1.Enligt EU-domstolens dom den 24 mars 2021 i saken SS v. MCP (mål C-603/20) är artikel 10 Bryssel II-förordningen nr 2201/2003 (motsvarande artikel 9 i den nya Bryssel IIb-förordningen nr 2019/1111) inte tillämplig när det från domstolsmedlemsstaten olovligt bortförda barnet hunnit erhålla hemvist i en icke-medlemsstat. Domsrätten avseende föräldraansvar beror i sådana fall på eventuella internationella konventioner respektive på domstolsmedlemsstatens lag.s. 268
2.EU-domstolens dom den 14 juli 2022 i saken CC v. VO (mål C-572/21) rörde förhållandet mellan artikel 8(1) Bryssel II-förordningen nr 2201/2003 (motsvarande artikel 7(1) i den nya Bryssel IIbförordningen nr 2019/1111) och artikel 5(1) i 1996 års Haagkonvention om behörighet, tillämplig lag, erkännande, verkställighet och samarbete i frågor om föräldraansvar och åtgärder till skydd för barn. Sistnämnda konvention gäller som lag här i riket enligt lagen (2012:318). Båda artiklarna anser barnets hemvist vara domsrättsgrundande i tvister om föräldraansvar, men förordningens artikel 7(1) specificerar att det rör sig om hemvist ”vid den tidpunkt då talan väcks”, medan konventionens artikel 5 enligt EU-domstolen får förstås så att det är hemvist när tvisten avgörs som är avgörande. Till saken hör också att förordningens artikel 61(a), motsvarande artikel 97(a) i den nya Bryssel IIb-förordningen, stadgar att förordningen ska tilllämpas före Haagkonventionen när barnet ”har hemvist inom en medlemsstats territorium”. Barnet i det aktuella vårdnadsmålet hade hemvist i Sverige när talan väcktes, men flyttades under processens gång lagligen av modern, vilken då var ensam vårdnadshavare, till Ryssland, som är anslutet till konventionen. EU-domstolen tolkade artikel 61(a) så att en domstol i en medlemsstat, som handlägger ett mål om föräldraansvar, inte behåller sin behörighet enligt artikel 8(1) när barnet under domstolsförfarandet lagligen bytt hemvist till ett tredjeland som är anslutet till Haagkonventionen. Svensk domsrätt hade således upphört och målet fick avvisas. — EU-domstolens tolkning av förordningens artikel 61(a) och konventionens artikel 5 är inte helt okontroversiell. I flertalet nationella och internationella instrument följer man principen om s.k. perpetuatio fori, dvs. domstolens internationella behörighet bestäms av omständigheterna vid tiden för talans väckande, så att t.ex. svaranden inte mitt under förfarandet genom ensidig handling (såsom att flytta till en annan stat) kan manipulera domsrätten. I detta avseende synes 1996 års Haagkonvention dock måhända skilja sig från mängden. Frågan regleras inte i själva konventionstexten, men det framgår av den av professor Paul Lagarde författade förklarande rapporten (Explanatory Report som kan nås via Haagkonferensens hemsida <hcch.net>) att det i den kommission som utarbetat konventionen rådde delade meningar om perpetuatio fori och att majoriteten avslagit förslag att införa principen i konventionstexten. I punkt 4.10 i Haagkonferensens ”praktiska handbok” om tillämpning av konventionen (kan också nås via <hcch.net>) sägs att det av den förklarande rapporten ”verkar som” att perpetuatio fori inte gäller, men punkt 1.11 påpekar att den vägledning som ges i handboken inte är juridiskt bindande. EU-domstolens tolkning får dock naturligtvis tills vidare följas av svenska domstolar, detta även beträffande den nya Bryssel IIb-förordningen nr 2019/1111.s. 268
3.Frågan om vårdnad efter i USA genomförört surrogatmoderskap aktualiserades i NJA 2021 s. 437. HD har i ett tidigare avgörande avseende samma barn slagit fast att det amerikanska avgörande, varigenom den svenska kvinnan förklarats vara rättslig förälder, gäller i Sverige (se NJA 2019 s. 504, SvJT 2021 s. 947). Faderskapet var också fastställt, men eftersom kvinnan var ogift registrerade Skatteverket henne som ensam vårdnadshavare. Socialnämnden vägrade dock att godta detta och menade att det med moderskapet inte följde att kvinnan även var vårdnadshavare och att barnet därför helt saknade en sådan. Kvinnan väckte därför talan mot nämnden och yrkade att det skulle fastställas att hon är vårdnadshavare. Målet hamnade hos HD, som dock inte tog ställning till denna intressanta vårdnadsfråga eftersom den endast fick pröva om socialnämnden enligt svensk familjerätt var rätt svarande enligt 13 kap. 2 § RB, vilket den med hänsyn till sitt nära intresse i saken ansågs vara.s. 269
