1.Arbetsdomstolens beslut AD 2022:47 handlar om den begränsning av svensk domstols behörighet som grundar sig på svarandens folkrättsliga statsimmunitet. En anställd hos Qatars ambassad i Stockholm har väckt talan mot Qatar med yrkande om ogiltigförklaring av avskedande och skadestånd. Qatar gjorde immunitetsinvändning. Arbetsdomstolen hänvisade till 2004 års FN-konvention om immunitet för stater och deras egendom, vilken anses utgöra en kodifiering av gällande sedvanerätt. Enligt konventionens artikel 11(1) kan en främmande stat inte åberopa immunitet i ett förfarande gällande anställningskontrakt mellan staten och en enskild person för arbete som utförs inom domstolslandets territorium. Artikel 11(2) innehåller visserligen en uppräkning av situationer där immunitet likväl kan åberopas, men inget av undantagen var aktuellt i målet. Ambassadens yrkande om avvisning lämnades därför utan bifall. — En närmare analys av den folkrättsliga immunitetsproblematiken faller utanför ramen för denna rättsfallsöversikt. Avgörandet överensstämmer med Arbetsdomstolens tidigare praxis, se t.ex. AD 2020 nr 43.s. 280
2.EU-domstolens dom den 6 oktober 2021 i saken Skarb Panstwa v. TOTO (mål C-581/20) berörde i huvudsak tre frågor rörande Bryssel Ia-förordningens tolkning. Målet handlade om ett kontrakt som efter offentlig upphandling slutits mellan den polska statskassan och ett par italienska byggbolag om anläggande av en trafikled i Polen. Den första frågan var om det rörde sig om ett rättsförhållande på privaträttens område enligt förordningens artikel 1(1). Frågan besvarades jakande med motiveringen att avtalet, trots att det härrörde från offentlig upphandling, inte innebar utövande av befogenheter som gick utöver vad som gäller mellan enskilda och kom till genom att parterna frivilligt åtagit sig rättigheter och skyldigheter. Den andra frågan var om artikel 35 tvingar en domstol i en medlemsstat, som har att pröva en ansökan om interimistiska åtgärder, att förklara sig obehörig när en motsvarande ansökan redan prövats i en annan medlemsstat som har behörighet att pröva målet i sak. EU-domstolen erinrade om att artikel 35 under vissa förutsättningar ger såväl domstolar behöriga att pröva målet i sak som domstolar i en annan medlemsstat behörighet, varvid de senare domstolarnas interimistiska åtgärder dock har verkningar som är begränsade till domstolslandets territorium. Någon rangordning mellan åtgärderna föreligger emellertid inte, så att åtgärder beslutade av domstol behörig i sak hindrar inte interimistiska åtgärder i en annan medlemsstat. Den tredje och sista frågan var föranledd av att aktuell nationell lagstiftning begränsade möjligheten att besluta om interimistiska åtgärder mot staten och vissa av dess myndigheter. EU-domstolen tolkade artikel 35 så att denna begränsning avgörs av domstolslandets rätt.s. 280
3.Den 3 juni 2021 meddelade EU-domstolen sin dom i saken ZN v. Generalno konsulstvo (mål C-280/20). En bulgarisk medborgare väckte vid bulgarisk domstol talan mot Bulgariens generalkonsulat i Spanien med krav på erkännande av anställningsförhållande och betalning av semesterersättning. Med hänsyn till att Bryssel Ia-förordningen gäller endast om målet rör privaträttens område och dessutom är gränsöverskridande ställdes EU-domstolen inför frågan om huruvida dessa villkor var uppfyllda. Frågan besvarades jakande, eftersom den anställdes arbetsuppgifter inte inkluderat myndighetsutövning och konsulatet utgjort en bulgarisk etablering i Spanien.s. 281
4.Saken Nemzeti v. NW (mål C-30/21), avgjord av EU-domstolen den 21 september 2021 genom beslut (i motsats till dom, eftersom svaret kunde klart utläsas av tidigare rättspraxis), rörde indrivning i Tyskland av ungerska vägavgifter inklusive en tilläggsavgift föranledd av att svaranden låtit bli att betala i tid. Enligt domstolen avsåg talan privaträttens område enligt artikel 1(1) Bryssel Ia-förordningen och omfattades därför av denna förordning. Domstolen hänvisade bl.a. till att tilläggsavgiften, som var fastställd i lag, visserligen utgjorde en betydande höjning av den ursprungliga avgiften, men att det inte framgick att det rörde sig om en sanktion (böter) för en trafiköverträdelse. Käranden hade dessutom inte beviljat sig själv en exekutionstitel, med avvikelse från de allmänna bestämmelserna, utan var endast behörig att inleda ett domstolsförfarande. Varken rättsförhållandet mellan parterna eller grunden eller formerna för talan visade att det rörde sig om utövning av offentliga maktbefogenheter.s. 281
