Stycket

1.Frågan i NJA 2022 s. 62 var om en på engelska författad stämningsansökan i ett dispositivt tvistemål kan avvisas på grund av att den inte är skriven på svenska och inte heller översatts efter ett kompletteringsföreläggande. Det rörde sig inte direkt om ett internationellt processrättsligt mål, eftersom sökanden var ett svenskt aktiebolag, vars enda argument för att det är domstolen som bör låta översätta handlingen var att detta tidigare har accepterats av olika domstolar. Högsta domstolen kom fram till att underinstansernas avvisningsbeslut var riktigt. Rättegångsbalkens 33 kap. 9 § tillåter visserligen att rätten vid behov bekostar en översättning av handlingar till svenska, men i dispositiva tvister får detta enligt Högsta domstolen endast ske undantagsvis om det finns något godtagbart skäl, exempelvis om en privatperson för talan i ett s.k. förenklat tvistemål eller om en part annars skulle riskera att en tidsfrist löper ut. — Av intresse för denna rättsfallsöversikt är att beslutet inte nämner att sökanden var svensk, vilket tyder på att denna omständighet inte var avgörande och att samma språkkrav i princip ska ställas även på utländska sökande. Denna tolkning överensstämmer med tidigare praxis, se NJA 2011 s. 345. I beslutet hänvisas också till att det finns särskilda bestämmelser rörande användning i domstol av nationella minoritetsspråk och andra nordiska språk.s. 293