Rättsfall

NJA 2001 s. 878

Citera

NJA 2001 s. 878

BibTeX

@misc{nja-2001-s-878,
  author       = {{Högsta domstolen}},
  title        = {{NJA 2001 s. 878}},
  year         = {2001},
  howpublished = {Rättsfall}
}

Öppna i bibliografi

Dom

Hämtar dom…

Omtalad i rättsvetenskapen

25 hänvisningar i 17 artiklar · 25 stycken/fotnoter

Fastighetsmäklaren och marknadsvärdet – skyldigheter och ansvar1 hänvisning

Ola Jingryd · JT 2023 s. 661–693 · 1 ställe

Kone NJA 1987 s. 692, Fastigheten Pastorn NJA 2001 s. 878; jfr NJA 2015 s. 899 (p. 11); se även Schultz, Skadestånd för ren förmögenhetsskada utan lagstöd. Två och en halv huvudkategorier – och några små frågetecken, SvJT 2017 s. 820 ff. JT 2023–24Fastighetsmäklaren och marknadsvärdet – skyldigheter och ansvar687 ingår uppdragsavtal med mäklare X. Emellertid inkommer inget bud i närheten av 6 000 000, och fastigheten säljs för 5 300 000. Säljaren vill nu ha skadestånd från mäklaren på 700 000. Exempel 7 Anta att mäklaren bedömer fastighetens värde till 4 800 000 kr +/– 200 000 kr och att utgångspriset sätts till 4 500 000 kr. Inga bud som ens är i närheten av utgångspriset kommer in förrän efter två veckor, då en spekulant erbjuder 4 700 000 på villkor att kontrakt skrivs direkt. På direkt fråga från säljaren om det är ett bra bud som bör antas, svarar mäklaren ja. Kontrakt skrivs samma dag. Dagen efter inkommer ett bud på 4 900 000 kr.fotnot 105 · s. 686

Kronofogdemyndighetens ansvar för felaktiga uppgifter vid exekutiv försäljning. Smyckets vikt1 hänvisning

Stina Bratt · JT 2023 s. 895–913 · 1 ställe

Se Kone NJA 1987 s. 692, Fastigheten Pastorn NJA 2001 s. 878 och Gamla vägen NJA 2019 s. 94. Se även den omfattande rättsutvecklingen avseende informationsansvaret i norsk rätt genom de hittills fyra s.k. informationsansvarsdomarna: Rt 2008 s. 1078, Rt 2015 s. 556, HR2016-2264-A och HR-2016-2344-A. Se allmänt om de två första rättsfallen, Færstad, J.-O., Regressoppgjør i erstatningsrettslige klær. En kommentar til Høyesteretts avgjørelser referert i Rt. 2008 s. 1078 og Rt. 2015 s. 556, Tidsskrift for erstatningsrett, forsikringsrett og trygderett 13:2, 2016 s. 97–120. Om informationsansvar i allmänhet i norsk rätt, se t.ex. Færstad, J.-O., (2014). Erstatningsansvar for villedende informasjon, Oslo 2014, Hagstrøm, V., Informasjonsansvar – om villedning av annen enn kontraktspart, TfR 1989 s. 196–220 och Tørum, A. B., Direktekrav, Oslo 2007, s. 504.fotnot 55 · s. 907

Alternativa anspråksvägar i skadeståndsrätten - om förhållandet mellan kontrakts- och deliktsansvar i avtalsförhållanden och kontraktskedjor4 hänvisningar

Stina Bratt · 2023, s. 1–2003 · 4 ställen

Svensk rättspraxis i associationsrätt 2011–20201 hänvisning

Jessica Östberg · SvJT 2022 s. 1056–1139 · 1 ställe

Jfr NJA 1987 s. 692, NJA 2001 s. 878 och NJA 2019 s. 94. Se härtill vidare Jan Kleineman, Om den befogade tillitens skadeståndsrättsliga relevans, JT 2001–02 s. 625 ff.fotnot 114 · s. 1116

Si dextra manus scandalizat — Något om företagets gränser inom den finansiella sektorn1 hänvisning