5.Vissa likheter med det föregående avgörandet uppvisar EU-domstolens dom den 25 mars 2021 i saken Obala v. NBL (mål C-307/19). Talan väckt av bolag som av lokal myndighet fått uppdrag att driva in parkeringsavgifter omfattas enligt domstolen av ”privaträttens område” i Bryssel Ia-förordningens mening. En sådan talan, avseende en endagsparkeringsbiljett, avser dock enligt domstolen inte nyttjanderätt till fast egendom enligt artikel 24(1), utan utgör snarare ett avtal om utförande av tjänst enligt artikel 7(1)(b).s. 281
6.Ett ytterligare avgörande rörande Bryssel Ia-förordningens tillämpningsområde meddelades av EU-domstolen den 22 december 2022 i saken Eurelec v. Ministre de l’économie (mål C-98/22). Förordningen är enligt sin artikel 1(1) tillämplig på privaträttens område och utesluter bl.a. statens ansvar för utövande av offentliga maktbefogenheter (acta jure imperii). Ett franskt ministerium utredde ett belgiskt företag för konkurrensbegränsande åtgärder och stämde företaget vid fransk domstol med yrkanden om förbudsföreläggande och böter. Företaget invände mot fransk jurisdiktion, vilket gav upphov till frågan om huruvida Bryssel Ia-förordningen är tillämplig när en offentlig myndighets talan mot en i annan medlemsstat hemmahörande svarande syftar till att få fastställelse av, sanktioner mot och upphörande av konkurrensbegränsande förfaranden och myndigheten därvid utövar befogenheter för utredning eller befogenheten att vidta rättsliga åtgärder som går utöver de regler i allmän lag som är tillämpliga i relationer mellan enskilda. EU-domstolen besvarade frågan nekande och valde att särskilja det aktuella målet från tidigare liknande fall (Movic, C-73/19), där myndigheten inte gavs bättre villkor än andra kärande.s. 282
7.EU-domstolens dom den 3 februari 2022 i saken JW v. LOT (mål C-20/21) tolkar Bryssel Ia-förordningens artikel 7(1)(b), enligt vilken en talan avseende avtal om utförande av tjänster kan väckas vid domstolen för den ort där tjänsten har eller skulle ha utförts. Målet handlade om ersättningskrav för en försening av en genom en enda bokning bekräftad flygresa från Polen till Maldiverna med flygplans- och flygbolagsbyte i Tyskland. Den första sträckan utfördes av det polska flygbolaget LOT och blev så försenad att passagerare missade sin anslutning med det tyska flygbolaget Lufthansa. Passagerarna stämde LOT i tysk domstol, vilket gav upphov till frågan om huruvida också orten för bytet kunde anses vara utförandeorten i stadgandets mening. EU-domstolen hänvisade till sin tidigare praxis, enligt vilken uppfyllelseorten vid en flygresa bestående av flera sträckor utgörs såväl av avreseorten för den första etappen som av ankomstorten för den sista etappen. Det kunde visserligen inte uteslutas att avtalet innehöll andra tjänster än själva flygningen och att dessa kunde motivera behörighet för andra domstolar, men några sådana omständigheter hade inte framkommit. Ankomstorten för den första flygsträckan kunde således inte grunda behörighet enligt artikel 7(1)(b).s. 282
