Rättsfall
NJA 2019 s. 837
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 2019 s. 837
BibTeX
@misc{nja-2019-s-837,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 2019 s. 837}},
year = {2019},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
5 hänvisningar i 2 artiklar · 3 stycken/fotnoter
- Beslutsskälen p. 14. Jag återkommer till detta påstående nedan i avsnitt 4. 1 3 Beslutsskälen p. 16. 14 Beslutsskälen p. 19. 15 Om så vore fallet kan det ifrågasättas varför HD inte kompletterade utredningen. Jag återkommer till den frågan nedan i avsnitt 3. 16 Beslutsskälen p. 17. 1 7 Ystads tingsrätt 2021-07-06, mål Ä 2583-20, s. 4. 18 Hovrätten över Skåne och Blekinge 2021-08-26, mål ÖÄ 2934-21 s. 2. 1 9 NJA 2018 s. 825 p. 6 och p. 15. 20 Beslutsskälen p. 7. 2 1 Se NJA 2018 s. 825 p. 6. Se även NJA 2018 s. 350 p. 7 och 8, men här bör dock noteras att HD går från hälsotillståndet till frågan om ”oförmåga” som föranleds av kravet i FB 11:7 på att den enskilde måste vara ur stånd att vårda sig eller sin egendom — man ersätter alltså den andra delen av prövningen om behov av hjälp med att bevaka rätt, förvalta egendom eller sörja för person med en bedömning av om den enskilde är ur stånd att vårda sig eller sin egendom. Jag är inte övertygad om att det är en helt riktig tillämpning av reglerna. Se Fridström Montoya, Leva som andra genom ställföreträdare — en rättslig och faktisk paradox s. 296. Uttrycket ”ur stånd” i FB 11:7 är en tröskel i förvaltarskapsregeln som infördes sent i lagstiftningsprocessen på lagrådets initiativ för att markera att det krävs en allvarligare situation för förvaltarskap än för godmanskap, se Fridström Montoya a.a. s. 308 ff. 22 Jämför NJA 2018 s. 825. Se även min kommentar till detta rättsfall och särskilt frågan om hjälpbehovets karaktär i Fridström Montoya, Behov av godmanskap eller tillräckligt med avtalsfullmakt?, JT 2018–19 nr 4 s. 902. 23 Fridström Montoya a.a. 296 ff; Mellqvist, Utredningskravet i förvaltarskapsärenden, JT 2018–19 nr 4 s. 905. 24 För analyser av dessa rättsfall, se Fridström Montoya, Ett litet steg för HD, ett stort språng för personrätten, SvJT 2016 och Fridström Montoya, Behov av godmanskap eller tillräckligt med avtalsfullmakt?, JT 2018–19 nr 4. 2 5 För en genomgång av institutens bakgrund, se Odlöw, Ställföreträdare för vuxna. Kamrer eller handledare? s. 105 ff; Fridström Montoya, Leva som andra genom ställföreträdare — en rättslig och faktisk paradox. s. 269 ff. 26 Prop. 1987/88:124. 27 Prop. 1974:142. 28 Se Fridström Montoya a.a. s. 271 ff. Uttrycken ändrades från ”sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten” till ”psykisk sjukdom, hämmad förståndsutveckling eller psykisk abnormitet av annat slag” och därefter vidare till de uttryck vi har idag. Samma grupp av personer har dock varit avsedd att omfattas, trots att uttrycken förändrats. 29 Odlöw, Ställföreträdare för vuxna. Kamrer eller handledare? s. 110. 30 NJA II 1924 s. 224; Odlöw a.a. s. 110 f. 31 Förmynderskapslagen 1:2. 3 2 NJA II 1924 s. 228. 33 Se Fridström Montoya a.a. s. 286. 34 NJA II 1924 s. 233. 35 Prop. 1974:142 s. 121. 36 Prop. 1974:142 s. 120. 3 7 A. st. 38 NJA II 1924 s. 228. 3 9 Prop. 1987/88:124 s. 145. 40 Prop. 1987/88:124 s. 168. 41 Jämför Fridström Montoya, Leva som andra genom ställföreträdare — en rättslig och faktisk paradox s. 302; Odlöw, Ställföreträdarskap för vuxna. Kamrer eller handledare s. 183. 42 NJA 2019 s. 837 p. 5. 43 NJA 2019 s. 837 p. 18. 44 NJA 2019 s. 837 p. 19. 45 Se mallar för sådana intyg på Socialstyrelsens hemsida, www.socialstyrelsen.se. 4 6 Se vidare Mellqvist, Utredningskravet i förvaltarskapsärenden, JT 2018–19 nr 4 s. 905 ff., särskilt s. 910. 47 Prop. 1987/88:124 s. 152. 48 Beslutsskälen p. 12. 49 Jämför Mellqvists påpekanden gällande utredningsansvaret i förmynderskapsärenden i Mellqvist, Utredningskravet i förvaltarskapsärenden, JT 2018–19 nr 4 s. 905 ff. 50 Det var den första tillförlitliga träffen i listan vid min sökning. 5 1 www.regionuppsala.se, 2022-07-04. 52 Ystads tingsrätt 2021-07-26 mål Ä 2583-20 s. 1–3. 53 Beslutsskälen p. 19. 