- Wilske SvJT 2022 s. 623. Se även Therese Norenäs & Anna Romell Stenmark, Förvaltningsprocessen och rätten till en rättvis rättegång — en kommentar till HFD 2022 ref. 10, SvSkT 2022 s. 352 ff. 1 4 Sebastian Wejedal, Vingklippta domstolar? En kommentar till HFD 2022 ref. 10, FT 2022 s. 471 ff. 15 Se framförallt Wejedal 2017 samt därutöver Sebastian Wejedal, Från Bolesławiec till Borås — om statens kostnadsansvar i domstolsärenden, JT 2020–21 s. 727 ff. och Sebastian Wejedal, Rättegångskostnaderna och den rättvisa rättegången — fyller RF tomrummet i FPL?, FT 2021 s. 515 ff. 16 Vilket jag också argumenterar för i min rättsfallskommentar; jfr Wejedal FT 2022 s. 475 ff. 17 Knutsson diskuterar detta tema kort i sin artikel; se a.a. s. 285 ff. Se även Wejedal 2017 s. 196 ff. och Wejedal FT 2021 s. 543 f. 18 Se t.ex. Norenäs & Romell Stenmark SvSKT 2022 s. 359. 1 9 Helena Jäderblom, Motiverar risken för motstridiga prejudikat en enda prejudikatdomstol?, SvJT 2022 s. 549, min kursivering. 20 HFD 2022 ref. 10 p. 32. 2 1 SOU 1991:106 del A s. 642 f. Jag återkommer till Domstolsutredningens resonemang nedan. 22 Se 32 § lagen (1996:242) om domstolsärenden, ärendelagen eller ÄL, som i sin tur hänvisar till kostnadsreglerna för tvistemål i 18 kap. RB. 23 Se vidare Wejedal 2017 s. 231 ff. 24 Nedanstående sammanfattning av HD:s praxis bygger på mina tidigare publikationer; se Wejedal JT 2020–21 s. 735 och Wejedal FT 2021 s. 527. 25 NJA 2015 s. 374 p. 15. 26 Stankiewicz v. Poland, app. no. 46917/99. 27 NJA 2015 s. 374 p. 18. 2 8 Jfr NJA 2020 s. 908 p. 12. 29 NJA 2020 s. 908 p. 12. 30 Att dessa kriterier är överförbara på förvaltningsprocessen har jag tidigare argumenterat för; se t.ex. Wejedal FT 2021 s. 539 ff. 31 Jfr minoritetens tillägg till HFD 2022 ref. 10 p. 4. 32 SOU 1991:106 del A s. 642 f. 3 3 HFD 2022 ref. 10 p. 29. 34 Minoritetens skiljaktiga mening i HFD 2022 ref. 10 p. 2. 35 Låt vara att detta uttrycks i tämligen försiktiga ordalag; se HFD 2022 ref. 10 p. 31, där domstolen anför att det ”inte [kan] uteslutas att det undantagsvis kan uppkomma situationer där omständigheterna är sådana att det inte skulle vara förenligt med rätten till en rättvis rättegång om en enskild part inte kan få ersättning för befogade rättegångskostnader”. Se även minoritetens skiljaktiga mening p. 2. Under vilka närmare omständigheter sådana kostnader kan anses vara befogade uttalade sig dock varken majoriteten eller minoriteten om. 36 HFD 2022 ref. 10 p. 31, min kursivering. 3 7 HFD 2022 ref. 10 p. 32, min kursivering. Som minoriteten konstaterar likställer alltså majoriteten Europakonventionen och EU-stadgan med vår egen grundlag ”inte bara avseende dess sakliga innehåll (dvs. att en rätt till ersättning för kostnader kan finnas) utan också beträffande dess rättsverkan i ett enskilt fall (dvs. att den rätten kan tillgodoses genom reglerna om skadestånd)”. Det må vara hänt att kränkningar av Europarätten kan kompenseras genom skadestånd, men att anlägga samma synsätt på regeringsformen får anses anmärkningsvärt. För att citera minoriteten, i dess tillägg till domen (se p. 2–4): ”Att en domstol, som alternativ till att tillämpa en grundlagsbestämmelse, får hänvisa den enskilde till att väcka en skadeståndstalan mot det allmänna innebär ett helt nytt synsätt i frågan om vilken betydelse som grundlagen har vid rättstillämpningen i ett enskilt fall som prövas i domstol.” 