4.Ett annat HD-avgörande med bakgrund i ett surrogatarrangemang är NJA 2021 s. 1010, där giltigheten i Sverige av det amerikanska beslutet varigenom det manliga samkönade paret förklarats vara barnets fäder redan fastställts genom ett lagakraftvunnet avgörande av svensk tingsrätt. HD fick dock pröva om svensk domstol var behörig att pröva föräldraparets begäran att de ska förklaras ha gemensam vårdnad om barnet. Till saken hör att såväl barnet som föräldrarna var bosatta i Storbritannien, samtidigt som en av föräldrarna och därmed även barnet hade svenskt medborgarskap. Den svenska domsrätten var därför beroende av tolkningen av artikel 12(3) i Bryssel II-förordningen nr 2201/2003 (motsvaras av artikel 10(1) i den nya Bryssel IIb-förordningen nr 2019/1111), enligt vilken domstolarna i en EU-medlemsstat ska vara behöriga att pröva vårdnadsfrågan bl.a. om barnet har en nära anknytning till den medlemsstaten (särskilt genom att någon av personerna med föräldraansvar har hemvist i den staten eller barnet är medborgare där), domstolarnas behörighet har godtagits av alla parter i förfarandet och behörigheten är till barnets bästa. De frågor som ställdes på sin spets i målet var huruvida det bara är parter som redan har föräldraansvar som kan överenskomma om domstols behörighet och hur man ska tolka kravet på barnets bästa. HD konstaterade att barnet saknade vårdnadshavare, att dess enda föräldrar var parterna i målet och att dessa var eniga om att talan skulle prövas i Sverige, vilket därför uppfyllde kravet att alla parter godtagit behörigheten. Föräldrarna gjorde gällande att svensk domsrätt också var till barnets bästa, bl.a. eftersom de övervägde att flytta till Sverige. Enligt HD hade det inte framkommit någon omständighet som tydde på annat än att det skulle vara till barnets bästa att talan prövades här. Svensk domsrätt ansågs därför föreligga. — Att Bryssel II-förordningen trots brexit ansågs tillämplig berodde på utträdesavtalets övergångsbestämmelser.s. 270
5.EU-domstolens dom den 2 augusti 2021 i saken A v. B (mål C-262/21) handlar om samspelet mellan Bryssel II-förordningen nr 2201/2003, 1980 års Haagkonvention om de civila aspekterna på internationella barnbortföranden och Dublinförordningen nr 604/2013. En asylsökande kvinna överfördes tillsammans med sitt barn från Sverige till Finland, som i enlighet med den sistnämnda förordningen var ansvarig för prövningen av deras asylansökningar. Barnets far, som var kvar i Sverige och ansågs ha utövat våld mot modern, lämnade in ansökan om barnets omedelbara återlämnande till Sverige med stöd av Haagkonventionen. I samband därmed uppstod frågan om modern gjort sig skyldig till olovligt bortförande eller olovligt kvarhållande i den mening som avses i artikel 2(11) Bryssel II-förordningen (motsvarande artikel 2(2)(11) i den nya Bryssel IIb-förordningen nr 2019/1111). EU-domstolen besvarade denna fråga nekande. Att modern frivilligt rättat sig efter det bindande överföringsbeslutet kunde inte anses utgöra ett olovligt handlande, inte ens efter att hon efter att beslutet blivit upphävt kvarblev i Finland utan att Sverige beslutat om återtagande av de överförda personerna eller bevilja dem uppehållsrätt.s. 270
6.EU-domstolens dom den 15 april 2021 i saken TKF v. Department of Justice (mål C-729/19) handlar om övergångsbestämmelserna i underhållsförordningen nr 4/2009. Frågan gällde verkställighet i Storbritannien av polska underhållsdomar meddelade innan Polen blev medlem i EU. Enligt artikel 75(2)(a) gäller de relevanta reglerna i förordningens kapitel IV avsnitt 2 och 3 även för domar som meddelats i medlemsstaterna före förordningens tillämpningsdag. EUdomstolens slog fast att deras tillämpning emellertid förutsätter att domen ursprungsstat var EU-medlem redan när domen meddelades. Inte heller i de övriga reglerna i förordningen finns det enligt EUdomstolen stöd för erkännande och verkställighet av domar meddelade innan domstolslandet anslöt sig till EU.s. 271
