Se prop. 1972:5 s. 181 f. och 219 och Nordensons sammanställning av äldre rätt i SOU 1964:31 s. 158 f. Här märks bl.a. ansvaret för s.k. ”non-delegable duties”, prop. 1972:5 s. 219 f., J. Hellner och M. Radetzki, a.a., s. 161 f. samt B. Bengtsson, H. Ullman och S. Unger, a.a., s. 25. Se härom även NJA 1986 s. 712, där Högsta domstolen ansåg denna princip kunna tillämpas trots att förpliktelsen i fråga inte kommit till uttryck i lag; se särskilt justitierådet Bengtssons tillägg. Ett exempel från senare tid är NJA 2019 s. 94, i vilket HD omtalar huvudregeln att ansvar för vållande av självständigt anlitad uppdragstagare inte föreligger, men att det kan finnas skäl att avvika från den principen om det i lag angetts att ett visst rättssubjekt ansvarar för en viss uppgift (punkt 28). Se även Rodhe, a.a., § 23 vid not 31 och 32. Till det kommer också speciella lagstadgade regler om utomobligatoriskt medhjälparansvar, såsom 32 kap. 6 och 7 §§ miljöbalken (1998:808).
Hänvisas från p. 1 (s. 107)
1.4.1 Allmänt I det följande ska vi närmare diskutera det direkta inomobligatoriska medhjälparansvaret i svensk rätt. Undersökningen omfattar inte utomobligatoriskt medhjälparansvar, även om ett sådant också kan aktualiseras i relationen mellan avtalsparter. Det kan nämnas att det utomobligatoriska medhjälparansvaret av allt att döma är starkt begränsat. Svensk rätt erkänner inget allmänt utomobligatoriskt medhjälparansvar. För avtalsförhållanden är därför den inomobligatoriska dimensionen av större vikt att utreda.s. 107