38 Vid den senare prövningen är, enligt min mening, de kriterier som HD utvecklat för att bedöma om rättegångskostnader varit befogade överförbara också på förvaltningsprocessen; jfr Wejedal FT 2021 s. 538 ff. 3 9 Att processen i allmän domstol kan bli långt ifrån smidig visas av det mål som inletts i Stockholms tingsrätt till följd av HFD 2022 ref. 10. I målet har uppkommit frågor om bl.a. avvisning och skadebegränsning liksom om frågan om statens ersättningsskyldighet ska hänskjutas till Högsta domstolen. Se Stockholms tingsrätt mål nr T 7672-22. 4 0 Min kursivering. 41 Jfr Wejedal FT 2022 s. 492 ff. 42 Min kursivering. 43 Černius and Rinkevičius v. Lithuania, app. nos. 73579/17; 14620/18. 44 Jfr Wejedal FT 2022 s. 489 ff. 4 5 Per Olof Ekelöf, Torleif Bylund & Henrik Edelstam, Rättegång: Tredje häftet, 2006 s. 280. Jfr Per Olof Ekelöf, Simon Andersson, Henrik Bellander & Mikael Pauli, Rättegång: Tredje häftet, 2018 s. 249 ff. 46 Jag har för egen del adresserat temat i min avhandling; avsnitt 3.1 och 3.2 nedan bygger i viss mån på Wejedal 2017 s. 119 ff., 173 ff. samt 245 ff. För tvistemålens del kan också hänvisas till Henrik Bellanders utmärkta avhandling ”Rättegångskostnader — om kostnadsbördan i dispositiva tvistemål”, 2017. Se dessförinnan exv. Ulla Jacobsson, Parts kostnad i civilprocess — idéhistorisk utredning och synpunkter på kostnadsreglernas funktion, 1964 och Sigurd Wildte, Om kostnader i civil rättegång och deras gäldande, 1931 samt, vad gäller förvaltningsprocessen, Henrik Munktell, Rättegångskostnader i administrativ process, 1937. 47 Se t.ex. min kritik av Domstolsutredningens resonemang i Wejedal 2017 s. 179 ff. 48 21 kap. 3 § första meningen ÄRB. Se härtill SOU 1926:33 s. 206 samt Munktell 1937 s. 15. 4 9Jfr Jacobsson 1964 s. 21, som med ”huvudregel” här avser en ”lagteknisk presumtionsregel” som tillämpas då något undantag inte är för handen, men som inte säger någonting om hur ofta den tillämpas. 50 Ekelöf, Bylund & Edelstam 2006 s. 283. 51 21 kap 3 § andra meningen ÄRB. Se härtill Jacobsson 1964 s. 93, Munktell 1937 s. 9 f. och Wildte 1931 s. 61. 52 Jacobsson 1964 s. 79. Se även SOU 1982:26 s. 226. 53 Denna teori behandlas utförligt i Jacobsson 1964 s. 27 ff. Se även SOU 1938:44 s. 231. 54 Jacobsson 1964 s. 24 och SOU 1926:33 s. 203. 55 Munktell 1937 s. 15. 56 Jacobsson 1964 s. 27. 57 Jacobsson 1964 s. 25. 58 Inom rättsvetenskapen hade rättsskyddsteorin förespråkats av bl.a. Ernst Kallenberg, som i sitt standardverk ”Svensk civilprocess” förklarade att man vid kostnadsreglernas utformning borde ”utgå från processens ändamål att meddela rättsskydd. Sådant skydd ernår part ej helt och fullt, med mindre processen, som genom dess slutakt domen bereder skyddet, icke förorsakar honom något ekonomiskt lidande. En rätt, som ej kunde häfdas därförutan, vore en icke tillräckligt skyddad rätt.” Se a.a. band II avd. 11 s. 1514 f. 5 9 Jacobsson 1964 s. 43. Processkommissions betänkande ansluter nära till Kallenbergs tankar; kommissionen anförde bl.a. att det ”skydd, som en vinnande part genom domen erhåller för sin rätt [icke blir] fullständigt, med mindre han tillika får ersättning för de kostnader han ådragit sig för att få sin rätt erkänd”. Utgångspunkten skulle därför vara, ”att den part, som tappar i huvudsaken, skall, oavsett om det kan läggas honom till last eller ej, att målet dragits under domstols prövning, förpliktigas återgälda motparten dennes kostnader å rättegången”. Till dessa tankegångar anslöt sig också Processlagberedningen; se SOU 1938:44 s. 231. 