7.I domen den 14 december 2021 i saken V.M.A. v. Pancharevo (mål C-490/20) vidareutvecklade EU-domstolens stora avdelning den huvudprincip som redan fastslagits i saken Coman v. Inspectoratul General (mål C-673/16, SvJT 2019 s. 585), där en medlemsstat med negativ inställning till samkönade äktenskap ålades, huvudsakligen med hänsyn till unionsmedborgarnas fria rörlighet, att tillerkänna ett sådant äktenskap ingånget i en annan medlemsstat rättsverkan, låt vara enbart såvitt gällde beviljande av härledd uppehållsrätt för en tredjelandsmedborgare. Den nya domen handlar dock inte om äktenskap utan om föräldraskap avseende ett nyfött barn som levde i Spanien med ett äkta par bestående av två kvinnor med brittiskt respektive bulgariskt medborgarskap. Båda kvinnorna angavs i den spanska födelseattesten som mödrar, detta utan att det framgick vilken av dem som var den biologiska modern. Den bulgariska modern ansökte hos de bulgariska myndigheterna om bulgariska identitetshandlingar nödvändiga för barnets fria rörlighet inom medlemsstaternas territorier (den andra moderns brittiska medborgarskap var efter brexit av mindre värde i detta avseende). Ansökan avslogs med motiveringen att kvinnan vägrade uppge om det var hon som fött barnet och att det stred mot grunderna för den bulgariska rättsordningen att registrera två föräldrar av samma kön. Barnets bulgariska EU-medborgarskap synes däremot inte ha ifrågasatts. EU-domstolen hänvisade även denna gång bl.a. till unionsmedborgarnas fria rörlighet enligt artikel 21 FEUF och rätten till respekt för privat- och familjelivet enligt artikel 7 i EU-stadgan om de grundläggande rättigheterna. Domstolen poängterade att reglerna om föräldraskap visserligen omfattas av medlemsstaternas befogenheter, men att dessa vid utövande av dessa befogenheter är skyldiga att iaktta unionsrätten. Därav följer enligt EU-domstolen en skyldighet att för utövande av barnets rätt enligt unionsrätten erkänna föräldra-barnförhållandet som anges i födelseattest upprättad av myndigheterna i barnets hemvistland. Detta innebär inte någon kränkning av grunderna i medborgarskapsstatens rättsordning (ordre public), dels eftersom dessa grunder ska tolkas restriktivt, dels eftersom denna stat förblir fri att i sin nationella rätt vägra att godta samkönade föräldrapar samt att vägra att erkänna dylika utomlands etablerade föräldrapar för andra ändamål än utövandet av barnets rätt enligt unionsrätten. Domstolens slutsats blev därför att barnets medborgarskapsstat är skyldig att utfärda identitetshandlingar (identitetskort eller pass) och — i likhet med alla andra medlemsstater — erkänna den handling som utfärdats i barnets hemvistland och som gör det möjligt för barnet att, tillsammans med var och en av föräldrarna, utöva sin rätt till fri rörlighet inom EU. — Avgörandet påverkar således inte en medlemsstats rätt att underkänna ett barn-föräldraförhållande när det gäller rättsverkningar som inte regleras av EU-rätten, exempelvis barnets rätt till arv eller underhåll.s. 271
8.Omständigheterna i EU-domstolens beslut den 24 juni 2022 i saken Rzecznik praw v. Kierownik Stanu (mål C-2/21) liknade dem i den nyssnämnda domen i mål C-490/20, till vilken domstolen i stor omfattning hänvisade. Även det aktuella barnet föddes i Spanien och den spanska födelseattesten angav två med varandra gifta kvinnor som föräldrar. Föräldraparet bestod av en polsk och en irländsk medborgare och det var den polska medborgaren som hade fött barnet. De polska myndigheterna vägrade dock att registrera attesten och utfärda ett pass för barnet av det skälet att ett barn enligt polsk rätt endast kan ha en kvinna och en man som föräldrar. Såväl utgången som EU-domstolens motivering blev i princip densamma som i mål C-490/20.s. 272
9.EU-domstolens dom den 12 maj 2022 i saken W.J. v. L.J. (mål C-644/20) handlar om huvudregeln i artikel 3 i 2007 års Haagprotokoll om tillämplig lag avseende underhållsskyldighet, enligt vilken underhållsskyldighet i princip ska regleras av lagen i den stat där den underhållsberättigade har sin hemvist (protokollet utgör en del av EU-rätten, se artikel 15 i EU:s underhållsförordning nr 4/2009). Den i målet aktuella tolkningsfrågan var huruvida ett barn, som av en förälder olovligen kvarhålls i ett annat land, i detta land kan förvärva hemvist i protokollets mening trots att en domstol i ett separat förfarande beslutat att barnet ska återlämnas. EU-domstolen besvarade frågan jakande med hänvisning till protokollets syfte, som tar hänsyn till den plats där barnets vanliga centrum för hans liv faktiskt är beläget. Vistelsens olaglighet utgör alltså i sig inte ett hinder för hemvistbytet, förutsatt naturligtvis att bytets övriga sakliga förutsättningar är uppfyllda.s. 272
