Närliggande

45.Rättshistoriska avsnitt är vanligt förekommande i avhandlingarna och åtskilliga sådana är mycket omfattande. Av särskilt intresse från vår synpunkt är motiveringarna för att man anlägger ett historiskt perspektiv. I Almkvist möter oss ett sådant omfattande historiskt parti, som behandlar förmögenhetsbrottens historiska framväxt från medeltiden till brottsbalken (s. 87–124). Författaren anför två skäl för detta: ”För det första bottnar det i min uppfattning att det historiska perspektivet på nutiden är, eller åtminstone tills nyligen har varit, underskattat i svensk rättsvetenskap. För det andra var de flesta ledamöterna av SRK [straffrättskommittén] mycket välbevandrade i en begreppsvärld där tysk och romersk rätt var i högsta grad levande referenspunkter. För att förstå förmögenhetsbrottens begreppsvärld bättre har detta material underlättat” (s. 43). Också i Walleng återfinns ett omfattande historiskt avsnitt, som beskriver ”hur relationer mellan par utom äktenskap har bemötts av det omgivande samhället och behandlats i lagstiftningen från mitten av 1700-talet fram till nutid” (s. 37–61). En sådan tillbakablick, hävdar författaren, är nödvändig för att man skall kunna förstå syftet med dagens samboreglering (s. 37). Tillbakablicken avses belysa hur fokus genom tiderna har ”förflyttats och förändrats vad avser vilka förbindelser som ansetts skyddsvärda” och ”vilken part i förhållandet som ansetts vara i behov av skydd” (s. 59). I Keller ägnas en hel avdelning åt konkursprocessrättens historiska utveckling (s. 143–230). På detta rättsområde, framhåller författaren, är äldre rättskällor alltjämt av stor betydelse i rättstillämpningen (s. 39 och 143 f.). Som ett exempel omnämns NJA 2003 s. 3, där praxis från tiden före 1862 års konkurslag blev bestämmande för utgången av målet (s. 144 n. 482). Det intima sambandet mellan äldre rätt och gällande rätt inom detta rättsområde gör det än mer välmotiverat i jämförelse med många andra avhandlingar att anlägga ett historiskt perspektiv. Ytterligare ett arbete, som innehåller en omfattande rättshistorisk exposé, är Stenlund. Ofta avser avhandlingsförfattare att med sina rättshistoriska framställningar påvisa en kontinuitet i rättsutvecklingen. Hos Stenlund förhåller det sig tvärtom. Författaren hävdar att idéerna om mänskliga rättigheter, ehuru sådana idéer i en eller annan form har uråldriga anor — de har rentav funnits ”så länge människan vandrat på jorden” (s. 54) och artikulerats under antiken, gammaltestamentlig tid och upplysningstiden, ja t.o.m. i Hammurabis lagar — så sent som under de senaste decennierna fått en helt annan karaktär, de är i mångt och mycket ”en samtida företeelse” (s. 59). Vår nutida uppfattning om mänskliga rättigheter har i själva verket skapats under 1970-talet (s. 94). Medan äldre rättighetsdokument ofta hade till syfte att legitimera nya regimers maktutövning används i dag rättighetskataloger för att i domstolar begränsa regimers maktutövning (s. 53–60). Vidare innehåller avhandlingen en omfattande teorihistorisk exposé över rättighetsterminologin i svensk skadeståndsrätt under de senaste 150 åren (kap. 4). Denna tjänar — i linje med avhandlingens kontinuitetskritiska poäng — syftet att visa hur uppfattningen om förhållandet mellan synen på rättigheter och skadeståndsrätten starkt skiftat under denna tidsperiod. I Krzymowska anförs att någon djupare rättshistorisk undersökning inte företas, vilket helt enkelt sägs bero på ”att sådana studier redan genomförts av andra” (s. 29).s. 40