61 Se Ekelöf, Andersson, Bellander, Bylund, Edelstam & Pauli 2018 s. 249 ff., Bellander 2017 s. 41 ff., Wejedal 2017 s. 246 och SOU 1982:26 s. 223 ff. 62 Se Wejedal 2017 s. 173 ff. och Wejedal FT 2021 s. 520 ff. Se även exv. SOU 1964:27 s. 43 och SOU 1991:106 del B s. 16. 63 Se t.ex. LU 1948:12 s. 3, SOU 1964:27 s. 683, SOU 1991:106 del A s. 642 och 654 samt prop. 1988/89:126 s. 7 och härtill Wejedal 2017 s. 248. 64 Givet att HFD nu har förklarat att den svenska ordningen är förenlig med artikel 6 EKMR, lär någon sådan regel inte heller införas inom överskådlig tid. 6 5SOU1971 66 Jfr även SOU 1991:106 del A s. 639 där utredningen förklarar att rättegångskostnader ”utgör … ren förmögenhetsskada i skadeståndslagens mening” och att ersättning för sådana kostnader därmed ”utgör ett slags skadestånd”. 6 7 Jfr SOU 1991:106 del A s. 642, där utredningen anför att ett kostnadsansvar inom förvaltningsprocessen ”kan ses som ett uttryck för välfärdssamhällets strävanden att ge enskilda trygghet i tillvaron”. 68 I min avhandling har jag dragit samma slutsats avseende rätten till rättshjälp; se Wejedal 2017 s. 81 och 691 ff., särskilt s. 702 ff. Jag menar att en motsvarande systematik börjar utkristallisera sig också avseende rätten till kostnadsersättning; jfr Wejedal FT 2022 s. 489 f. 69 Se Černius och Rinkevičius p. 57: ”Given that their aim had not been to litigate in abstracto but to have the fines imposed on them lifted, and that the pecuniary loss in that litigation ultimately exceeded the amount of all the fines imposed, it would have been better for them not to have initiated court proceedings at all.” 7 0 Černius och Rinkevičius p. 68, min kursivering. 71 Stankiewicz p. 69, min kursivering. 7 2 Denna tolkning stöds av senare praxis från samma domstol; se t.ex. avgörandet Zustović v. Croatia, app. no. 27903/15. I detta avgörande anförde Europadomstolen, med hänvisning till bl.a. Černius och Rinkevičius-avgörandet, följande (p. 99): ”Ex post facto refusal to reimburse the applicant’s own costs in disputes against the State originating from the acts in the exercise of its public authority may as well constitute a restriction of access to court and/or interference with the right of property. In cases concerning such disputes, in which the applicants had been successful but had nevertheless been left to bear their own costs, the Court found a violation of either Article 1 of Protocol No. 1 or Article 6 § 1 of the Convention, it being understood that in such cases finding a violation of both Articles is also possible.” Min kursivering. 73 En sådan tolkning av artikel 6 är dock inte given — särskilt inte i ljuset av Europadomstolens senare praxis. Det bör särskilt noteras att domstolen i två avgöranden mot Kroatien (meddelade år 2021 respektive 2022) har funnit att rätten till domstolsprövning har kränkts när rättegångskostnaderna har kvittats i administrativa mål, och detta utan att diskutera huruvida klagandena hade några möjligheter att få sina kostnader ersatta genom ett separat förfarande om skadestånd; se det ovan nämnda avgörandet Zustović samt Dragan Kovačević v. Croatia, app. no. 49281/15. I det senare avgörandet anförde Europadomstolen följande (p. 70–73): ”The Court has … held that in disputes against the State arising from decisions of its organs in the exercise of public authority, ex post facto refusal to reimburse successful applicants’ own costs may … constitute a restriction of their access to court.” Med beaktande av omständigheterna i målet kom domstolen till slutsatsen att ”the Constitutional Court’s refusal to award the applicant the costs of his constitutional complaint thus constituted a restriction of his right of access to a court”. 