5 · Skadebedömningen

1.När förutsättningarna för inomkontraktuellt skadestånd är uppfyllda har den skadelidande parten rätt till ersättning med ett belopp som försätter vederbörande i samma förmögenhetsställning som om avtalsbrottet inte hade ägt rum, det s.k. positiva kontraktsintresset. Det innebär att den skadelidande varken ska under- eller överkompenseras i jämförelse med vad som hade hänt om avtalsbrottet aldrig hade ägt rum. I det aktuella målet bestod avtalsbrottet av rådgivarens underlåtenhet att upplysa om risken för att Lantmäteriet (och domstolar) kunde komma att göra en annan bedömning (se avsnitt 4.3).s. 13

2.Högsta domstolen ansåg att det hade uppkommit en skada som svarade mot utgiften för stämpelskatten (p. 28). Frågan blir då hur domstolen kom fram till detta. Till att börja med framhöll den att en uppdragsgivare som påstår att han eller hon har orsakats skada i form av en utgift har bevisbördan för denna (p. 25). Här handlar det om en regel som klargör att bevisbördan för utgiften och dess storlek åvilar den som påstår sig ha drabbats av skada. Domstolen uttalade sig inte om vilket beviskrav som gäller, men huvudregeln torde vara tillämplig och innebär att det ska styrkas.s. 13

3.Om uppdragsgivaren lyckas fullgöra sin bevisbörda ska skadan anses svara mot utgiften, i den mån uppdragstagaren inte har gjort sannolikt att skadan faktiskt blivit mindre (p. 25). Har uppdragsgivaren styrkt att avtalsbrottet orsakat en utgift av en viss storlek uppkommer således en presumtion för att det föreligger sakomständigheter som både är sådana att (a) en skada uppkommit och att (b) den har en storlek som svarar mot utgiften. Bevisbördan går alltså i så fall över till uppdragstagaren. Samtidigt underlättas uppgiften av att ett sänkt beviskrav ska tillämpas. Det räcker att uppdragstagaren gör sannolikt att det föreligger sakomständigheter som är sådana att någon skada inte har uppkommit eller att den i vart fall understiger utgiften.s. 13

4.Utöver detta framhöll Högsta domstolen att skadefrågan måste bedömas utifrån hur uppdragsgivarens förmögenhetsställning påverkats ”just genom” den avtalsstridiga vårdslösheten (p. 26). Därefter uttalade den (a) att vårdslösheten i målet avsåg det förhållandet att det fanns en risk för att uppskov inte skulle komma att medges, (b) att det var utrett att fastigheten inte hade överlåtits om Revisionsbyrån hade utfört uppdraget tillräckligt aktsamt (dvs. om inget avtalsbrott begåtts) och (c) att någon skatteutgift i så fall inte hade uppkommit (p. 27). Slutligen framhölls att det förhållandet att fastighetsförsäljningen ”i andra hänseenden” kan ha gett ekonomiska fördelar ”för … [Dotterbolaget] och koncernen” saknade betydelse för skadebedömningen.s. 14

5.Genom dessa ställningstaganden nådde Högsta domstolen slutsatsen att Revisionsbyrån (genom avtalsbrott) vårdslöst orsakat skatteutgiften och genom de tidigare diskuterade processuella reglerna ankom det då på byrån att göra sannolikt att någon skada trots detta inte hade uppkommit eller i vart fall understeg utgiftsbeloppet. I annat fall ska skadan presumeras motsvara det aktuella beloppet. Frågan blir då vad Högsta domstolen menade med att det saknar betydelse om försäljningen ”i andra hänseenden” kan ha gett ekonomiska fördelar för Dotterbolaget och koncernen.s. 14

6.Uttalandet kan tyckas rimma illa med principen om compensatio lucri cum damno. Vid skadeberäkningen ska man enligt denna princip ta hänsyn till den samlade effekt som den skadevållande handlingen orsakat för den skadelidande. Om handlingen både har orsakat nackdelar och fördelar (av ekonomisk karaktär) innebär den att ett avdrag ska göras för fördelarna, och om dessa överstiger nackdelarna har ingen ersättningsgill skada uppkommit. Men principen är inte ovillkorlig. Ett grundläggande krav följer redan av orsakskravet. Ekonomiska fördelar är bara relevanta för skadebedömningen om de har orsakats av den förment skadegörande handlingen.s. 14