8.Bryssel Ia-förordningens artikel 7(2) blev föremål för EUdomstolens tolkning den 12 maj 2021 i saken Vereniging van Effectenbezitters v. BP (mål C-709/19). En förening av aktieägare väckte i nederländsk domstol talan mot ett brittiskt oljebolag och yrkade att domstolen skulle fastställa att bolaget lämnat felaktiga uppgifter om ett oljeutsläpp och att detta rättsstridiga agerande lett till att aktieägarna köpt eller sålt sina aktier till mindre förmånligt marknadspris. Bolaget bestred den nederländska domstolens jurisdiktion enligt Bryssel Iaförordningen. EU-domstolen ställdes inför frågan om huruvida en ren förmögenhetsskada, uppkommen på ett investeringskonto, grundade behörighet enligt artikel 7(2) för en domstol i den medlemsstat i vilken den bank eller det investmentbolag till vilket kontot hör befinner sig. EU-domstolen erinrade på ett sedvanligt sätt om att artikel 7(2) ska tolkas självständigt och restriktivt och att dess formulering ”den ort där skadan inträffade” avser såväl den ort där skadan uppkom som den ort där den skadevållande händelsen inträffade. Begreppet kan dock inte tolkas så extensivt att det omfattar varje ort där man kan märka de skadliga följderna av en skada som faktiskt har uppkommit på en annan ort. Att käranden har lidit ekonomisk skada på den ort där han har sin hemvist och huvuddelen av sin förmögenhet räcker således inte för att grunda behörighet när denna skada är en följd av förmögenhetsförlust som han lidit i en annan medlemsstat. Det kan dock vara motiverat att domstolen i kärandens hemvistort, i egenskap av den ort där skadan uppkommit, är behörig när ett bolag åsidosätter sin informationsskyldighet, bl.a. om skadan uppkommit direkt på kärandens konto i samma medlemsstat och bolaget hade en lagstadgad skyldighet att offentliggöra information i den medlemsstaten. — Se också EU-domstolens domar i Kolassa, C-375/13 och Löber, C-304/17.s. 282
9.Bryssel Ia-förordningens artikel 7(2) uttolkades den 15 juli 2021 av EU-domstolen också i saken RH v. Volvo (mål C-30/20), avseende bestämningen av den ort där skadan uppkom med anledning av svarandenas prismanipulationer stridande mot EU:s konkurrensrätt. EUdomstolen slog fast att fastställandet av skadeorten måste svara mot behörighetsreglernas mål om närhet och förutsägbarhet och att det därför är domstolen i den ort där varan förvärvades som är behörig att pröva en talan om ersättning för skada motsvarande köparens merkostnad. Har det skadelidande företaget köpt varor på flera platser är det domstolen i den ort där företaget har sitt säte som är behörig.s. 283
10.I saken Mittelbayerischer Verlag v. SM (mål C-800/19) tolkade EUdomstolen den 17 juni 2021 Bryssel Ia-förordningens artikel 7(2) avseende påstådd personlighetskränkning på internet. En i Polen bosatt polsk medborgare stämde i Polen ett tyskt tidningsföretag vars nättidning i en artikel nämnt ”det polska förintelselägret Treblinka”. Artikeln var tillgänglig i bl.a. Polen och enligt käranden hade kränkt hans nationella identitet och värdighet. Till stöd för polsk domsrätt åberopade käranden bl.a. EU-domstolens dom i saken eDate (C-509/09 och C-161/10), där artikel 5(3) i den gamla Bryssel I-förordningen 44/2001 tolkats så att talan med anledning webbkränkningar av personlighetsskyddet kunde i fråga om hela den påstådda skadan väckas bl.a. i den medlemsstat där käranden hade centrum för sina huvudsakliga intressen. Det tyska tidningsföretaget invände att den aktuella käranden inte var direkt berörd av artikeln och att det rimligen inte kunde förutse att bli stämt i Polen. EU-domstolen kom med hänvisning till bl.a. behovet av förutsebarhet och rättssäkerhet fram till att domstolen där käranden har sina huvudsakliga intressen är behörig endast om innehållet av webbpubliceringen inkluderar objektiva och kontrollerbara uppgifter som gör det möjligt att direkt eller indirekt identifiera käranden som individ.s. 283
11.EU-domstolens stora avdelning bekräftade genom sin dom den 21 december 2021 i saken Gtflix v. DR (mål C-251/20) domstolens tidigare resonemang i saken Bolagsupplysningen v. Svensk handel (mål C-194/16, SvJT 2019 s. 608) rörande tillämpning av Bryssel Iaförordningens artikel 7(2) på förtal på internet. I målet väckte ett tjeckiskt bolag med huvudsakliga intressen i Tjeckien vid en fransk domstol talan mot en person hemmahörande och med servrar i Ungern med yrkande om rättelse av de nedsättande uppgifterna och ersättning för ekonomisk och ideell skada. EU-domstolen höll fast vid sin i Bolagsupplysning-målet uttryckta uppfattning