Rättsfall
NJA 2012 s. 564
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 2012 s. 564
BibTeX
@misc{nja-2012-s-564,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 2012 s. 564}},
year = {2012},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
7 hänvisningar i 3 artiklar · 7 stycken/fotnoter
Svensk rättspraxis: Straffrätt 2010–20184 hänvisningar
- I NJA 2012 s. 564 ansågs bestämmelsen om straffrättsvillfarelse inte kunna tillämpas i ett fall där en 17-åring som led av en allvarlig psykisk störning och fungerade på en nivå motsvarande tio till tolv års ålder inte förstod att de gärningar han utfört (gärningarna bedömdes utgöra våldtäkt mot barn) var otillåtna. Enligt bestämmelsen ska straffrättsvillfarelse leda till ansvarsfrihet om villfarelsen på grund av fel vid kungörandet eller av ”annan orsak” var uppenbart ursäktlig. Beträffande ”annan orsak” framhöll Högsta domstolen att det i allt väsentligt måste bli fråga om ”situationer som ligger nära de typer av fall som lagstiftningen bygger på och under alla förhållanden gälla enbart enskilda fall som är mycket särpräglade”. Mot denna generella norm bedömdes sedan det aktuella fallet: 18. Vid prövningen av F.S:s straffrättsliga ansvar är utgångspunkten att han vid gärningstillfällena inte visste att gärningarna var otillåtna (p. 11). F.S:s psykiska tillstånd är visserligen allvarligt men såvitt framgår av utredningen kan det inte sägas utgöra ett så särpräglat individuellt fall att det motiverar en tillämpning av regeln om frihet från ansvar på grund av straffrättsvillfarelse. Två justitieråd var skiljaktiga i denna del och menade att bestämmelsen måste kunna tillämpas också i andra fall än de som omtalas i förarbetena och mer allmänt måste anses ta sikt på situationer av straffrättsvillfarelse i vilka ett åläggande av straffrättsligt ansvar framstår som orimligt. Enligt deras bedömning var det med hänsyn till den tilltalades tillstånd orimligt att lasta honom för att han inte kände till att hans handlande var otillåtet.
- En 17-åring som led av en allvarlig psykisk störning (och intellektuellt var på en nivå motsvarande tio till tolv års ålder) dömdes i NJA 2012 s. 564 för våldtäkt mot barn förövad mot en tolvåring. Vad gäller regleringen i 6 kap. kan framför allt noteras — att de förövade gärningarna uppfyllde rekvisiten i 6 kap. 4 § rådde ingen tvekan om — att Högsta domstolen underlät att tillämpa 6 kap. 5 § redan genom en hänvisning till att det inte finns något egentligt utrymme för att tilllämpa den bestämmelsen när den utsatte inte är mer än tolv år. Den tumregeln måste visserligen normalt anses gälla, men det måste ändå ifrågasättas om den hindrar en tillämpning av 6 kap. 5 § i ett sådant atypiskt fall som det som bedömdes i rättsfallet, dvs. ett fall där gärningsmannen visserligen hade en faktisk ålder om 17 år men befann sig på en mental nivå som motsvarade målsägandens. Den tilltalade ansågs ha agerat uppsåtligen och reglerna om straffrättsvillfarelse ansågs av Högsta domstolen (ett justitieråd) inte vara tillämpliga. Påföljdseftergift meddelades med hänvisning till att den tilltalade skulle drabbas oskäligt hårt av ett straff utmätt efter brottslighetens straffvärde (se 29 kap. 5 § första stycket 8, som vid tidpunkten för fallet var första stycket 6) och med hänsyn till vad den tilltalade tvingats genomgå under processens gång (se 29 kap. 5 § första stycket 9, som vid tidpunkten för fallet var första stycket 8). Två justitieråd var skiljaktiga och menade att omständigheterna inte var så speciella att det fanns förutsättningar att meddela påföljdseftergift. Påföljden borde enligt dem bestämmas till villkorlig dom. Två andra justitieråd var skiljaktiga och ville frikänna den tilltalade med hänvisning till bestämmelsen om straffrättsvillfarelse i 24 kap. 9 §.
- I NJA 2012 s. 564 tillämpade reglerna i 29 kap. 5 och 6 §§ för att meddela påföljdseftergift i ett fall rörande våldtäkt mot barn (se om rättsfallet ovan i avsnitt 4.1.4).
- Se NJA 2006 s. 79; NJA 2007 s. 201; NJA 2012 s. 564. Se även Leijonhufvud (2006).
- 335 NJA 1996 s. 418 NJA 1996 s. 461 NJA 1997 s. 359 NJA 1999 s. 725 NJA 2000 s. 661 NJA 2003 s. 144 NJA 2004 s. 331 NJA 2005 s. 712 NJA 2005 s. 732 NJA 2005 s. 738 NJA 2006 s. 79 NJA 2006 s. 221 NJA 2007 s. 201 NJA 2008 s. 482 I och II NJA 2008 s. 946 NJA 2008 s. 1096 I och II NJA 2009 s. 636 NJA 2012 s. 564 NJA 2013 s. 397 NJA 2013 s. 548 Rättsfall från hovrätterna RH 1981:82 RH 1983:58 RH 1984:82 RH 1992:70 RH 1997:52 RH 1997:91 RH 1997:114 RH 1999:51 RH 1999:119 RH 2004:40 RH 2006:57 RH 2006:133-136 RH 2008:40 RH 2009:11 336 RH 2009:40 RH 2009:45 RH 2010:9 RH 2010:79 Europadomstolen Europadomstolens dom 2013-11-12 Söderman mot Sverige