7 4 NJA 2015 s. 374 p. 15, min kursivering. 75 Se framförallt Wejedal 2017 s. 197, Wejedal FT 2021 s. 543 ff. och Wejedal FT 2022 s. 488. 7 6 Jfr SOU 1991:106 del A s. 644. 77 Se 43 kap. SFL. Dessa kostnadsregler behandlas i Wejedal 2017 s. 215 ff. med vidare hänvisningar. 78 Se 1 § lagen (1996:1620) om offentligt biträde och jfr samt 39 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, 42 § lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall, 38 a § lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård och 18 kap. utlänningslagen (2005:716). Detta system behandlas i Wejedal 2017 s. 468 ff. 79 Ang. antalet inkomna mål; se Domstolsverkets årsredovisning 2021 s. 26 (beträffande tingsrätterna) och s. 47 (beträffande förvaltningsrätterna). 80 Se Rebecka Lorentzon, Louise Holm och Sebastian Wejedal, Ombudsfördel i förvaltningsmål — ett empiriskt bidrag till teorin om ”lawyer advantage”, FT 2022 s. 47 ff. 81 Ang. styckkostnaderna per mål; se Domstolsverkets årsredovisning 2021 bilaga 2. 82 Ang. genomsnittliga omloppstider; se Domstolsverkets domstolsstatistik 2021. 8 3 Se 3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207), SkL. 84 Detta lagrum stadgade att en ”upphandlande enhet som inte följt bestämmelserna i denna lag skall ersätta därigenom uppkommen skada för leverantör”, och motsvarar i princip 20 kap. 20 § 1 st. i den nu gällande lagen (2016:1145) om offentlig upphandling, LOU. 85 NJA 2013 s. 762 p. 21. 86 I det efterföljande avgörandet NJA 2018 s. 1127 (där yrkandet om ersättning för överprövningskostnader avslogs) klargjorde HD sedermera rättsläget för upphandlingsmålens del (se särskilt p. 30–32). I detta avgörande betonade HD att omständigheterna i NJA 2013 s. 762 (där yrkandet bifölls) hade varit ”speciella”. 87 En viss uppmjukning har dock möjligen skett under åren, särskilt genom 2013 års avgörande; se NJA 1979 s. 180, NJA 1985 s. 360, NJA 1994 s. 194, NJA 1994 s. 654, NJA 2002 s. 88, NJA 2003 s. 285, NJA 2005 s. 462, NJA 2007 s. 862, NJA 2008 s. 990, NJA 2010 s. 27, NJA 2010 s. 112, NJA 2010 s. 363, NJA 2010 s. 577, NJA 2011 s. 411 och NJA 2013 s. 842. 88 Bertil Bengtsson, Det allmännas ansvar enligt skadeståndslagen, 1996 s.79. 8 9 Jfr Knutsson FT 2022 s. 286. 90 En premiss för resonemanget nedan är att kostnaderna är befogade enligt de kriterier som HD har utvecklat och att ersättning för kostnader därmed måste utgå — i någon form — för att uppfylla rätten till en rättvis rättegång. 91 Jfr minoritetens tillägg till HFD 2022 ref. 10 p. 14: ”Majoritetens modell för hur ersättningsanspråk i förvaltningsmål ska hanteras kan därmed paradoxalt nog stå i strid med rätten till en rättvis rättegång i 2 kap. 11 § andra stycket regeringsformen och artikel 6.1 i EKMR.” 92 Efter avgörandet Francovich, C-6/90 och C-9/90. 9 3 SOU 1991:106 del A s. 639 f. 9 4 Se minoritetens tillägg till HFD 2022 ref. 10 p. 14. Jfr även Knutsson FT 2022 s. 287.