Dan Hanqvist · SvJT 2022 s. 671–696 · 1 ställe

Se NJA 1980 s. 383, NJA 1987 s. 692, NJA 1996 s. 700, NJA 1998 s. 520, NJA 2001 s. 878, NJA 2005 s. 608 och NJA 2019 s. 94. Se också Hellner & Radetzki (2018), s. 68 ff.fotnot 87 · s. 683

Kreditgivares ersättningsanspråk efter obehörig användning av bank-id1 hänvisning

Marianne M. Rødvei Aagaard · SvJT 2021 s. 235–250 · 1 ställe

§ betaltjänstlagen 24 Har kunden misslyckats med att skydda sin personliga behörighetsfunktion kan kunden enligt den nuvarande norska regleringen bli ansvarig för upp till 1 200 kr (finansavtaleloven § 35 (2), medan beloppet enligt den motsvarande svenska regeln är 400 kr (5 a kap. 2 § betaltjänstlagen). I det norska förslaget till ny lag har beloppet reducerats till 450 kronor, jfr Prop. 92 LS (2019–2020) s. 172. Har kunden genom grov oaktsamhet åsidosatt de skyldigheter som åligger kunden enligt finansavtaleloven § 34 och 5 kap 6 § betaltjänstlagen, uppgår självrisken till 12 000 kr. Reglerna om kundens ansvar enligt PSD 2 följer av artikel 74. 25 Se PSD 2 artikel 74 andra stycket, 5 a kap. 3 § andra stycket sista meningen betaltjänstlagen och finansavtaleloven § 35 (3) sista meningen. Se också Karnov-kommentaren av Anders Dölling not 258. 26 Se PSD 2 artikel 1 för tillämpningsområde och artikel 4 p. 24, p. 29 och p. 30 för definitioner av betalning, autentisering och stark kundautentisering i direktivets mening. Motsvarande tillämpningsområden följer av 1 kap. 1 § betaltjänstlagen och finansavtaleloven § 9 jfr § 1. 27 I ny finansavtalelov har norska lagstiftaren dock beslutat att ge motsvarande självriskregler vid obehörig användning av kundautentisering i samband med ingående av kreditavtal som vid betalningar. Se § 3–20 och Prop. 92 LS (2019–2020) s. 173. När lagen väl har trätt ikraft kommer alltså nya kreditavtal som har slutits genom obehörig användning av bank-id att vara lagreglerade i norsk rätt. 28 Det något udda beloppet har samband med att man lägger uppläggningskostnader till kreditbeloppet. Tvist om förmögenhetsvärden lägre än 200 000 kr ska enligt norska tvisteloven § 6-2 (2) bokstav a behandlas i forliksrådet innan stämning kan ges in till tingsrätt. Forliksrådet består av domare utan juridisk utbildning, och dom kan endast avkunnas om parterna accepterar det. En dom från forliksrådet kan sedan överprövas av tingretten. 30 TKISA-2018-87918. Motsvarar tingsrätten i det svenska systemet. 31 LA-2018-179648. Lagmannsretten motsvarar hovrätten i det svenska systemet. 32 Lagmannsretten tillämpade undantagsregeln i norska tvisteloven § 20-2 (3), som öppnar för att frita förlorande part för sakskostnadsansvaret om tungt vägande orsaker gör det rimligt när man särskild beaktar om det var fog för att få tvisten provat för domstol beroende på att den var svårbedömd eller bevismässigt först blev översiktlig efter stämning. Norska finansavtaleloven innehåller regler om en rad olika aspekter och frågor som rör kreditgivning. I delar motsvarar den de regler som i svensk rätt finns i lag om betaltjänster, medan den i andra delar motsvarar de regler som finns i konsumentkreditlagen. Det finns också en hel del regler i finansavtaleloven som inte har någon lagstadgad motsvarighet i svensk rätt. 34 Det krävs emellertid inte culpa på den skadelidandes sida, utan det handlar om vad man objektivt kan förvänta av densamma Se Høyesteretts dom p. 57 där Nygaard, Skade og ansvar 6. utgave, 2007 s. 300 citeras. Se för svensk rätts vidkommande om eventuell relativisering av culpabedömningen, se Håkan Andersson, Skyddsändamål och adekvans, Uppsala 1993. Att Høyesterett väljer att dra en parallell till vad som gäller vid förvaring av en kodbricka i sitt eget hem, kan man utgå ifrån har samband med det relativt stora antalet tvister som gäller skadeståndsansvar efter att någon till innehavaren närstående efter att ha kommit över kodbrickan eller andra behörighetsfunktioner obehörigen har använt densamma. Att Høyesterett om än som ett obiter dictum konstaterar att förvaring i eget hem som huvudregel inte är vårdslös, får därmed anses utgöra en signal till underinstanser om behovet av en noga och konkret culpabedömning även i dessa fall. Jfr motsvarande regel i 6 kap. 2 § svenska skadeståndslagen. Se till exempel Oslo tingretts avgörande i mål 