att yrkandet om rättelse, på grund av att innehåll på en webbplats är tillgängligt överallt och har obegränsad spridning, är odelbart och endast kan framställas vid en domstol som är behörig att pröva skadeståndstalan i dess helhet. Skadeståndsyrkandet kan däremot prövas i varje medlemsstat där innehållet var tillgängligt, dock endast för den skada som käranden påstås sig ha lidit i domstolslandet. — EU-domstolen synes återigen ignorera att man genom modern geoblockering numera kan begränsa den geografiska spridningen av webbplatsers tillgänglighet, detta trots att domstolen i ett annat sammanhang visade sig vara medveten om geoblockeringens möjligheter, se domen i saken Glawischnig-Piesczek v. Facebook (mål C-18/18, SvJT 2021 s. 959).s. 284
12.Ett mål rörande Bryssel Ia-förordningens artiklar 7(2), 7(5) och 13(2) avgjordes av EU-domstolen den 20 maj 2021 i saken CNP v. Gefion (mål C-913/19). EU-domstolen slog fast att de speciella reglerna om behörighet att pröva försäkringstvister, avsedda att skydda svagare parten, inte kan göras gällande av en näringsidkare som förvärvat ersättningsfordran från den skadelidande. Domsrätten skulle i stället avgöras av reglerna om deliktforum (artikel7(2)) eller filialforum (artikel 7(5)). EU-domstolen specificerade vidare kriterierna för att ett utländskt försäkringsbolags representation vid tillämpning av artikel 7(5) ska kunna anses utgöra en filial, agentur eller annan etablering. Om ett bolag i ett försäkringsföretags namn och för dess räkning reglerar skador ska bolaget anses utgöra försäkringsföretagets etablering om bolaget varaktigt framträder utåt som en förlängning av försäkringsföretaget och har en sådan ledning och materiell utrustning att det kan förhandla med tredje man på så sätt att denne inte behöver vända sig direkt till försäkringsföretaget. — Se redan 1978 års dom i saken Somafer v. Saar-Ferngas, mål 33/78.s. 284
13.EU-domstolens dom den 10 mars 2022 i saken ZK v. BMA (mål C-498/20) gällde i första hand tolkning av Bryssel Ia-förordningens artikel 7(2), men också av dess artikel 8(2). Konkursförvaltaren för ett nederländskt bolag väckte vid nederländsk domstol skadeståndstalan mot bolagets tyska ”mormorbolag” på grund av det sistnämnda bolagets påstådda brott mot dess omsorgsskyldighet, vilket lett till ”dotterdotterbolagets” konkurs med kreditförluster för borgenärerna som följd. Talan väcktes för samtliga borgenärers räkning men inte i deras namn, så att det inte var nödvändigt att undersöka varje enskild borgenärs ställning. En nederländsk stiftelse, representerande vissa borgenärers intressen, ansökte om att i enlighet med artikel 8(2) få intervenera i det nationella målet i form av en kollektiv talan. Den nederländska domstolen förklarade sig till att börja med ha domsrätt enligt insolvensförordningen, men insåg sedan att detta var fel och vände sig i stället till Bryssel Ia-förordningens artikel 7(2), enligt vilken — som den tolkas i EU-domstolens praxis — talan avseende skadestånd utanför avtalsförhållanden får väckas bl.a. vid domstolen där skadan har uppkommit. Enligt EU-domstolen hade den i det aktuella fallet relevanta skadan uppkommit på det konkursade bolagets hemvistort, medan den indirekta skada som individuella borgenärer har lidit saknade betydelse (EU-domstolen hänvisade på denna punkt till domen i saken Dumez, C-220/88). Detta gällde såväl konkursförvaltarens talan som stiftelsens försvar av borgenärers kollektiva intressen. EU-domstolen slog också fast att om den domstol där den ursprungliga talan väcktes återkallar sitt beslut att förklara sig behörig, så förlorar den automatiskt även behörighet att pröva intervenientens yrkanden.s. 285
