1.Frågan i målet var som bekant vilka förhållanden som ska föreligga hos en hjälpbehövande för att ett godmanskap ska kunna anordnas. Så som förutsättningarna anges i FB 11:4 (se lagtexten ovan) ska två separata behovsbedömningar företas. Först ska det prövas om den enskilde på grund av sjukdom, psykisk störning, försvagat hälsotillstånd eller något liknande förhållande har ett behov av hjälp med att bevaka sin rätt, förvalta sin egendom eller sörja för sin person. I denna första behovsprövning ligger, vilket också HD själv har angett i både NJA 2018 s. 825 och i NJA 2018 s. 350, två delprövningar: dels av att ett sådant tillstånd som lagtexten föreskriver föreligger, dels att tillståndet orsakar ett behov av hjälp med att bevaka rätt, förvalta egendom eller sörja för person. Det är alltså inte tillräckligt att någon har en sjukdom eller något annat tillstånd vilket som helst eller ett behov av hjälp med lite vad som helst. Det ska vara fråga om ett tillstånd som förorsakar behov av hjälp med det som är just en god mans (eller förvaltares) uppdrag: att i kraft av den ställföreträdarbehörighet som ett förordnade som god man innebär bevaka någons rätt, förvalta dennes tillgångar och sörja för dennes person.s. 740
2.Därefter ska domstolen ta ställning till om just en god man behövs för att tillgodose det konstaterade hjälpbehovet. I denna senare behovsprövning ligger alltså frågan om den enskildes behov av hjälp från en ställföreträdare kan tillgodoses på något annat sätt än genom ett godmanskap, företrädesvis genom att den enskilde ställer ut en fullmakt till någon att företräda honom eller henne. I relation till denna sista fråga har HD uttalat i både NJA 2015 s. 851 och NJA 2018 s. 825 att det avgörande är den enskildes förmåga att trots sitt tillstånd ta initiativ eller fatta beslut — att instruera eller övervaka en uppdragstagare. Saknas sådana förmågor, har HD i båda fallen klarlagt att det inte kan komma ifråga att hänvisa den enskilde till att hjälpbehovet kan lösas på något annat sätt, exempelvis genom att den enskilde ställer ut en fullmakt till någon.s. 741
3.I det nu aktuella målet förefaller HD vid bedömningen i det första ledet ha fäst vikt vid det som enligt tidigare praxis ska avgöras i det andra ledet av behovsbedömningen. I beslutets p. 12 och 13 (som citeras i sin helhet ovan) anger HD att det för att ett godmanskap ska komma ifråga krävs att den enskildes förmåga att ta initiativ eller fatta beslut är nedsatt så att vederbörande får särskilt svårt att sköta sina egna juridiska, ekonomiska eller personliga angelägenheter och att detta kan beskrivas så att den enskildes kognitiva förmåga ska vara nedsatt. Därefter säger HD att den nedsatta förmågan ska bero på sjukdom, psykisk störning, försvagat hälsotillstånd eller liknande.s. 741
4.Detta resonemang är som redan påpekats omvänt jämfört med vad som föreskrivs i FB 11:4. Enligt lagtexten ska det först prövas om en persons tillstånd är av ett visst slag och om tillståndet ger upphov till ett behov av hjälp med att bevaka rätt, förvalta egendom eller sörja för person, och därefter om god man behövs. I nu aktuellt fall konstaterar HD istället i följande ordning 1) att mannen har ett praktiskt hjälpbehov då han har stora språksvårigheter och inte kan läsa eller skriva, 2) att omständigheter av detta slag dock inte i sig kan ligga till grund för ett beslut om att anordna godmanskap, 3) att utredningen inte har klarlagt att hans svårigheter beror på nedsatt kognitiv förmåga. Denna argumentation bidrar inte till att förtydliga hur förutsättningarna för godmanskap ska tillämpas, tvärtom. Och, vad värre är — det framstår som att HD landar i en felaktig slutsats. För att kunna förklara dessa påståenden behöver reglernas utveckling beaktas.s. 742