18-074832TVI-OTIR/01, där en hustru ansågs ansvarig på skadeståndsrättslig grund för kreditgivarens förlust om en miljon kronor för en kredit beviljat efter obehörig användning av hennes make, eftersom hennes lösenord hade varit för enkelt att gissa för maken. Ett annat, mindre extremt exempel, är Frostating lagmannsretts dom i mål 18-039633ASD-FROS, där innehavaren av bank-id:et ansågs skadeståndsansvarig för ett belopp om drygt 75 000 kr. Yrkandet om jämkning avvisades i fallet under hänvisning till att jämkningsregeln avser de stora förluster som blir orimligt betungande att bära. 38 Att underinstanserna också verkar ha tagit intryck av detta framgår till exempel av de tre målen 20-069720TVI-HAUG, 20-069721TVI-HAUG och 20-069747TVIHAUG, som avgjordes efter gemensam behandling november 2020. 39 Se till exempel LB-2014-13514, LB-2016-43622, 18-148976TVI-OVRO, 17098711TVI-OVRO, 18-127575TVI-OVRO, 17-169552TVI-FOLL, 15-168226TVIGJOV, 17-197796TVI-HAUG, 18-074832TVI-OTIR/01 som några exempel på tilllämpning av en (dels väsentligt) lägre culpatröskel. Se till exempel 17-197796TVI-HAUG då en hustru blev skadeståndsansvarig efter att hennes make obehörigen hade använt hennes bank-id efter att ha sett lösenordet då de två satt bredvid varandra i soffan hemma, och 18-074832TVI-OTIR/01 då en hustrus lösenord ansågs ha varit för lätt att gissa sig till för maken, som obehörigen hade använt hennes bank-id. 41 Se t.ex. Jan Kleineman, Ren förmögenhetsskada vid brott — det ”klara” ansvarsområdet, JT 1989–90 s. 650 ff. 42 I kvalificerade fall kan innehavaren nog tänkas ha medverkat till bedrägeri med sådant uppsåt som krävs enligt 9 kap. 1 § jfr 1 kap. 2 § brottsbalken, vilket enligt 23 kap. 4 § brottsbalken innebär att personen kan dömas för t.ex. medhjälp till brott. 43 Se särskilt Jan Kleinemans doktorsavhandling, Ren förmögenhetsskada, Stockholm 1987, och Mårten Schultz, Skadestånd för ren förmögenhetsskada utan lagstöd, SvJT 2017 s. 820 ff. för en noggrann analys och systematisering av skadetypen mot bakgrund av Högsta domstolens praxis och övrig doktrin på området. Av de fyra aktuella kategorierna kvalificerade tillitssituationer, kvalificerad otillbörligt handlande, vårdslöshet vid avtalsförhandlingar och andra situationer är det nog främst den andra om kvalificerad otillbörligt handlande eller de andra situationerna som passar bäst för typfallet då innehavaren av ett bank-id har varit grovt vårdslös och på så sätt möjliggjort för den obehöriga användningen. 44 Se t.ex. NJA 1987 s. 692 (Kone Invest) och NJA 2001 s. 878 (Ljungkvist-bolagen) som exempel på att ansvar för ren förmögenhetsskada uppställts i kvalificerade tillitssituationer, NJA 2005 s. 608 (Max och Frasses) som det klassiska exemplet på ansvar för ren förmögenhetsskada vid kvalificerad otillbörligt handlande, NJA 1996 s. 700 (konkursförvaltares ansvar efter att ha överlåtit egendom som inte tillhörde konkursgäldenären), NJA 1980 s. 383 (vårdslöst agerande i en avtalsliknande situation) och NJA 1998 s. 520 (banks utlämnande av värdepappersdepå till ägaren trots att pantsättning hade skett) som exempel på diverse andra fall. 45 För att få en digital identifikation måste kunden godkänna villkor som typiskt innehåller strikta krav på hantering och hemlighållande av information som behövs för att nyttja legitimationen. Dessa villkor syftar till att reducera risken för obehörig användning, och kräver, som beskrivningen i HR-2020-2021-A visar, rätt mycket av kunden. Ett beteende avseende hanteringen av sådan information eller kodbrickan som möjliggjort den obehöriga användningen, innebär alltså att kunden begår avtalsbrott gentemot utställaren av legitimationen. Samtidigt får man inte överdriva betydelsen av ett sådant avtalsbrott eftersom kundens avtalsfrihet är begränsad i situationen. Villkoren är utformade av utställaren av kundautentiseringslösningen ensam, innehavaren har inga möjligheter att påverka dess innehåll och som oftast inte heller någon möjlighet att låta bli att ingå avtalet eftersom legitimeringslösningen behövs för att kunna fungera i det moderna samhället. 46 Lagmannsretten i det norska avgörandet var också inom detta spår, men hade ingen anledning att följa det vidare eftersom norsk skadeståndsrätt ser ut som den gör.fotnot 1 · s. 240

