Se NJA 1980 s. 383, NJA 1987 s. 692, NJA 1996 s. 700, NJA 1998 s. 520, NJA 2001 s. 878, NJA 2005 s. 608 och NJA 2019 s. 94. Se också Hellner & Radetzki (2018), s. 68 ff.
Hänvisas från p. 11 (s. 682)
11.Bakom denna traditionella avgränsning av culparegelns räckvidd lär framför allt ligga uppfattningen att ett allmänt culpaansvar för alla möjliga ekonomiska förluster som drabbar utomstående personer skulle ha vittgående och svåröverskådliga konsekvenser; vid SkL:s tillkomst drog man sig för att utvidga möjligheten till skadestånd på detta vis. Sannolikt har det också spelat en roll att de sociala skälen för skadestånd inte framträtt på samma sätt vid dessa skador. Till saken hör vidare att dessa risker ofta kan vara svåra att täcka genom ansvarsförsäkring. Å andra sidan kan sägas att det egentligen är ganska sällan som någon riskerar att genom oaktsamhet vålla andra än medkontrahenter ren förmögenhetsskada, då ansvaret vilar på avtalsförhållandet, varvid huvudregeln är att parterna ansvarar också för ren förmögenhetsskada. I våra grannländer, och flertalet andra jämförliga rättssystem, går ansvaret längre än hos oss i dessa fall. Paragrafen hindrar visserligen inte att ansvaret för ren förmögenhetsskada utvidgas i rättspraxis; länge har dock domstolarna varit relativt återhållsamma med detta (något som har kritiserats i litteraturen). På senare år kan dock urskiljas en utveckling i denna riktning; som Bertil Bengtson har påpekat blir undantagen allt fler. Den traditionella uppfattningen kan möjligen förklaras av att skadeståndsreglerna står de straffrättsliga nära, på ett sätt som internationellt sett skulle vara mindre vanligt. Detta kan iakttas om man jämför framställningar av skadeståndsrättens allmänna läror med motsvarande framställningar av straffrätten. Bedömningen av underlåtenhet i jämförelse med positivt handlande, av nöd och nödvärn, av uppsåt och oaktsamhet, av orsaksförhållande och adekvans och så vidare, sker i stort sett på ungefär samma sätt i straffrätt och skadeståndsrätt.s. 682