- Till stöd för sin slutsats att rätten till en rättvis rättegång inte kräver att rättegångskostnader ersätts i samma rättegång som kostnaderna hänför sig till, anförde majoriteten följande: Enligt den hittills gällande ordningen har den enskilde varit hänvisad till att begära kompensation för sina rättegångskostnader i förvaltningsmål genom reglerna om skadestånd (jfr NJA 2010 s. 112, NJA 2013 s. 762 och NJA 2018 s. 1127). Denna ordning innebär visserligen att den enskilde måste inleda ett särskilt förfarande för att få sina rättegångskostnader ersatta. Av Europadomstolens praxis framgår dock att en sådan ordning är förenlig med artikel 6.1 i EKMR (se t.ex. avgörandet i målet Černius och Rinkevičius där rätten till en rättvis rättegång ansågs ha överträtts, inte för att det saknades en rätt att få ersättning för kostnader i det förvaltningsmål som klaganden hade vunnit utan för att det hade varit för svårt att i särskild ordning få ersättning för dessa kostnader i form av skadestånd). Bestämmelserna i 2 kap. 11 § andra stycket regeringsformen och artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna får anses ha samma innebörd. Rätten till en rättvis rättegång innebär således inte att ersättning för rättegångskostnader måste beviljas i själva förvaltningsmålet. Sammanfattningsvis kan vi konstatera att både HD och HFD är överens om att 2 kap. 11 § RF kan innefatta en rätt till kostnadsersättning för att rätten till en rättvis rättegång ska tillgodoses (liksom att motsvarande bestämmelser i Europakonventionen och EU-stadgan har samma materiella innebörd). Trots att det av fast praxis från HD följer att grundlagsbestämmelsen om rättvis rättegång i sig kan tjäna som en rättslig grund för att besluta om sådan ersättning inom ramen för det mål som kostnaderna hänför sig till (och trots att både konventionen och stadgan är överordnade svensk inhemsk rätt och skulle kunna tillämpas direkt av svenska domstolar, med i praktiken samma utfall) ansåg dock HFD:s majoritet att ett kostnadsyrkande ska avvisas, med konsekvensen att den enskilde istället får söka sin lycka någon annan stans — inom ramen för ett ”separat förfarande”. 2.3 En separat process om kostnadsersättning måste inte vara en skadeståndsprocess Det finns mycket att invända mot majoritetens resonemang i HFD 2022 ref. 10 och de konsekvenser som avgörandet medför. Det finns dock skäl att i det följande hålla isär åtminstone två olika teman, nämligen (1) vilket organ som lämpligen bör pröva ett yrkande om ersättning för rättegångskostnader som har uppstått i ett förvaltningsmål; och (2) mot vilken rättslig grund ett sådant yrkande ska prövas. Enligt min mening är svaret enkelt: Yrkandet bör (1) prövas av den domstol som har avgjort målet i sak och detta (2) med direkt tillämpning av grundlagsbestämmelsen om rättvis rättegång. Som framgått ovan är detta den lösning som HD har anvisat de allmänna domstolarna i mål och ärenden som prövas enligt ärendelagen. För förvaltningsdomstolarna har dock HFD valt den rakt motsatta lösningen.
- I HFD:s domskäl flyter ovanstående frågor ihop på ett olyckligt sätt. Inledningsvis gör domstolens majoritet gällande att enskilda, enligt den ”hittills gällande ordningen”, har varit hänvisade till ”att begära kompensation för sina rättegångskostnader i förvaltningsmål genom reglerna om skadestånd”. Till stöd för detta påstående hänvisar HFD till tre avgöranden från HD: NJA 2010 s. 112, NJA 2013 s. 762 och NJA 2018 s. 1127. Av detta får man intrycket att det finns en etablerad ”ordning” genom vilken enskilda parter kan få ersättning för sina rättegångskostnader i förvaltningsprocessen genom att föra separata skadeståndsprocesser. Någon sådan ordning finns inte — tvärtom är rättsläget i högsta grad oklart, vilket de av HFD refererade HDavgörandena också visar.
