Bennet, Tova, Tillfällig sinnesförvirring i Högsta domstolen?, JT 2020–21 s. 198 f. 1 2 Se t.ex. Qvarsell, Roger, Utan vett och vilja: Om synen på brottslighet och sinnessjukdom, Carlsson Bokförlag, Stockholm, 1993, s. 42. 13 Carlén, Richard, Kommentar öfver Strafflagen, P. A. Norstedt & Söner, Stockholm, 1866, s. 90 f. Följer vi ståndpunkten bör vi alltså förstå att reglerna om tillräknelighet i grunden var regler om personlig skuld: otillräknelighet uteslöt uppsåt och oaktsamhet vid gärningstillfället, se Jareborg, Nils, Handling och uppsåt: En undersökning rörande doluslärans underlag, P. A. Norstedt & Söners förlag, Stockholm, 1969, s. 17. 14 Qvarsell, s. 52 ff. 15 Kinberg, Olof, Om den s.k. tillräkneligheten, Stockholm, 1914, s. 43 f. Se även Lernestedt, Claes, Insanity and the “Gap” in the Law: Swedish Criminal Law Rides Again, Scandinavian Studies in Law 54, 2009, s. 84. I Sverige var den individualpreventiva utvecklingen i huvudsak styrd av humanitetsskäl. Andra grenar av det individualpreventiva synsättet förespråkade i stället olika hårdare former av inkapacitering. Se Jareborg, Nils & Zila, Josef, Straffrättens påföljdslära, 6 uppl., Norstedts juridik, Stockholm, 2020 s. 86. 16 Prop. 1962:10, s. A 77. 1 7 Prop. 2007/08:97, s. 40. 18 Prop. 2007/08:97, s. 26. Se SOU 2002:3 del 2, s. 248 ff. 19 Ds 2007:5, s. 136. 20 Ds 2007:5, s. 136 f. Departementspromemorian refererar till SOU 2002:3 del 2 s. 222 f, vilket måste vara en felhänvisning eftersom dessa sidor behandlar behovet av psykiatrisk vård. Gränsdragningen mot skuldprövningen diskuteras i stället på s. 232 f. i betänkandets andra del. Se även SOU 2012:17 del 2, s. 525 f, där Psykiatrilagsutredningen illustrerar gränsdragningen med liknande exempel. 2 1 SOU 2012:17 del 2, s. 561 f. Jfr SOU 2002:3 del 2, s. 369. 22 RH 1981:176, RH 1985:62, RH 1993:80, RH 1994:78 och RH 1999:139. 2 3 NJA 1969 s. 401. 24 NJA 1968 s. 471, NJA 1968 s. 500, NJA 2012 s. 45, NJA 2012 s. 564, RH 1995:150 och RH 2008:90. 25 Se särskilt NJA 1969 s. 401, NJA 1976 s. 183, RH 1985:62, RH 1993:80, RH 1994:78 och RH 1999:139. 2 6 SOU 1988:7, s. 1559, SOU 1996:185 del 1, 84 och NJA 1968 s. 471. 27 Strahl, Ivar, Allmän straffrätt i vad angår brotten, P. A. Norstedt & Söners förlag, Stockholm, 1976, s. 94 och NJA 1968 s. 471. 28 Jareborg, Nils, Straffrättens ansvarslära, Iustus förlag, Uppsala, 1994, s. 198 och Asp, Petter, Ulväng, Magnus & Jareborg, Nils, Kriminalrättens grunder, 2 omarb. uppl., Iustus förlag, Uppsala, 2013, s. 275 f. Jfr Jareborg, Handling och uppsåt, s. 215. Se även Strahl, s. 112 och NJA 1968 s. 500. 29 Asp, Ulväng & Jareborg, s. 277 f. Jfr Jareborg, Straffrättens ansvarslära, s. 197 f. 3 0 Se NJA 2020 s. 169, p. 14–15 i HD:s dom. Jfr Strahl, s. 91 f. 3 1 SOU 1996:185 del 1, s. 505. 3 2 Se SOU 1996:185 del 1, s. 3. 33 Se RH 1981:176, RH 1985:62, RH 1993:80, RH 1994:78 och RH 1999:139. Viss jämförelse kan göras även med NJA 1976 s. 183 men det avgörandet behandlar framför allt brister på brottsbegreppets objektiva sida.
Hänvisas från p. 5 (s. 302)
5.Tova Bennet, som 2021 disputerade med avhandlingen ”Straffansvar vid atypiska sinnestillstånd”, har uttryckt att Vanföreställningens formulering och tillämpning av kravet på medvetenhet ger intrycket av ett av HD konstruerat ett tillräknelighetskrav ”light”. Begreppet binder ihop HD:s tillräknelighetsliknande formulering av medvetenhetskravet med HD:s reservation mot tillräknelighetsrekvisitet i fängelseförbudet och belyser på så sätt den ambivalens som jag ämnar poängtera i artikeln. Hur kan HD:s extensiva formulering av medvetenhetskravet positionera sig i relation till fängelseförbudet i en gällande rätt som sedan brottsbalkens inträde har separerat skuld från tillräknelighet?s. 302