7.Högsta domstolen kan tyckas anspela på orsakskravet när den framhöll att bedömningen bara ska beakta hur förmögenhetsställningen påverkats ”just genom” avtalsbrottet och att fördelar som uppkommit ”i andra hänseenden” ska lämnas åt sidan. Det står emellertid klart att avtalsbrottet inte bara orsakade den aktuella utgiften, utan även den tillgångsökning som följer av att Dotterbolaget fick köpa fastigheten till underpris. Enligt Högsta domstolen hade avtalsbrottet orsakat underprisförsäljningen som i sin tur både orsakade skatteutgiften och nämnda tillgångsökning.s. 14

8.Högsta domstolen hänvisade i detta hänseende till NJA 1998 s. 625 (se p. 26). Där hade en revisionsbyrå lämnat en felaktig uppgift om vilka skattekonsekvenser en försäljning av en fastighetsandel skulle få. Som en följd av detta drabbades uppdragsgivaren av en högre skattekostnad än vad revisionsbyrån uppgett. Byrån gjorde gällande att uppdragsgivaren inte hade lidit någon skada, bland annat eftersom fastighetspriserna hade fallit kraftigt efter försäljningen. Högsta domstolen framhöll att skadefrågan måste bedömas med utgångspunkt i hur uppdragsgivarens förmögenhetsställning påverkades ”just genom" det oaktsamma handlandet. Den fördel som var hänförlig till nedgången på fastighetsmarknaden var inte ”någon följd … [av den felaktiga rådgivningen], utan en konsekvens av allmänna förhållanden på marknaden helt vid sidan av parternas handlande”.s. 15

9.En gemensam nämnare mellan det aktuella målet och 1998 års fall är i och för sig att vårdslösheten orsakat både en nackdel i form av en skatteutgift och en fördel i form av en ökning av värdet på tillgångar (jämfört med om råden inte hade lämnats). Till skillnad från det aktuella målet framstår emellertid fördelen i 1998 års fall som en oförutsebar följd av det lämnade rådet, eftersom marknadsnedgången (som även den var nödvändig för uppkomsten av fördelen) inte orsakades av den rekommenderade försäljningen och därtill var okänd vid tidpunkten för rådet. I 1998 års fall brast det därför i det närhetskrav som brukar förknippas med den skadeståndsrättsliga adekvansläran; låt vara att domstolen inte uttryckligen tillämpade denna lära i fallet. I det aktuella målet orsakades däremot fördelen inte bara av rådet utan även (och i första hand) av underprisförsäljningen, och att fördelen skulle uppkomma var allt annat än oförutsebart vid tidpunkten för rådet.s. 15

10.Vid första påseendet kan det sagda tyckas tala för att en avräkning bort ske, men vid närmare betraktande finns andra skäl som medför att skadebedömningen i det aktuella målet inte kan aktualisera hänsynstaganden till några fördelar. Anledningen är att det var Dotterbolagets tillgångar som ökade i värde genom underprisköpet. Bolagets totala tillgångar ökade inte i värde. Eftersom Bolaget ägde Dotterbolaget ökade visserligen värdet av Bolagets aktier i Dotterbolaget, men samtidigt minskade åtminstone reellt sett värdet av en annan av Bolagets tillgångar med samma summa, nämligen värdet av Föreningen (som ju avhände sig fastigheten till underpris). Å andra sidan utgör inte heller skatteutgiften någon ekonomisk nackdel som i omedelbar mening skulle kunna grunda ett skadeståndsansvar (jfr p. 25). Anledningen är att även denna bars av Dotterbolaget. Däremot medförde utgiften indirekt en ekonomisk nackdel för Bolaget. Anledningen är att utgiften minskade värdet på Bolagets aktier i Dotterbolaget, och någon fördel (för Bolaget) som skulle kunna avräknas mot denna nackdel uppkom inte. Den fördel som underprisförsäljningen skapade hos Dotterbolaget medförde som sagt inte någon tillgångsökning hos Bolaget, eftersom värdet av Föreningen minskade med samma belopp som värdet av Dotterbolaget ökade.s. 15

11.På detta sätt drabbades alltså Bolaget av en indirekt skada som till beloppet svarade mot Dotterbolagets utgift, om än av andra skäl än de som framgår av domen. Bolagets rätt till skadestånd kan således inte grunda sig på att det skulle ha förvärvat någon rätt av Dotterbolaget. Utifrån Dotterbolagets perspektiv orsakade rådgivningen ingen skada, eftersom den förutsebara tillgångsökningen var större än utgiften (och rimligen måste avräknas vid en skadebedömning hos Dotterbolaget). Dotterbolaget kan redan av det skälet inte ha haft rätt till någon ersättning. Till detta kommer att Dotterbolaget såvitt vi förstår inte ens påståtts vara part i rådgivningsavtalet.s. 16