1.EU-domstolens dom den 25 november 2021 i saken IB v. FA (mål C-289/20) handlar om tolkning av hemvistbegreppet i artikel 3(1)(a) Bryssel II-förordningen nr 2201/2003, som motsvaras av artikel 3(a) i den nya Bryssel IIb-förordningen nr 2019/1111. Artikeln tillmäter makes hemvist betydelse för en medlemsstats behörighet att ta upp frågor om bl.a. äktenskapsskillnad. Målet handlade om ett äkta par där mannen, som var fransk medborgare och ansökte om skilsmässa i Frankrike, hävdade att han hade hemvist i Frankrike medan hans irländska hustru menade att paret hade sin hemvist i Irland. Denna rättsfallsöversikt ger inte utrymme för en detaljbeskrivning av makarnas förhållanden, men den principiellt viktiga frågan var huruvida en make, som delar sitt liv mellan två medlemsstater, vid tillämpning av ovannämnda artikel 3(1)(a) kan anses ha hemvist i båda. EU-domstolen konstaterade att förordningen inte innehåller någon hemvistdefinition men att begreppet ska ges en självständig och enhetlig tolkning. Den noterade bl.a. att ingen bestämmelse i förordningen nämner begreppet i pluralform och att hemvist ska likställas med den plats där personen permanent eller varaktigt förlagt centrum för sina intressen, vilket tillsammans med kravet på förutsebarhet talar mot att godta att en mängd olika bostadsorter samtidigt kan ha en sådan karaktär. EU-domstolens svar på den ställda frågan var således att en make som delar sitt liv mellan två medlemsstater endast kan ha hemvist i en av dessa.s. 265
2.Artikel 3(1)(a) Bryssel II-förordningen nr 2201/2003, motsvarande artikel 3(a) i den nya Bryssel IIb-förordningen nr 2012/111, blev den 10 februari 2022 föremål för EU-domstolens uppmärksamhet även i saken OE v. VY (mål C-522/20). Bestämmelsen ger domsrätt i äktenskapsmål till bl.a. den medlemsstat där sökanden har varit bosatt i minst ett år, medan kravet mildras till sex månader om sökanden också är medborgare i landet. Detta gav upphov till frågan om denna skillnad inte utgör en med artikel 18 FEUF oförenlig diskriminering på grund av nationalitet (sökanden i målet var EU-medborgare). EUdomstolen hänvisade till sin praxis, enligt vilken principen om ickediskriminering kräver att lika situationer inte behandlas olika och att olika situationer inte behandlas lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling. EU-lagstiftaren är skyldig att vid bedömningen utgå från objektiva och i förhållande till bestämmelsens syfte lämpliga kriterier, men åtnjuter ett stort utrymme för skönsmässig bedömning. Sökandens position in de två ovannämnda situationerna i artikel 3(1)(a) är enligt EU-domstolen inte jämförbar, bl.a. eftersom av medborgarskap med nödvändighet följer institutionella och rättsliga samt, som regel, kulturella, språkliga, sociala, familjemässiga eller förmögenhetsrättsliga band till landet, vilka bidrar till den verkliga anknytning som ska finnas mellan sökanden och domstolslandet. Principen om förbud mot diskriminering på grund av nationalitet utgör således inte hinder mot medborgarskapsgrundad särbehandling i enlighet med den aktuella bestämmelsen.s. 266
3.I saken Senatsverwaltung v. TB (mål C-646/20) tog EU-domstolens stora avdelning den 15 november 2022 ställning till frågan om huruvida begreppet ”dom” i artikel 2(4) Bryssel II-förordningen nr 2201/2003 inbegriper en handling rörande äktenskapsskillnad, som i enlighet med makarnas överenskommelse och italiensk rätt upprättats av en italiensk tjänsteman i civilståndsärenden (dvs. utom domstol). Detta var av betydelse för handlingens automatiska erkännande som äktenskapsskillnad i en annan medlemsstat (Tyskland) enligt förordningens artikel 21(1). EU-domstolen hänvisade bl.a. till den breda definitionen av domstol i artikel 2(1), enligt vilken ”domstol” omfattar samtliga myndigheter behöriga i frågor som omfattas av förordningen, liksom även till förordningens syfte att inrätta ett verkligt rättsligt område på unionsnivå. EU-domstolen kom fram till att den