14.Ett avgörande rörande Bryssel Ia-förordningens specialregler om domsrätt i försäkringstvister meddelades den 9 december 2021 i saken BT v. Seguros Catalana (mål C-708/20), där en i England bosatt skadelidande inför engelsk domstol väckt skadeståndstalan såväl mot den i Irland hemmahörande påstådda skadevållaren som — med stöd i Bryssel Ia-förordningens artiklar 11(1)(b) och 13(2) — direkt mot dennes spanska försäkringsbolag. Försäkringsbolaget har inte bestridit den engelska domstolens behörighet och inkom med svaromål, men den ansvarsförsäkrade skadevållaren gjorde jurisdiktionsinvändning och menade att artikel 13(3), enligt vilken talan mot den ansvarsförsäkrade under vissa förutsättningar kan prövas i samma rättegång som den direkta talan mot försäkringsbolaget, inte var tillämplig i detta fall eftersom den skadelidandes talan mot honom inte avsåg en försäkringstvist. Enligt EU-domstolen förutsätter förordningens specialregler om försäkringstvister att frågan rör rättigheter och skyldigheter som följer av ett försäkringsförhållande mellan parterna i målet. Reglerna syftar till att låta den svagare parten åtnjuta förmånligare regler och är därför inte tillämpliga i en tvist mellan den skadelidande och den ansvarsförsäkrade skadevållaren när tvisten inte rör försäkringsgivaren vilken inte heller stämt den försäkrade skadevållaren. — Den skadelidande var således hänvisad till att väcka talan i svarandens hemvistland (Irland) i enlighet med huvudregeln i förordningens artikel 4.s. 285
15.Bryssel Ia-förordningens specialregler om domsrätt i försäkringstvister aktualiserades också i EU-domstolens dom den 21 oktober 2021 i saken T.B. v. G.I. (mål C-393/20). Domstolen har bestämt att domen inte ska publiceras, men den finns tillgänglig på franska och polska på EU-domstolens hemsida. Med hänsyn till att den torde sakna prejudikatvärde kommenteras den inte i denna rättsfallsöversikt.s. 286
16.I saken HW v. Allianz Elementar (mål C-652/20), avgjord av EUdomstolen den 30 juni 2022, tolkades Bryssel Ia-förordningens artikel 11(1)(b) så att den fastställer såväl den internationella domsrätten som den interna territoriella behörigheten. Enligt denna artikel får försäkringstagaren, den försäkrade eller en förmånsrättstagare väcka talan mot en försäkringsgivare som har hemvist i en medlemsstat vid domstolen inom vars domkrets käranden har hemvist. I det aktuella målet hade i Rumänien hemmahörande anhöriga till en omkommen bilpassagerare stämt det österrikiska försäkringsbolag som försäkrat fordonet i Rumänien, dock inte vid den domstol där de hade hemvist utan vid rätten där det rumänska försäkringsbolag, som företrädde svaranden, hade sitt säte. Detta ansåg inte vara förenligt med artikel 11(1)(b). EU-domstolen tillade dock ”för fullständighetens skull” att avgränsningen av domkretsen för domstolen i den ort där käranden har hemvist hör till den organisatoriska kompetensen av den aktuella medlemsstaten. — Domen innehåller intressanta resonemang om bl.a. hur förordningen ska tolkas när dess olika språkversioner inte helt överensstämmer med varandra.s. 286
17.EU-domstolens dom den 25 februari 2021 i saken BU v. Markt24 (mål C-804/19) rör ett anställningsavtal ingånget mellan en person bosatt i Österrike och ett tyskt företag, avseende arbete som skulle utföras i Tyskland (München). Företaget tilldelade dock inte den anställde några arbetsuppgifter och betalade inte heller ut någon lön till denna. Efter att företaget vid österrikisk domstol krävdes på bl.a. utestående lön uppstod frågan om domstolens behörighet enligt Bryssel Ia-förordningens artikel 21. EU-domstolen slog till att börja med fast att förordningens domsrättsregler avseende tvister om anställningsavtal var tillämpliga oavsett att avtalet inte fullgjorts av skäl som kunde läggas arbetsgivaren till last. Av förordningens ambitioner att skapa enhetliga regler om internationell domstolsbehörighet, liksom av ordalydelsen av dess artikel 4(1), framgår enligt EU-domstolen att förordningens regler har företräde framför de nationella behörighetsreglerna, vilka således inte kan användas, oberoende av om de förmånligare för arbetstagaren. Formuleringen ”den ort där eller varifrån arbetstagaren vanligtvis utför eller senast utförde sitt arbete” i artikel 21 ska, när inget arbete har utförts, tolkas i enlighet med parternas avsikt, dvs. i det aktuella fallet åsyftas München. Slutligen erinrade EU-domstolen på eget initiativ om filialforum enligt förordningens artikel 7(5), eftersom det tyska företaget i början av anställningsförhållandet hade ett kontor i Salzburg (Österrike), men ansåg det ankomma på den hänskjutande domstolen att bedöma huruvida bestämmelsen kunde vara tillämplig i det förevarande målet.s. 286