5.Instituten god man och förvaltare har sitt ursprung i omyndigförklaringsinstitutet. År 1989 avskaffades omyndigförklaringen och ersattes av förvaltarskapet. Redan år 1975 hade dock godmanskapet i dess nuvarande form införts som ett mindre ingripande alternativ till omyndigförklaring. De tillstånd som idag anges i FB 11:4 som grund för godmanskap, har med vissa språkliga förändringar varit desamma alltsedan 1924 års förmynderskapslag. Innan förmynderskapslagen inrättades kunde omyndigförklaring ske enligt äldre ärvdabalken om någon på grund av ”vanvett, slöseri eller av andra orsaker” var ”ur stånd att vårda sitt gods”. När förmynderskapslagen inrättades ansåg lagstiftaren att domstolarnas prövningsrätt inte borde få vara alltför vidsträckt i dessa ärenden, eftersom omyndigförklaring innebar ett betydelsefullt ingrepp i medborgarens frihet. Förutsättningarna för omyndigförklaring skulle därför anges så noga som möjligt i lagtexten.s. 742
6.Fram till år 1975 kunde omyndigförklaring dock inte bara ske på medicinska grunder, utan även på grund av slöseri eller annan grov vanvård av egendom eller på grund av missbruk av rusgivande medel. Fram till år 1975 kunde också den som själv önskade det bli omyndigförklarad — på egen begäran eller med samtyckte — om denne på grund av sjukdom, försvagat hälsotillstånd, lyte, oerfarenhet eller annan orsak behövde annans bistånd i vården av sina angelägenheter. För att omyndigförklaring på egen begäran skulle komma ifråga krävdes dock att behovet av hjälp från en förmyndare var så starkt att det ”icke lämpligen eller med säkerhet kan tillgodoses av en syssloman, vilken av huvudmannen måste instrueras och övervakas”. Det var främst denna sistnämnda grupp som det år 1975 nyinrättade godmanskapet avsåg att fånga in.s. 742
7.Att de tillstånd som anges som grund för både godmanskap och förvaltarskap i FB 11:4 har medicinsk karaktär ansågs särskilt viktigt då förmynderskapslagen infördes år 1924. Med hänvisning till att rättstillämpningen bör vara likformig ansågs att de oförmågor som någon påstods ha och som lades till grund för omyndigförklaring borde grundas i en ”lättare bestämbar objektiv omständighet”. Om en läkare ställde en diagnos, ansågs det finnas objektiv grund för en så ingripande åtgärd som en omyndigförklaring. År 1975 skärptes tillämpningsområdet för omyndigförklaring, och med avsikten att så långt möjligt minska antalet omyndigförklaringar inrättades godmanskapet i den form det har idag, som ett mindre ingripande alternativ till omyndigförklaringen.s. 743
8.Enligt dåvarande FB 18:3 kunde godmanskap anordnas om någon på grund av sjukdom, hämmad förståndsutveckling, försvagat hälsotillstånd eller liknande förhållande behövde bistånd med att bevaka sin rätt, förvalta sin egendom eller sörja för sin person och ett godmanskap erfordrades. Av propositionen framgick att tanken var att godmanskap skulle vara förstahandsåtgärden för personer som inte kunde få hjälp på annat sätt av anhöriga eller liknande, och att omyndigförklaring enbart skulle komma ifråga för de för vilka godmanskap inte var tillräckligt. Angående vilka som skulle kunna få hjälp på annat sätt än genom ett godmanskap diskuterades särskilt grunden oerfarenhet, som vissa remissinstanser föreslog borde anges i lagen som grund för ett behov av hjälp från god man. Föredragande anförde därvid det följande, vilket får anses ha betydelse än idag för att förstå för vilken krets av personer som god man bör komma ifråga: Som dessa remissinstanser har framhållit kan det visserligen inträffa att den som nyss har fyllt 18 år och därmed blivit myndig kan behöva bistånd i ekonomiska eller rättsliga angelägenheter. Problemet är emellertid inte begränsat till friska ungdomar. Även äldre personer som i och för sig är fullt friska kan på grund av oerfarenhet e. d. ha svårt för att ensamma bevaka sina intressen. Enligt min mening skulle det emellertid föra alldeles för långt att för alla dessa fall införa en möjlighet att förordna god man. Skulle någon på grund av oerfarenhet eller liknande behöva hjälp i ekonomiska eller rättsliga angelägenheter står andra möjligheter till buds. Jag vill bl. a. hänvisa till samhällets rättshjälp och till det bistånd med ekonomisk förvaltning som lämnas av banker och liknande. […] Under remissbehandlingen har kritik även förts fram mot promemorians förslag om att god man skall kunna förordnas endast när någon är ’ur stånd’ att bevaka sin rätt, förvalta sin egendom osv. Det har framhållits att möjligheterna att förordna god man härigenom blir alltför begränsade och att det bör