Närliggande

22.Vidare inger det enligt Högsta domstolen betänkligheter att låta uppdelningen i omfattningsvillkor och undantagsvillkor vara styrande för bevisbördans placering. Ett skäl härtill anges vara att det kan vara svårt att avgöra hur ett villkor ska klassificeras. Ett annat att det oftast är möjligt för försäkringsgivaren att vid utformningen av villkoren välja om en viss ansvarsbegränsning ska konstrueras som en omfattningsbestämmelse eller som ett undantag. Fördelningen av bevisbördan riskerar därmed att i praktiken i alltför hög grad avgöras av ordvalen i det enskilda försäkringsavtalet. Av dessa skäl bör en sådan schematisk princip om bevisbördans placering, som utgår från distinktionen mellan omfattningsvillkor respektive undantagsvillkor, inte vara avgörande för bevisbördans placering. I stället ska bevisbördan placeras med hänsyn till sådana omständigheter som normalt tillmäts betydelse i detta sammanhang, såsom parternas möjligheter att säkra bevisning och intresset av att den materiella rätten får genomslag. Vid en sådan bedömning bör det i normalfallet vara försäkringsbolaget som har bevisbördan för att den försäkrade uppsåtligen har orsakat den skada på ett motorfordon som denne begär ersättning för. Och detta bör gälla oavsett om det aktuella försäkringsvillkoret är utformat som ett omfattningsvillkor eller som en undantagsbestämmelse. Till stöd härför åberopas att försäkringsgivaren normalt har betydligt bättre möjligheter att utreda skador på försäkrad egendom samt att en placering av bevisbördan på försäkringsgivaren harmonierar med FAL:s karaktär av skyddslagstiftning för försäkringstagare och särskilt konsumenter och dessutom stämmer överens med hur bevisbördan fördelas i andra liknande sammanhang, inte minst vid en tvist om en försäkringsgivares rätt att säga uppförsäkringen i förtid när det görs gällande att försäkringstagaren uppsåtligen har framkallat försäkringsfall.s. 236