18.EU-domstolens dom den 30 september 2021 i saken Commerzbank v. E.O. (mål C-296/20) avsåg artikel 15(1)(c) i 2007 års Luganokonvention, motsvarande artikel 17(1)(c) i Bryssel Ia-förordningen, avseende domsrätt i konsumenttvister. Vid det aktuella avtalets ingående hade såväl banken som konsumenten hemvist i Tyskland, men konsumenten flyttade sedan till Schweiz. Banken väckte betalningstalan mot konsumenten vid tysk domstol, vilket gav upphov till frågan om tvisten med hänsyn till sagda konventionsregel och konsumentens schweiziska hemvist inte borde prövas i Schweiz, detta trots att rättsförhållandet vid tiden för avtalets ingående saknade gränsöverskridande dimension. EU-domstolen kom fram till att den konsumenträttsliga domsrättsregeln i Luganokonventionens artikel 15(1)(c) gällde även i denna situation.s. 287
19.EU-domstolens dom den 20 oktober 2022 i saken ROI v. FD (mål C-604/20) handlade om ett kanadensiskt bolag med dotterbolag i Schweiz. FD, bosatt i Tyskland, var anställd hos moderbolaget när han fick anställning som dotterbolagets direktör, varvid moderbolaget i förhållande till FD åtagit sig ansvaret för fullgörandet av dotterbolagets skyldigheter enligt avtalet. Kort därefter sades FD upp av dotterbolaget, men uppsägningen ogiltigförklarades av tysk domstol som även ålade dotterbolaget viss betalningsskyldighet. Dotterbolaget rättade sig inte efter domen och blev försatt i konkurs. I detta läge väckte FD inför tysk domstol talan mot moderbolaget med krav på betalning av de belopp som dotterbolaget var skyldigt honom, varvid han stödde sig på moderbolagets ovannämnda garantiåtagande. Detta gav upphov till frågan om huruvida garantiåtagandet i sig medförde tillämpning av Bryssel Ia-förordningens artikel 21(2), enligt vilken talan mot en arbetsgivare som inte har hemvist i en medlemsstat får väckas bl.a. i den ort där eller varifrån arbetstagaren senast utförde sitt arbete. EU-domstolen slog fast att artikel 21 förutsatte ett anställningsförhållande, karakteriserat av ett hierarkiskt förhållande mellan parterna. Ett formellt anställningsavtal var visserligen inte nödvändigt, men det fick undersökas huruvida FD med hänsyn till omständigheterna hade en tillräckligt underordnad ställning i förhållande till moderbolaget. Nästa fråga var huruvida tysk domsrätt med tillämpning av Bryssel Iaförordningens artikel 6 kunde grundas på autonoma tyska domsrättsregler. Enligt EU-domstolen har artikel 21(2) företräde framför de nationella bestämmelserna när den grundar behörigheten för domstolarna i en medlemsstat, detta även om dessa bestämmelser skulle vara förmånligare för arbetstagaren än artikel 21(2). När villkoren för att tillämpa artikel 21(2) inte är uppfyllda, står det däremot fritt att enligt artikel 6 tillämpa de nationella domsrättsreglerna. — Domen vidrörde även tolkning av formuleringen ”affärsverksamhet eller yrkesverksamhet” i Bryssel Ia-förordningens artikel 17(1). Se därom avsnitt 7 ovan.s. 287
20.Domsrättsfrågan i EU-domstolens dom den 9 december 2021 i saken Hrvatske sume v. BP (mål C-242/20) fick på grund av övergångsbestämmelserna avgöras enligt den gamla Bryssel I-förordningen nr 44/2001. Målet handlade om återkrav på grund av obehörig vinst av ett belopp som felaktigt hade betalats ut i ett verkställighetsförfarande som senare ogiltigförklarats. Fristen att framställa kravet inom ramen för själva verkställighetsförfarandet hade löpt ut, så klaganden fick inleda en separat process. Detta ställde EU-domstolen inför två frågor, nämligen huruvida återbetalningstalan såsom avseende skadestånd utanför avtalsförhållanden omfattades av artikel 5(3) (motsvarande artikel 7(2) i Bryssel Ia-förordningen) respektive huruvida