vara tillräckligt att någon ’behöver bistånd’ med att bevaka sin rätt etc. Jag delar denna uppfattning […]. Genom att det i lagrummet samtidigt sägs att domstolen skall förordna god man endast när så erfordras får man garantier för att god man inte utses i sådana situationer då den enskildes hjälpbehov kan bli tillfredsställande uppfyllt på annat sätt. (mina kursiveringar) Nyckelordet i citatet är frisk. Den som är frisk, men av skäl såsom oerfarenhet — eller för den delen oförmåga att tala språket eller läsa och skriva — behöver hjälp, kan få sitt hjälpbehov tillgodosett på annat sätt. En fullt frisk person har normalt förmåga att ge någon annan i uppdrag att hjälpa till med det som den enskilde själv har svårt med; en fullt frisk person kan ställa ut en giltig fullmakt om vederbörande behöver hjälp med rättshandlingar och kan också följa upp hur uppdragstagaren sköter uppdraget. Den som av olika skäl inte mår bra kan tvärtom ha stora svårigheter att instruera och övervaka en uppdragstagare, och ska enligt NJA 2015 s. 851 och NJA 2018 s. 825 inte hänvisas till andra hjälpmöjligheter. Detsamma konstaterades som redan sagts gällande omyndigförklaring på egen begäran enligt 1924 års förmynderskapslag — för omyndigförklaring av den som på grund av sjukdom, försvagat hälsotillstånd, lyte, oerfarenhet eller annan orsak behövde annans bistånd i vården av sina angelägenheter krävdes att behovet av hjälp från en förmyndare var så starkt att det ”icke lämpligen eller med säkerhet kan tillgodoses av en syssloman, vilken av huvudmannen måste instrueras och övervakas”.s. 743
9.Mannen i det nu aktuella målet var uppenbart inte fullt frisk. Det gick inte ens med tolk att nå fram till och kommunicera med honom, varför hans förmåga att hantera en uppdragstagare borde ha ifrågasatts. Det var enligt läkarintyg medicinskt svårbedömt vad som var det medicinska problemet bakom de svårigheter han hade, men det betyder inte att hans tillstånd inte var ett sådant som anges som grund för godmanskap i FB 11:4. En av läkarna pekade på obestämbar psykisk ohälsa och depression och på hans oförmåga att förstå och vara kommunicerbar. Det är inte svårt att föreställa sig att det kan vara komplicerat att reda ut vad som är grundorsaken till hans situation då dessa två problem kan växelverka i betydelsen att de både kan bero på och förstärka varandra. En kaotisk tillvaro där ingenting fungerar kan vara en effekt av psykisk ohälsa, men samtidigt kan en kaotisk tillvaro ge upphov till psykisk ohälsa eller försämra ett befintligt sjukdomstillstånd, vilket i sin tur ytterligare förstärker oförmågorna och därmed de praktiska problemen.s. 744
10.HD:s krav på ett medicinskt klargörande av att de praktiska svårigheterna beror på en nedsatt kognitiv förmåga rimmar vidare illa med att det i FB 11:4 anges att något ”annat liknande förhållande” än de uppräknade tillstånden kan grunda behovet av hjälp från en god man. Av propositionen till de nu gällande reglerna framgår att uttrycket kan fånga upp även andra än medicinska grunder, exempelvis ”den som på grund av allvarligt alkohol- eller narkotikamissbruk har ett hjälpbehov […] Bl. a. sådana missbruksfall torde kunna betecknas som med sjukdom liknande tillstånd”. I propositionens specialmotivering till förvaltarskapsregeln diskuterades tillstånden närmare, och där underströks vidare att: Lika lite som när det gäller förordnanden av god man enligt 4 § är möjligheten att förordna förvaltare begränsad till fall då den enskildes hjälpbehov av föranlett av ett psykiskt svaghetstillstånd. Allmän ålderdomssvaghet eller fysisk sjukdom är i sig tillräckligt. Det kan också vara fråga om alkoholmissbruk eller narkotikamissbruk av allvarligt slag som gör att missbrukaren inte kan sköta sina angelägenheter på ett tillfredsställande sätt. Det avgörande för det första ledet av behovsbedömningen bör således vara att den enskilde på grund av ett tillstånd som kan liknas vid sjukdom, psykisk störning eller försvagat hälsotillstånd inte kan sköta sina angelägenheter på ett tillfredsställande sätt.s. 745
