Närliggande

10.Till stöd för sin slutsats att rätten till en rättvis rättegång inte kräver att rättegångskostnader ersätts i samma rättegång som kostnaderna hänför sig till, anförde majoriteten följande: Enligt den hittills gällande ordningen har den enskilde varit hänvisad till att begära kompensation för sina rättegångskostnader i förvaltningsmål genom reglerna om skadestånd (jfr NJA 2010 s. 112, NJA 2013 s. 762 och NJA 2018 s. 1127). Denna ordning innebär visserligen att den enskilde måste inleda ett särskilt förfarande för att få sina rättegångskostnader ersatta. Av Europadomstolens praxis framgår dock att en sådan ordning är förenlig med artikel 6.1 i EKMR (se t.ex. avgörandet i målet Černius och Rinkevičius där rätten till en rättvis rättegång ansågs ha överträtts, inte för att det saknades en rätt att få ersättning för kostnader i det förvaltningsmål som klaganden hade vunnit utan för att det hade varit för svårt att i särskild ordning få ersättning för dessa kostnader i form av skadestånd). Bestämmelserna i 2 kap. 11 § andra stycket regeringsformen och artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna får anses ha samma innebörd. Rätten till en rättvis rättegång innebär således inte att ersättning för rättegångskostnader måste beviljas i själva förvaltningsmålet. Sammanfattningsvis kan vi konstatera att både HD och HFD är överens om att 2 kap. 11 § RF kan innefatta en rätt till kostnadsersättning för att rätten till en rättvis rättegång ska tillgodoses (liksom att motsvarande bestämmelser i Europakonventionen och EU-stadgan har samma materiella innebörd). Trots att det av fast praxis från HD följer att grundlagsbestämmelsen om rättvis rättegång i sig kan tjäna som en rättslig grund för att besluta om sådan ersättning inom ramen för det mål som kostnaderna hänför sig till (och trots att både konventionen och stadgan är överordnade svensk inhemsk rätt och skulle kunna tillämpas direkt av svenska domstolar, med i praktiken samma utfall) ansåg dock HFD:s majoritet att ett kostnadsyrkande ska avvisas, med konsekvensen att den enskilde istället får söka sin lycka någon annan stans — inom ramen för ett ”separat förfarande”. 2.3 En separat process om kostnadsersättning måste inte vara en skadeståndsprocess Det finns mycket att invända mot majoritetens resonemang i HFD 2022 ref. 10 och de konsekvenser som avgörandet medför. Det finns dock skäl att i det följande hålla isär åtminstone två olika teman, nämligen (1) vilket organ som lämpligen bör pröva ett yrkande om ersättning för rättegångskostnader som har uppstått i ett förvaltningsmål; och (2) mot vilken rättslig grund ett sådant yrkande ska prövas. Enligt min mening är svaret enkelt: Yrkandet bör (1) prövas av den domstol som har avgjort målet i sak och detta (2) med direkt tillämpning av grundlagsbestämmelsen om rättvis rättegång. Som framgått ovan är detta den lösning som HD har anvisat de allmänna domstolarna i mål och ärenden som prövas enligt ärendelagen. För förvaltningsdomstolarna har dock HFD valt den rakt motsatta lösningen.s. 181