Se främst NJA 1987 s. 692; jfr NJA 2014 s. 272, där dock ett visst lagstöd fanns, NJA 2007 s. 747, NJA 2015 s. 899 p. 38 (flodvågsargumentet) och NJA 2019 s. 94. NJA 1987 s. 692 och NJA 2014 s. 272 diskuteras kritiskt i D. Hanqvist, ”Nescia mens hominum — Frågan om kreditvärderingsinstitutens civilrättsliga ansvar i svensk rätt. En replik till Emil Nästegård”, JT 2017–18 s. 17. Rättsutvecklingen — särskilt avseende praxis — sammanfattas och analyseras i Schultz (2017).
Hänvisas från p. 12 (s. 683)
12.Det står emellertid klart att ersättningsansvar för enskilda kan föreligga också under andra förhållanden än i samband med brott eller sak- eller personskada. Utan lagstöd har ansvar ansetts föreligga i främst två typsituationer: den ena är att det rör sig om en kvalificerad tillitssituation; den andra typsituationen rör sig om skada som har orsakats av ett kvalificerat otillbörligt, om än inte brottsligt, handlande. Vad som krävs för att ett handlande ska kunna bedömas som så kvalificerat otillbörligt, att det motiverar ett ansvar för sådan ren förmögenhetsskada som handlandet har orsakat, låter sig enligt HD inte bestämmas entydigt för alla fall. Rättsutvecklingen när det gäller ansvar för ren förmögenhetsskada utom kontraktsförhållande vid kvalificerat otillbörligt handlande kan ses som ett slags förlängning av bestämmelsen om sådant ansvar vid brottsligt handlande. Det är då viktigt att observera det krav på uppsåt, som enligt brottsbalken gäller som utgångspunkt för straffansvar, och därmed också för skadeståndsansvar. Också vid ett kvalificerat otillbörligt handlande, som inte är brottsligt, bör i allmänhet ett sådant krav på uppsåt gälla för att ansvar för ren förmögenhetsskada utom kontraktsförhållande ska föreligga. En särskild aspekt är hur ett utomobligatoriskt skadeståndsansvar skulle samspela med andra rättsregler. Om det redan finns en etablerad regelordning kan det vara skäl mot ett utomobligatoriskt skadeståndsansvar vid sidan av dessa regler.s. 683