1.I de förenade målen DG v. Gruber (mål C-152/20) och Sindicatul v. Samidani (mål C-218/20) krävde i Västeuropa körande rumänska chaufförer, vilkas anställningsavtal hänvisade till den rumänska lagen om anställningsförhållanden, sina arbetsgivare på betalning av minimilöner enligt lagen i Italien respektive Tyskland. De stödde sig härvid på Rom I-förordningens artikel 8(1), enligt vilken ett anställningsavtals lagvalsklausul inte får beröva den anställde det skydd som denne tillförsäkras genom tvingande bestämmelser i den lag som skulle ha varit tillämplig om inget avtal gjorts, dvs. normalt lagen i det land där den anställde vanligtvis utför sitt arbete. EU-domstolen slog fast att parternas lagval innebär att man ska avstå från att tillämpa den sistnämnda lagen, med undantag av dess tvingande bestämmelser. EU-domstolen godtog avtalets lagvalsklausul trots att den utformats av arbetsgivaren, dock bara under förutsättning att den rumänska lagen inte tvingade parterna att välja rumänsk rätt. — Avgörandet aktualiserar flera intressanta frågor. Den bekräftar, till att börja med, lagvalsklausulens s.k. russineffekt, dvs. den anställdes rätt att plocka de förmånligaste tvingande reglerna ur båda rättssystemen. I litteraturen har denna effekt ifrågasatts och det har stundom hävdats att den anställde måste välja den ena eller andra rättsordningen i dess helhet. EU-domstolens välsignelse av russineffekter i fråga om anställningsavtal blir förmodligen vägledande också för motsvarande effekt i fråga om konsumentavtal enligt Rom I-förordningens artikel 6(2). Att EUdomstolen vägrade godta ett av lagen påtvingat lagval är naturligt, eftersom dylikt tvång är oförenligt med Rom I-förordningen. Slutligen kan det noteras att den aktuella lagvalsklausulen enligt sin ordalydelse inte hänvisade till rumänsk rätt i stort utan endast till den rumänska arbetslagen (codul muncii nr 53/2003), vilket måhända kunde tolkas som en s.k. materiell partshänvisning som inom ramen för parternas avtalsfrihet kunde ersätta de dispositiva reglerna i den i övrigt tillämpliga lagen i arbetslandet. Denna aspekt synes dock inte ha diskuterats i målen.s. 276
2.Rom I-förordningens artikel 6(4)(c), som stadgar att förordningens lagvalsregler för konsumentavtal inte tillämpas på avtal rörande sakrätt i eller hyra av fast egendom, blev föremål för EU-domstolens tolkning den 10 februari 2022 i saken UE v. ShareWood (mål C-595/20). En konsument med hemvist i Österrike ingick fyra avtal med ett schweiziskt bolag om ett slags investering i träplantager i Brasilien. Mycket förenklat uttryckt gick upplägget ut på att konsumenten skulle hyra mark av bolaget, köpa de där planterade träden och nyttja den hyrda marken till att låta sina träd växa där. Bolaget åtog sig att bruka, sköta, avverka och sälja träden samt att överföra nettointäkterna till konsumenten. Med anledning av påstått avtalsbrott väckte konsumenten talan vid österrikisk domstol, varvid han åberopade de konsumenträttsliga lagvalsreglerna i Rom I-förordningens artikel 6. Detta gav upphov till frågan om huruvida de aktuella avtalen inte avsåg sakrätt i eller hyra av fast egendom. EU-domstolen underströk att artikel 6(4)(c) ska ges en självständig och enhetlig tolkning, vilket gör att det saknar betydelse vad som i nationell rätt eventuellt likställs med fast egendom. Att de aktuella avtalen inte avsåg sakrätt i fast egendom följde enligt EU-domstolen redan av att försäljningen inte avsåg marken utan endast själva träden. Vad gällde hyra av fast egendom hänvisade domstolen till sin praxis rörande tolkning av domsrättsreglerna i Bryssel I-förordningen, enligt vilken ett komplext avtal som för ett totalpris inbegriper en samling tjänster utöver en överlåtelse av rätten att bruka fast egendom inte kan utgöra ett egentligt nyttjanderättsavtal. Det aktuella avtalets hyresinslag, som endast omfattade rätten att låta träden växa, utgjorde således inte ett avtal om hyra av fast egendom i bestämmelsens mening.s. 277
3.EU-domstolens dom den 20 oktober 2022 i saken ROI v. FD (mål C-604/20) avsåg i huvudsak frågan om domsrätt (se avsnitt 9 nedan), men innehöll även ett sidospörsmål om tolkning av begreppen ”näringsverksamhet” och ”affärsverksamhet eller yrkesverksamhet” inte bara i artikel 17(1) Bryssel Ia-förordningen nr 1215/2012 utan också artikel 6(1) Rom I-förordningen. Dessa begrepp används för att vid dylika verksamheter utesluta tillämpning av de två förordningarnas konsumentskyddsregler. EU-domstolens dom torde betyda att begreppen omfattar inte bara verksamhet som egenföretagare utan även avlönat arbete, och att de även inbegriper tredje mans garantiåtagande att ansvara för fullgörandet av den näringsverksamma avtalspartens skyldigheter.s. 278
4.Frågan i Högsta domstolens dom NJA 2022 s. 469 var om en kostnad för punktskatt som har föranletts av att ett parti cigaretter stulits under en vägtransport från Nederländerna till Sverige skulle betalas av transportören i enlighet med artikel 23(4) i konventionen den 19 maj 1956 om fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg (CMR). Parterna var överens om att konventionen var tillämplig, dock inte om målet skulle avgöras enligt nederländsk eller svensk rätt. HD noterade att Rom I-förordningen enligt sin artikel 25 inte ska inverka på tillämpningen av tidigare ingångna internationella konventioner som fastställer lagvalsregler för avtalsförpliktelser och att CMR enligt sin artikel 1(1) ska tillämpas på varje avtal om godsbefordran med fordon på väg mot betalning, när platsen för godsets mottagande till befordran och bestämmelseorten är belägna i skilda stater, av vilka åtminstone den ena har tillträtt konventionen. Rom I-förordningens artikel 25 innebär därför enligt HD att reglerna i CMR i princip ska tillämpas utan beaktande av svenska lagvalsregler (dvs. Rom I-förordningens övriga artiklar). Det följer i stället av artikel 1(1) CMR att målet ska avgöras enligt lex fori, dvs. CMR på det sätt den har införlivats i svensk rätt. — Se lag (1969:12) om internationell vägtransport, enligt vars 1 § CMR:s originaltexter ska gälla som svensk lag.s. 278
5.EU-domstolens stora avdelning tolkade den 21 december 2021 i saken Bank Melli v. Telecom (mål C-124/20) vissa artiklar i förordning nr 2271/96, vilken förbjuder företag hemmahörande inom EU att lyda bl.a. USA:s embargo mot Iran. I domen, som handlar om lagligheten av ett tyskt företags uppsägning av avtal med en iransk bank, diskuteras inte de rent internationellt-privaträttsliga aspekterna, men det framgår indirekt att såväl den amerikanska embargolagen som EU:s s.k. blocking-förordning syftar till att tillämpas oavsett vilken lag som annars skulle vara tillämplig på de uppsagda avtalen. Det rör sig alltså om internationellt tvingande regler enligt Rom I-förordningens artikel 9, varvid EU-ländernas domstolar rimligtvis måste ge EU-reglerna företräde.s. 278