10.I EU-domstolens dom den 1 augusti 2022 i saken MPA v. LCDNMT (mål C-501/20) gällde det att bestämma spansk domsrätt i ett mål om äktenskapsskillnad, föräldraansvar och underhåll. Hela familjen, bestående av spansk mor, portugisisk far och två i Spanien födda barn med såväl spanskt som portugisiskt medborgarskap, var sedan många år bosatta i Togo, där föräldrarna var kontraktsanställda av EU:s delegation. Det var modern som väckte talan, medan fadern gjorde jurisdiktionsinvändning och hävdade att spansk domstol saknade internationell behörighet. Målet gav upphov till en rad komplicerade frågeställningar, huvudsakligen eftersom ingen familjemedlem hade hemvist inom EU och föräldrarna saknade gemensamt medborgarskap. Domstolen slog till att börja med fast att makarnas/föräldrarnas — påstådda — diplomatstatus inte kan vara avgörande för fastställande av hemvist enligt domsrättsreglerna i Bryssel II-förordningen nr 2201/2003 och underhållsförordningen nr 4/2009. Förordningarna innehåller inte någon hemvistdefinition, men hemvist kännetecknas dels av att personen i fråga har för avsikt att etablera centrum för sina normala levnadsintressen på en viss plats, dels av en tillräckligt stadigvarande närvaro. Barnens hemvist påverkas inte av moderns medborgarskap och hennes bosättning före äktenskapet, medan deras födelseort och medborgarskap är relevanta men inte tillräckliga för hemvisten. Familjens konstaterade brist på hemvist inom EU gjorde att förordningarnas normala domsrättsregler inte var användbara, vilket aktualiserade frågan om tillämpning av domstolslandets nationella lag enligt artiklarna om reservforum (”behörighet i övriga fall”). I Bryssel II-förordningen rör det sig i första hand om artikel 8(1), vilken trots regeln om exklusiv behörighet i artikel 6 ansågs inte hindra att skilsmässojurisdiktion kan föreligga enligt domstolsmedlemsstatens nationella rätt. Även beträffande föräldraansvar kan reservforum enligt artikel 14 användas trots andra anknytningar (t.ex. svarandens medborgarskap) till en annan medlemsstat. Underhållsförordningens artikel 7 innehåller i stället en regel om forum necessitatis, enligt vilken, om ingen annan medlemsstats domstol är behörig, domstolarna i en medlemsstat i undantagsfall kan uppta tvisten till prövning om ett förfarande inte rimligen kan inledas eller genomföras i en tredjestat till vilken tvisten har nära anknytning, förutsatt att tvisten har tillräcklig anknytning till den medlemsstat i vilken talan har väckts. Den sistnämnda tillräckliga anknytningen kan grunda sig på den ena partens medborgarskap. — En fullständig och detaljerad beskrivning och analys av EU-domstolens dom ryms inte inom denna rättsfallsöversikt utan skulle kräva en omfattande självständig artikel. Den ovanstående texten begränsar sig därför till en mycket förenklad sammanfattning.s. 273
11.Högsta domstolens beslut NJA 2022 s. 66 handlar om en vuxenadoption där svensk domsrätt och tillämpning av svensk rätt inte var ifrågasatta eftersom såväl adoptanten som adoptivbarnet såvitt framgår var svenska medborgare med hemvist i Sverige. Utlandsanknytningen bestod av att adoptivbarnets i USA bosatte biologiska fader motsatte sig adoptionen, vilken dessutom riskerade att inte bli erkänd där. Högsta domstolen hänvisade till föräldrabalkens krav att en adoption ska vara lämplig. En omständighet som kan påverka lämplighetsbedömningen är om adoptionen kommer att erkännas i ett land som de inblandade har anknytning till, varvid man ska beakta risken för olägenheter som ett icke-erkännande kan orsaka adoptivbarnet. Är det oklart om den svenska adoptionen kommer att erkännas och erkännandefrågan har avgörande betydelse för om adoptionen ska tillåtas, ankommer det enligt Högsta domstolen på rätten att försöka utreda detta. Med hänsyn till att adoptivbarnet i det aktuella fallet var vuxet och bortsett från den biologiska faderns bosättning i USA inte hade någon tydlig koppling till landet ansågs frågan dock inte ha nämnvärd betydelse. Eftersom de övriga förutsättningarna för adoption var uppfyllda bifölls adoptionsansökan.s. 274