, Magnus & Jareborg, Nils, Kriminalrättens grunder, 2 omarb. uppl., Iustus förlag, Uppsala, 2013, s. 275 f. Jfr Jareborg, Handling och uppsåt, s. 215. Se även Strahl, s. 112 och NJA 1968 s. 500. 29 Asp, Ulväng & Jareborg, s. 277 f. Jfr Jareborg, Straffrättens ansvarslära, s. 197 f. 3 0 Se NJA 2020 s. 169, p. 14–15 i HD:s dom. Jfr Strahl, s. 91 f. 3 1 SOU 1996:185 del 1, s. 505. 3 2 Se SOU 1996:185 del 1, s. 3. 33 Se RH 1981:176, RH 1985:62, RH 1993:80, RH 1994:78 och RH 1999:139. Viss jämförelse kan göras även med NJA 1976 s. 183 men det avgörandet behandlar framför allt brister på brottsbegreppets objektiva sida.
Hänvisas från p. 5 (s. 302)
1.I Vanföreställningen stod den tilltalade åtalad för grov misshandel. Han hade i ett tillstånd av akut psykos attackerat sin mamma samtidigt som han skrikit ”Vik hädan Satan!” och att han skulle döda henne som ”djävul” eller ”kärringjävel”. Mamman berättade att det inte gick att ”väcka” sonen. Hon hade försökt få honom att förstå att hon var hans mamma och hade slutligen bitit sonen i ett försök att få honom att sluta. Detta fick inget vidare resultat utan sonen avslutade sedermera angreppet plötsligt och utan klar anledning. Därefter hade han naken kastat sig ut genom ett stängt fönster. När han senare hittades av polis hade han påstått att han var ”Guds son” eller ”Guds barn”. Sonen själv saknade egentligt minne av händelsen.s. 301
2.Båda underinstanser kom till slutsatsen att den tilltalade hade begått den åtalade gärningen under påverkan av en allvarlig psykisk störning men att han trots detta hade haft uppsåt till gärningen. Hovrätten menade att uppgifterna om vad han hade sagt under och efter misshandeln visat att han ”måste anses ha varit i tillräcklig grad medveten om att det var sin mor han attackerade” vid gärningstillfället. Även HD tog upp att det fanns vittnesuppgifter som stödde att den tilltalade sagt att han velat döda sin mamma och att han skulle driva djävulen ur henne. HD framförde dock även att den tilltalade haft ”uppfattningar” om att hans mamma skulle ha varit Satan eller djävulen. Det råder alltså viss oklarhet huruvida den tilltalade trodde att mamman var djävulen eller om hon var besatt av djävulen. Oklarheten är värd att notera eftersom frågan huruvida den tilltalade varit medveten om brottets gärningsrekvisit — i det här fallet misshandelsrekvisitet ”annan person” — i praxis och doktrin har formulerats som viktig för skillnaden mellan bristande medvetenhet och bristande tillräknelighet.s. 301
3.Vid genomgången av målets rättsliga utgångspunkter presenterade HD kravet på medvetenhet som ett tillstånd som gärningspersonen måste ha varit i för att kravet på uppsåt ska kunna vara uppfyllt. Formuleringen förutsätter att den tilltalade varit ”i tillräcklig grad medveten om sitt handlande”. Enligt HD innefattar detta att den tilltalade ”vid sitt handlande måste ha ett visst mått av basal grundförståelse av det sammanhang och den omgivning där gärningen företas”. Denna formulering har inte tidigare förekommit i prejudicerande instans. Vidare utvecklade HD att ”endast höggradiga förvirrings- och omtöckningstillstånd som tar sig uttryck i ett grumlat medvetande” kan innebära bristande uppsåt. Förhållandet att gärningspersonen på grund av sitt atypiska sinnestillstånd har ”en helt felaktig uppfattning om motivbilden eller andra bakomliggande förhållanden” hindrar inte att medvetenhetskravet är uppfyllt. Av detta drog HD slutsatsen att endast en begränsad del av de lagöverträdare som omfattas av fängelseförbudet i 30 kap. 6 § 2 st. BrB har bristande uppsåt.s. 302
4.Med hänvisning till att den tilltalade i målet hade befunnit sig i ett så pass höggradigt förvirrings- och omtöckningstillstånd att hans medvetande varit påtagligt grumlat, och verklighetsuppfattning snedvriden, slog HD slutligen fast att det inte var ställt utom rimligt tvivel att den tilltalade varit i tillräcklig grad medveten om sitt handlande. I domen beskrivs också att den tilltalade inte varit kontaktbar samt agerat på ett sätt som varit ”personlighetsfrämmande, desorienterat och obegripligt”. Detta framgår också av det rättspsykiatriska utlåtandet.s. 302
5.Tova Bennet, som 2021 disputerade med avhandlingen ”Straffansvar vid atypiska sinnestillstånd”, har uttryckt att Vanföreställningens formulering och tillämpning av kravet på medvetenhet ger intrycket av ett av HD konstruerat ett tillräknelighetskrav ”light”. Begreppet binder ihop HD:s tillräknelighetsliknande formulering av medvetenhetskravet med HD:s reservation mot tillräknelighetsrekvisitet i fängelseförbudet och belyser på så sätt den ambivalens som jag ämnar poängtera i artikeln. Hur kan HD:s extensiva formulering av medvetenhetskravet positionera sig i relation till fängelseförbudet i en gällande rätt som sedan brottsbalkens inträde har separerat skuld från tillräknelighet?s. 302