Rättsfall
NJA 2018 s. 1127
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 2018 s. 1127
BibTeX
@misc{nja-2018-s-1127,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 2018 s. 1127}},
year = {2018},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
7 hänvisningar i 3 artiklar · 7 stycken/fotnoter
- Frågan om rätt till ersättning för anbudskostnader behandlades också i ”FMV:s upphandling” NJA 2018 s. 1127, där anbudsgivaren inte tillerkändes ersättning för dessa kostnader. Den felaktiga upphandlingen hade förvisso angripits genom en begäran om överprövning. Däremot hade anbudsgivaren inte, sedan den överprövande domstolen beslutar om en ny upphandling, tagit tillvara de tidigare nedlagda resurserna i den nya upphandlingen så att skadan kunde ha undvikits eller begränsats.
- I ”Fidelia” NJA 2013 s. 762 kom HD:s majoritet fram till att den kostnad som en anbudsgivare har ådragits genom att framgångsrikt driva en överprövningsprocess kan utgöra en ersättningsgill skada som har ett så nära samband med upphandlingsfelet att den i allmänhet bör anses ha uppkommit genom överträdelsen av lagens bestämmelser och därför kan ersättas med stöd av den allmänna regeln om rätt till skadestånd. En minoritet fann att en sådan rätt inte kunde anses föreligga. Den frågan behandlades sedan i SOU 2015:12, där det föreslogs att det uttryckligen i lagen skulle anges att kostnader för ombud, biträde, utredning eller annat som en part skäligen har behövt för att ta till vara sin rätt i mål angående överprövning inte utgjorde ersättningsgill skada. Förslaget ledde emellertid inte till lagstiftning. Varken EU-rätten eller nationell rätt kräver, som anges i ”FMV:s upphandling” NJA 2018 s. 1127, att en leverantör mera generellt tillerkänns ersättning för sina kostnader för att få ett upphandlingsfel rättat. Huruvida en sådan mera generell rätt till ersättning bör införas är enligt domstolen, som här jämför med SOU 2018:44, en fråga för lagstiftaren. I det enskilda fallet kom HD:s majoritet fram till att det förelåg ett samband mellan myndighetens upphandlingsfel och anbudsgivarens begäran om överprövning och de därav föranledda överprövningskostnaderna. Vid överprövningen kom Kammarrätten fram till att det skulle göras en ny upphandling. Eftersom anbudsgivaren avstått från att delta i den nya upphandlingen lämnades yrkandet om ersättning för dessa kostnader utan bifall (jfr ”Fidelia” NJA 2013 s. 762). 4.5.2.8 Skadeståndsberäkning vid ren förmögenhetsskada I NJA 2016 s. 39 hade en person lämnat falska bud vid försäljning av en bostadsrätt och detta hade påverkat det pris som köparna betalade för bostadsrätten. Priset som hade betalats för bostadsrätten var 3 260 000 kr. Utgångspriset hade varit 3 400 000 kr. Budgivningen hade börjat med ett bud av en konkurrent på 3 000 000 kr. Falska bud hade sedan lämnats på 3 100 000 kr och därefter 3 175 000 kr, varpå den första budgivaren drog sig ut. Köparna lämnade därefter ett bud på 3 200 000 kr som följdes av ett falskt bud på 3 250 000 kr som i sin tur följdes av det pris som sedan kom att betalas. HD kom här fram till att agerandet utgjort bedrägeri enligt 9 kap. 1 § BrB. Handlandet hade alltså utgjort ett vilseledande som medfört skada och vinning. En fråga i målet var hur skadeståndet för den rena förmögenhetsskadan som orsakats av brottet (jfr 2 kap. 2 § skadeståndslagen) skulle beräknas.