11.Den utgångspunkten tog också HD i NJA 2019 s. 837, där frågan för målet var ”om spelmissbruk kan anses utgöra ett ’liknande förhållande’ enligt 11 kap. 4 § föräldrabalken, och därmed ligga till grund för ett beslut om förvaltarskap enligt 7 § samma kapitel.” HD uttalade att eftersom allvarliga fall av olika slag av missbruk enligt uttalanden i förarbetena anses utgöra ”liknande förhållande” skulle också fall av mycket allvarliga spelproblem som är på nivån spelmissbruk anses omfattas av samma begrepp. Dock underströk HD att bedömningen av om förvaltarskap ska anordnas för en person med spelmissbruk ”självfallet” måste göras utifrån en bedömning i det enskilda fallet om spelmissbruket verkligen är av så allvarlig karaktär att personen är ur stånd att vårda sig eller sin egendom.s. 745
12.Normalt föreligger ett medicinskt underlag i form av ett läkarintyg ”eller annan likvärdig utredning” som styrker tillståndet och dess orsakssamband med hjälpbehovet, och domstolen har en skyldighet enligt FB 11:17 att inhämta sådan utredning. Det bör dock noteras att det motsatsvis från FB 11:17 kan utläsas att det inte finns något krav på rätten att inhämta sådan utredning om den enskilde samtycker till ett godmanskap enligt FB 11:4. Inte heller finns något krav enligt lagtexten på att tillståndet och det kausala hjälpbehovet måste kunna styrkas med just ett läkarintyg. Ett sådant intyg ”bör också kunna ersättas av yttrande från vårdinrättning eller av annan likvärdig utredning om den enskildes hälsotillstånd”.s. 745
13.Mot den bakgrunden är det svårbegripligt varför HD i det aktuella fallet inte fäste någon vikt vid information från andra delar av den utredning som uppenbarligen fanns i målet. I synnerhet är detta svårt att förstå då det fanns stöd i dessa delar av utredningen för att mannen hade andra problem än språksvårigheter och oförmåga att läsa och skriva — ja, till och med för att hans tillstånd måhända var just ett sådant som HD formulerade som krav för godmanskap: att den enskildes kognitiva förmåga ska vara nedsatt. Det bör också påpekas att domstolens utredningsansvar kunde föranlett HD att inhämta kompletterande läkarintyg om det var så att man ansåg att underlaget inte besvarade den fråga man ansåg behövde ett klart svar, istället för att låta bristen i utredningen ligga till grund för beslutet.s. 746
14.En märklighet i avgörandet är vidare att HD inte förklarar vad det nya kravet ska anses innebära; vad som menas med (nedsatt) kognitiv förmåga och när en sådan förmåga ska anses nedsatt i en sådan grad att godmanskap kan komma ifråga. Följande information om kognitiv förmåga är hämtad från Region Uppsalas hemsida: Kognitiva svårigheter kan uppstå på grund av olika funktionsnedsättningar eller skador som påverkar hjärnan. Det kan till exempel vara neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, intellektuell funktionsnedsättning eller hjärnskada efter olycka eller stroke. Kognition handlar om hjärnans förmåga att ta emot, lagra, bearbeta och plocka fram information. Det kan i sin tur leda till svårigheter att lära och utvecklas. Kognitiva nedsättningar kan till exempel göra det svårt med dessa saker: • Fokusera uppmärksamhet och följa en instruktion för hur något ska utfö-s. 746
15.ras. • Förstå och ha känsla för tid och hur lång tid olika saker tar, när de börjars. 746
16.och slutar. • Organisera, planera och genomföra aktiviteter. • Komma ihåg vad som är planerat. • Hitta till platser och saker. • Lösa problem som plötsligt uppstår och bestämma sig för vad som börs. 746
17.göras och hur. (mina kursiveringar) Jämförs denna information med vad som framgick i utredningen i målet tycks mycket tala för att mannens svårigheter faktiskt kunde bero på en nedsatt kognitiv förmåga. Enligt både läkarintyg och andra intyg yttrade sig hans tillstånd i följande svårigheter: ”trots att han genomgått SFI under två år, har [han] mycket svårt med språket och kontakter med myndigheter”; ”det är fortfarande, trots tolk, svårt att kommunicera och nå fram med budskap”; ”[han] kan inte ta hand om sin ekonomi, inte förstå beslut som fattas”; ”[han] förstår inte vad saker och ting handlar om och det är mycket svårt att nå fram till honom”. Tingsrätten fann att utredningen sammantaget gav ett klart stöd för att hans problem gick långt utöver hans analfabetism.s. 747