italienska skilsmässan var en dom enligt förordningen, vilket dock villkorades i motiven av att den utomrättsliga skilsmässan enligt italiensk rätt inte var en rent privat rättshandling utan förutsatte en myndighetsprövning i sak av ett antal materiella villkor kännetecknande en dom, såsom en kontroll av makarnas samtycke, att överenskommelsen inte innefattar överföring av tillgångar och att makarna inte har några omyndiga barn. På detta sätt skiljde sig den från officiella handlingar eller överenskommelser. — Domen är av betydelse också för tolkningen av artiklarna 2 och 30 i den nya Bryssel IIb-förordningen nr 2019/111.s. 266
4.Ett utländskt barnäktenskaps verkan figurerade indirekt i EUdomstolens dom den 17 november 2022 i saken X v. Belgien (mål C-230/21), avseende rätt till familjeåterförening enligt EU-direktiv 2003/86. En femtonårig kvinna ingick i Libanon ett där giltigt äktenskap med en man med uppehållstillstånd i Belgien. Efter att hon anlänt till Belgien för att förenas med sin man underkände den belgiska motsvarigheten till Migrationsverket äktenskapet med motiveringen att det rörde sig om ett barnäktenskap oförenligt med ordre public. Kvinnan erkändes dock som flykting, varpå hennes far och syskon ansökte vid belgiska ambassaden i Libanon om visum för familjeåterförening. Deras ansökan avslogs med motivering att kvinnan, enligt den belgiska utlänningslagstiftning som införlivar direktivet, efter att ha ingått äktenskap som var giltigt i vigsellandet inte längre tillhörde sina föräldrars kärnfamilj. EU-domstolen slog dock fast att en underårig flykting inte behöver vara ogift för att tjäna som referensperson för familjeåterförening enligt direktivet. — Målet handlade om migrationsrätt snarare än internationell privaträtt, men det är av intresse att notera att de belgiska myndigheterna var beredda att tillerkänna ett i Belgien ogiltigt äktenskap verkan som hinder för rätten till familjeåterförening. Situationen påminner om Migrationsdomstolens avgörande MIG 2012:4, där det utländska barnäktenskapet i enlighet med dåvarande rättsläge erkändes och därmed hindrade barnets familjeåterförening med den i Sverige bosatta föräldern.s. 267
5.Ett till internationell privat- och processrätt närliggande problem aktualiserades i NJA 2021 s. 416, där en man som ansökt om äktenskapsskillnad inte kunde visa att han och hustrun (vilken fanns på okänd ort och inte kunde nås) ingått ett i Sverige civilrättsligt giltigt äktenskap. Ingen av parterna var folkbokförd i Sverige, men detta var enligt HD inte avgörande. Att mannen gav in ett beslut från Migrationsverket där det framgår att han till verket uppgett att han var gift med svaranden var i brist på annan tillförlitlig dokumentation inte tillräckligt. Enligt 5 kap. äktenskapsbalken tillkommer talerätt i mål om äktenskapsskillnad endast makarna. I mål om äktenskapsskillnad måste det därför vara utrett att ett civilrättsligt giltigt äktenskap föreligger. Talerätten är en tvingande processförutsättning och HD hänvisade till domstolarnas långtgående utredningsskyldighet beroende på bl.a. att en dom på äktenskapsskillnad medför rättsverkningar för båda parter och ”ska kunna erkännas i andra länder”. Med hänsyn till bristande talerätt blev mannens ansökan om äktenskapsskillnad således avvisad. — Jfr i tidigare rättspraxis NJA 2017 s. 430 samt NJA 2020 s. 929. Det kan tilläggas att om mannens ansökan föranletts av hans önskan att ingå ett nytt äktenskap så riskerar han att falla mellan två stolar: han kan inte få svensk skilsmässa samtidigt som han på grund av sina tidigare uppgifter förmodligen kan ha svårt att klara en svensk hindersprövning.s. 267
6.I EU-domstolens dom den 1 augusti 2022 i saken MPA v. LCDNMT (mål C-501/20) (se avsnitt 5 nedan) aktualiserades samspelet mellan den exklusiva domsrättsregeln om äktenskapsmål i artikel 6 Bryssel IIförordningen nr 2201/2003 och regeln om domstolsmedlemsstatens egna domsrättsregler (reservforum) enligt artikel 7.s. 268