den som avseende verkställighet av domar omfattades av exklusiv behörighet enligt artikel 22(5) (motsvarande artikel 24(5) i Bryssel Iaförordningen). Den sistnämnda frågan besvarades nekande med bl.a. den motiveringen att den exklusiva behörigheten syftar på invändningar avseende begagnande av tvångsmedel, utmätning eller handräckning i syfte att säkerställa genomförande av domar, däremot inte återbetalning av obehörig vinst. Talan ansågs dock inte heller falla inom tillämpningsområdet för deliktforum i artikel 5(3), eftersom den visserligen inte grundade sig på ett avtal men inte heller härrörde från en skadeståndsgrundande händelse, utan uppkom oberoende av svarandens eventuella rättsstridiga handling eller underlåtenhet. — EU-domstolens tolkning av artikel 5(3) kan framstå som något överraskande, eftersom ”skadestånd utanför avtalsförhållanden” enligt fast praxis omfattar varje talan som syftar till att gentemot en svarande göra gällande ett ansvar som inte är hänförligt till ett avtal, se t.ex. Vikingerhof v. Booking.com (mål C-59/19) med vidare hänvisningar till praxis.s. 288
21.Den exklusiva domsrättsregeln i Bryssel Ia-förordningens artikel 24(4) blev föremål för EU-domstolens tolkning den 8 september 2022 i saken IRnova v. FLIR (mål C-399/21), där ett svenskt aktiebolag väckt talan mot ett annat svenskt aktiebolag om bättre rätt till bl.a. vissa kinesiska och amerikanska patentansökningar och ett amerikanskt patent. Enligt den ovannämnda artikeln har domstolarna i den medlemsstat där deposition eller registrering av patent har begärts eller har ägt rum exklusiv behörighet i tvister avseende bl.a. registreringens eller patentets giltighet. Efter att ha konstaterat att tvistens anknytning till tredjeland (Kina och USA) räckte för att göra Bryssel Ia-förordningen tillämplig (se redan saken Owusu, mål C-281/02) slog EU-domstolen fast att artikel 24(4) inte reglerar en situation där tvisten avser patent i en icke-medlemsstat. Den aktuella tvisten avsåg dessutom inte registrering eller giltighet av patent, utan endast frågan om vem som är innehavare av patentet. Domen innebär att tvisten inte omfattades av artikel 24(4) utan av förordningens allmänna huvudregel i artikel 4 om svarandens hemvistforum. — Avgörandet, vilket har tillkommit med anledning av den svenska Patent- och marknadsöverdomstolens begäran om ett förhandsavgörande, implementerades vederbörligen i den sistnämnda domstolens beslut i mål nr PMÖ 6106-20.s. 288
22.EU-domstolens dom den 24 november 2022 i saken Tilman v. Unilever (mål C-358/21) rör visserligen tolkning av artiklarna 23(1)(a) och 23(2) i 2007 års Luganokonvention, men dessa motsvarar i relevanta avseenden artiklarna 25(1)(a) och 25(2) i Bryssel Ia-förordningen och avgörandet torde därför vara vägledande även för tolkningen av de sistnämnda artiklarna. Reglerna uppställer vissa alternativa giltighetsvillkor som ska uppfyllas för att ett prorogationsavtal (avtal om domstols behörighet) ska vara giltigt till formen, bl.a. att avtalet ska vara skriftligt eller muntligt och skriftligen bekräftat. Det i målet aktuella avtalet mellan två näringsidkare innehöll en hänvisning till ena partens allmänna villkor, vilka kunde konsulteras och laddas ned på en webbplats via en hyperlänk i avtalet och innehöll en prorogationsklausul som gav engelska domstolar exklusiv behörighet att lösa eventuella tvister. Den andra parten väckte icke desto mindre talan i Belgien, vilket svaranden invände emot med hänvisning till prorogationen. Till saken hör att konventionens artikel 23(2) jämställer ett elektroniskt meddelande som möjliggör en varaktig dokumentation av avtalet med skriftlig form. EU-domstolen ansåg tillhandahållande av en hyperlänk till en webbplats med de allmänna villkoren vara tillräckligt för att uppfylla skriftlighetskravet, ”i den mån som denna hyperlänk fungerar och kan aktiveras av en part som iakttar normal omsorg”. Det var inte nödvändigt att svaranden på webbplatsen uppmanats att kryssa i en ruta för att godta de allmänna villkoren.s. 289