18.Givet den medicinska förklaringen av vad kognitiva svårigheter innebär ligger det nära till hands att se sådana som en rimlig förklaring till både mannens svårigheter att lära sig språket och hans oförmåga att läsa och skriva ens på sitt modersmål. Det är också lätt att föreställa sig att kognitiva svårigheter kan innebära oförmåga att ta in och förstå olika slag av budskap såsom myndighetsbeslut eller ekonomiska angelägenheter — trots att kommunikation om dessa saker sker genom tolk på hans modersmål. Samstämmiga röster i utredningen angav också att det var svårt att nå fram till honom.s. 747
19.Dessutom framgick att mannen led av depression. Det finns mycket vetenskapligt belägg för att depression och kognitiva svårigheter hänger ihop — depression påverkar och försämrar kognitionen. Något sådant samband uppmärksammas emellertid inte i HD:s resonemang. HD anför endast att den medicinska utredningen ger ”visst stöd” för att mannen lider av psykisk ohälsa i form av depression. Direkt efter det konstaterandet dras slutsatsen att god man inte behövs, med hänvisning till att vad som har framkommit ”genom den samlade utredningen inte ger anledning att anta att hans svårigheter att klara sig i det svenska samhället beror på en nedsatt kognitiv förmåga. Det finns inte heller grund för slutsatsen att hans språksvårigheter beror på en sådan nedsättning.”s. 747
20.Till grund för bedömningen att godmanskap inte behövs lägger HD endast en del av mannens situation, nämligen att han hade stora svårigheter med det svenska språket och oförmåga att läsa och skriva. Det är också vad som avspeglas i nyhetstexten på HD:s hemsida, där det angavs att ”Högsta domstolen klargör bland annat att språk- och lässvårigheter inte i sig kan ligga till grund för ett godmanskap.” Det är lätt att instämma i det påståendet, när ”i sig” betonas. Däremot kan jag inte instämma i det som därefter framgår i nyhetstexten: ”För att det ska kunna bli aktuellt med en god man krävs att det är utrett att behovet beror på en nedsatt mental eller kognitiv förmåga att förstå och ta nödvändiga initiativ.” Som jag påpekat ovan finns inget sådant krav i vare sig lagtexten eller förarbetena. Det är också svårt att förstå hur uttrycket mental förmåga smög sig in i nyhetstexten, när detta uttryck inte över huvud taget nämns i avgörandet och dessutom har en annan innebörd än kognitiv förmåga.s. 747
21.En vänlig tolkning av avgörandet är att HD ville förtydliga att godmanskap inte kan komma ifråga så snart någon har hjälpbehov som rör rättsliga, ekonomiska eller personliga angelägenheter, oavsett skälet till hjälpbehovet. Enbart språk- eller läs- och skrivsvårigheter, motiverar inte godmanskap. Den poängen hade dock HD kunnat göra utan att fastlägga ett klargörande (får man anta var avsikten) avgränsningskrav om nedsatt kognitiv förmåga; hade prövningen tagits i den ordningsföljd som framgår av FB 11:4 hade det budskapet kunnat markeras trots att den slutliga bedömningen i så fall sannolikt hade blivit densamma som tingsrättens och hovrättens. Mannens tillstånd kunde ju onekligen liknas vid sjukdom etc., det gav upphov till behov av sådan hjälp som kan fås från en ställföreträdare och god man behövdes därför att hjälpbehovet inte kunde tillgodoses på annat sätt.s. 748
22.Nu har vi istället fått ett vägledande avgörande som är förvirrande, och därtill får praktiskt stora konsekvenser. Förutsättningarna i FB 11:4 tillämpas vid bedömningarna av behov av både god man och förvaltare. Reglerna tillämpas för många människor varje år. Och än fler förutspås framöver behöva god man eller förvaltare eftersom befolkningen blir allt äldre, med olika slag av sjukdomar och svaghetstillstånd som följd. Alla tillstånd som innebär att någon behöver hjälp med att bevaka sin rätt, förvalta sin egendom eller sörja för sin person från en ställföreträdare med behörighet att företräda denne i olika sammanhang beror dock inte på nedsatta kognitiva förmågor. Det finns därmed stor risk framöver att många som behöver, och innan detta beslut meddelades hade kunnat få en god man eller förvaltare, nu kommer bli utan sådan hjälp.s. 748