1.Den som ger råd rekommenderar någon att göra eller underlåta något. Det kan exempelvis handla om att genomgå en operation, ingå ett avtal, göra sina läxor, genomföra en reparation eller utforma sin talan på ett visst sätt i en tvist. Förutsatt att rådgivaren har mottagarens intressen för ögonen baserar sig rådet på ett antagande om att mottagarens välfärd kommer att öka om han eller hon följer rådet jämfört med att agera på något annat sätt. Det är emellertid sällan helt säkert att så blir fallet. Rådgivning medför ofta en viss risk för att mottagarens välfärd minskar av att följa rådet i jämförelse med om det aldrig getts. Om detta händer har rådet orsakat mottagaren en skada, och frågan kan då uppkomma om rådgivaren är ansvarig för denna.s. 1
2.Situationer där rådet orsakar skada kan tillhöra olika typfall. En skiljelinje kan dras beroende på om det trots allt ex ante var bättre för mottagaren att följa det sedermera skadebringande rådet än att agera på något annat sätt. Den tidpunkt som åsyftas är alltså när mottagaren följer rådet, det vill säga när han eller hon företar eller underlåter den sedermera skadebringande handlingen. Anta att A råder B att använda bilbälte och att B följer rådet. Eftersom bilbältesanvändning minskar sannolikheten för allvarliga personskador (inklusive dödsfall) baserar sig rådet på ett sant antagande om vad som är bäst ägnat att främja B:s välfärd. Det är bättre att ta på sig bilbältet än att inte göra det.s. 1
3.Samtidigt går det inte att komma ifrån att rådgivaren kan orsaka mottagaren skada även genom goda råd. I en konkret olyckssituation kan det visa sig ha varit bättre om B inte hade haft bältet på. Det finns situationer där det är farligare med bälte än utan. Men att B eventuellt har oturen att råka ut för en sådan situation förändrar inte det faktum att det likväl ex ante var bättre för B att ta på sig bilbältet än att inte göra det. Genom att följa rådet minskade B sannolikheten för att skadas allvarligt. Om B i stället hade struntat i rådet hade han eller hon påtagit sig en större risk, även om det som sagt på grund av händelseutvecklingen i det konkreta fallet kan visa sig ha blivit bättre om B hade struntat i rådet.s. 2
4.Anta i stället att rådgivaren rekommenderar B att inte använda bilbälte. I så fall baserar sig rådet på ett falskt antagande om vad som är bäst ägnat att främja B:s välfärd. Om B följer rådet ökar sannolikheten för allvarlig skada. Detta hindrar som sagt inte att B i ett sådant scenario kan ha ”turen i oturen” att råka ut för en situation där det visar sig vara lyckosamt att han eller hon inte hade bältet på. Liksom goda råd kan skada, kan dåliga råd hjälpa. Skillnaden mellan goda och dåliga råd har i stället att göra med huruvida rådet ökar eller minskar sannolikheten för ett önskat utfall.s. 2
5.Bilbältesexemplet illustrerar vad rådgivarens huvuduppgift går ut på, nämligen att ge ett råd om hur mottagaren bör handla som ex ante är ägnat att i största möjliga utsträckning främja mottagarens välfärd i stort eller, oftare, i ett visst hänseende. Råd som uppfyller detta villkor kan betecknas som optimala. Om rådgivaren lyckas ge ett optimalt råd svarar han eller hon normalt inte för de skador som rådet kan komma att orsaka, annat än om rådgivaren skulle ha garanterat det önskade men uteblivna utfallet. Det innebär att rådgivaransvar normalt bara kan (men behöver inte) aktualiseras om rådet baserar sig på ett falskt antagande om vad som är bäst ägnat att främja mottagarens välfärd.s. 2
6.Det sagda gäller rådgivning i största allmänhet. Samtidigt är det uppenbart att rådgivaransvar måste ta stor hänsyn både till vad rådgivningen handlar om och till den kontext i vilken rådet ges. Det är till exempel stor skillnad mellan olika kunskapsdomäner i fråga om typiska risker liksom det är stor skillnad mellan vardaglig och professionell rådgivning. Till detta kommer att det kan vara omöjligt att veta om ett råd är optimalt utan att ta hänsyn till den samlade kunskapen inom alla kunskapsdomäner, trots att ingen har en sådan överblick.s. 2