5 4 Mental förmåga är ett psykologiskt uttryck som är vidare än kognitiv förmåga. Enligt Natur & Kulturs Psykologilexikon avses med mentala färdigheter sådant som koncentrationsförmåga, fokusering på uppgiften, uthållighet, målsättning, målinriktning, målmedvetenhet, avspänning, mental tuffhet, förmåga till mental träning och självreflektion. Se www.psykologiguiden.se. 55 Detta påpekade också jag i min avhandling, men då med tillägget att det ”avgörande för om någon behöver en legal ställföreträdare [god man eller förvaltare] är inte om dennes tillstånd kan klassificeras som en sjukdom, en psykisk störning eller ett försvagat hälsotillstånd. Det avgörande är […] om tillståndet ger upphov till ett hjälpbehov av sådan karaktär att det innebär att individen inte på egen hand förmår att sköta sina angelägenheter. […] Det ska vara en fråga om bedömning av individens förmåga och kraft att själv hantera eller kontrollera sina angelägenheter. Den gemensamma nämnaren för de tillstånd och behov av hjälp som anges i FB 11:4 består i att de kan innebära nedsättningar i den personliga förmågan att rättshandla [dvs. den faktiska, inte den formella förmågan att rättshandla, se om rättshandlingsförmågebegreppets två olika sidor, Fridström Montoya, Homo juridicus. Den kapabla människan i rätten, Iustus förlag 2017 s. 60 ff.] — att förmågan att själv bevaka sina rättigheter eller intressen eller att på egen hand identifiera och tillgodose sina behov är begränsad.” Fridström Montoya, Leva som andra genom ställföreträdare — en rättslig och faktisk paradox s. 302 f. 56 Se ovan fotnot 3. 5 7 SÖ 2008:26; prop. 2008/09:150. 58 Prop. 2016/17:188. 59 Med ”legal capacity” avses inte rättskapacitet såsom olyckligtvis anges i den svenska översättning av konventionen som finns på regeringens sida, utan rättslig handlingsförmåga. Se General Comment No. 1 (2014) Article 12: Equal recognition before the law från The Committee on the Rights of Persons with Disabilities. Se för djupare analys av artikel 12 och särskilt legal capacity-begreppet, Fridström Montoya, Leva som andra genom ställföreträdare — en rättslig och faktisk paradox s. 182 ff., särskilt s. 187 ff. 60 Fridström Montoya, Leva som andra genom ställföreträdare — en rättslig och faktisk paradox s. 189 ff. 6 1 NJA 1999 not C 68. 62 Kavak, Analfabetism — det osynliga funktionshindret, Bookea, 2022 s. 126 ff. 63 Se exempelvis SOU 2994:112 s. 431; SOU 2015:80 s. 351 f; prop. 2016/17:130 (om framtidsfullmakter och anhörigbehörighet som ställföreträdare) t.ex. s. 18, 27, 43 ff, 93 ff; Fridström Montoya, Homo juridicus. Den kapabla människan i rätten s. 66 ff; Rynning, Samtycke till vård eller behandling s. 279 och s. 292 ff. Se även NJA 2018 s. 825. 64 Fridström Montoya, Homo juridicus. Den kapabla människan i rätten s. 65 ff. 65 Fridström Montoya, Samtycke till vård — en fråga om rättshandlingsförmåga och ställföreträdarskap, Ny Juridik 1:20 s. 43 ff. 66 Fridström Montoya, Förfoganderätt över eget sekretesskydd — en exklusiv rätt för den som själv kan, FT 2018 s. 209 ff. 67 Fridström Montoya, Integritetsskydd för var och en — på lika villkor? SvJT 2022 s. 653. 6 8 Beslutsskälen p. 11. 69 Se Fridström Montoya, Ett litet steg för HD, ett stort språng för personrätten och Fridström Montoya, Behov av godmanskap eller tillräckligt med avtalsfullmakt?. 70 Beslutsskälen p. 14. 7 1 Se t.ex. Dagens Juridik, Facebook 2022-07-01 under rubriken ”Högsta Domstolen: Analfabet har inte rätt till god man”.
- Den utgångspunkten tog också HD i NJA 2019 s. 837, där frågan för målet var ”om spelmissbruk kan anses utgöra ett ’liknande förhållande’ enligt 11 kap. 4 § föräldrabalken, och därmed ligga till grund för ett beslut om förvaltarskap enligt 7 § samma kapitel.” HD uttalade att eftersom allvarliga fall av olika slag av missbruk enligt uttalanden i förarbetena anses utgöra ”liknande förhållande” skulle också fall av mycket allvarliga spelproblem som är på nivån spelmissbruk anses omfattas av samma begrepp. Dock underströk HD att bedömningen av om förvaltarskap ska anordnas för en person med spelmissbruk ”självfallet” måste göras utifrån en bedömning i det enskilda fallet om spelmissbruket verkligen är av så allvarlig karaktär att personen är ur stånd att vårda sig eller sin egendom.