7.Professionella rådgivare agerar inom specifika och förhållandevis väl avgränsade kunskapsdomäner, som är av betydelse för vissa välfärdsaspekter. En läkare kan exempelvis framför allt förväntas basera sina råd på antaganden om medicinska välfärdseffekter för patienten, en psykolog på antaganden om vad som främjar psykisk hälsa och en ekonomisk privatrådgivare på antaganden om vad som främjar hushållsekonomin. Till detta kommer ytterligare avgränsningar av kunskapsdomäner (och till dessa knutna välfärdsaspekter) till följd av specialiseringar inom en och samma disciplin. Ingenting garanterar att välfärdsoptimering inom en domän även resulterar i aggregerad optimering. Någon kanske är beredd att offra livslängd, privatekonomi eller hälsa för vad vederbörande anser vara ett gott liv.s. 2
8.Tanken med denna uppsats är att diskutera ansvaret för juridisk rådgivning. Även i detta fall går rådgivarens huvuduppgift ut på att ge råd som är ägnade att i största möjliga utsträckning främja mottagarens välfärd i ett visst hänseende. Det som utmärker och särskiljer juridisk rådgivning från annan är att de antaganden som rekommendationerna baserar sig på handlar om vilka beslut som domstolar och andra myndigheter (eller privata tvistelösande organ) kommer att fatta i olika situationer. Det kan till exempel gälla vilka skatteeffekter en övervägd transaktion skulle få, vilka åberopanden klienten bör göra för att öka utsikterna till framgång i en process, hur klienten ska skyddas från att ådra sig kontraktuellt skadeståndsansvar mot medkontrahenten eller om ett övervägt bolagsbeslut riskerar att utlösa påföljder för förbjudna värdeöverföringar. Detta är juristens specifika kunskapsdomän.s. 3
9.Eftersom domstolar och andra myndigheter i allmänhet kan förväntas agera enligt gällande rätt går en central del av juristens rådgivaruppgift ut på att ge rekommendationer som baserar sig på sanna antaganden om vad gällande rätt har att säga om olika tänkbara handlingsalternativ från klientens sida. Det är därför föga överraskande att råd som förmedlar en felaktig bild av rättsläget rörande det rekommenderade handlingssättet kan ge upphov till ansvar. Mer överraskande är kanske att även rådgivning som utgår från en riktig bild kan föranleda skadeståndsansvar.s. 3
10.I avgörandet ”Skatterådgivarens ansvarsbegränsning” NJA 2022 s. 354, ansåg Högsta domstolen att en större rådgivnings- och revisionsbyrå (”Revisionsbyrån”) ådragit sig skadeståndsskyldighet för rådgivning som lämnats av en anställd skatterådgivare (”NN”), trots att det i domstolens ögon inte var något fel på de rättsliga ställningstaganden som NN baserat sina råd på. Minoriteten (två justitieråd) ansåg till och med att rådgivningen var så pass undermålig att en avtalad ansvarsbegränsning skulle sättas åt sidan med tillämpning av 36 § lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område (”avtalslagen”).s. 3
11.Prejudikatet aktualiserar flera intressanta frågor av stor praktisk betydelse. Vi börjar med en redogörelse för målet och diskuterar sedan frågan om det aktuella rådet baserade sig på en riktig bild av rättsläget eller inte (avsnitt 2 respektive 3). Därefter fokuserar vi på vad rättsfallet innebär för rådgivarens skyldigheter och den tillämpliga aktsamhetsstandarden (avsnitt 4). Särskilda frågor handlar om hur skadebedömningen ska gå till och vilka möjligheter rådgivaren har att begränsa sitt ansvar utan att riskera jämkning (avsnitt 5 respektive 6). Artikeln avslutas med några allmänna reflektioner (avsnitt 7).s. 3