Svensk rättspraxis: Avtals- och obligationsrätt 2005–20192 hänvisningar

Johnny Herre, Svante O. Johansson · SvJT 2020 s. 828–1071 · 2 ställen

Avtalsviten - effekter och rättsverkningar1 hänvisning

David Dryselius · 2019, s. 2–352 · 1 ställe

huvudkategorier -och några små frågetecken i Stockholm Centre for Commercial Law. Arsbok IX, s. 313 ff. med hänvisning till NJA 1987 s. 692, •Kone• och NJA 2001 s. 878, •Fastigheten Pastorn•. Se även Kleineman, J. (2002), Om den befogade tillitem skadeståndsrättsliga relevans. Juridisk Tidskrift vid Stockholms universitet, s. 625 ff. för en analys av 2001 års fall.Schultz, M. (2018), Skadestånd för ren förmögenhetsskada utan lagstöd. Två och en halv · p. 1 · s. 167

Orsakssambandsbedömningens struktur i bolagsledningens och revisors skadeståndsansvar1 hänvisning

Heli Korkka · SvJT 2018 s. 153–177 · 1 ställe

Det är fråga om ifall normens skyddsändamål och/eller normens förutsebarhet bör betraktas som självständiga kriterier för skadeståndsansvar eller om de anknyter till konstaterandet av orsakssamband mellan skadan och följden. Se samlat för avvikande åsikter Patrik Nyström: Yhtiöoikeudellinen vahingonkorvausvastuu ja oppi normin suojatarkoituksesta. Oikeustieto 5/2012 s. 7–12, s. 9. 1 5 Se om betydelsen av att separera nivåerna H.L.A Hart – Tony Honoré: Causation in the Law. Second Edition. Oxford 1985 s. 110–111; Wright 1985 s. 1737–1741; Richard W. Wright: Causation, Responsibility, Risk, Probability, Naked Statistics, and Proof: Puning the Bramble Bush by Clarifying the Concepts. Iowa Law Review 1988 s. 1001–1077, s. 1011–1014 och Schultz 2007 s. 383–395. 16 Wright 1985 s. 1803. 1 7 Begreppet förekommer också hos Andersson (Håkan Andersson: Skyddsändamål och adekvans. Om skadeståndsansvarets gränser. Uppsala 1993 s. 292). Även Schultz använder sig av termen faktiskt orsakssamband (Schultz 2007 s. 371). Carlsson använder begreppsparet faktisk och juridisk kausalitet i sin doktorsavhandling som gäller arbetsbetingade skador (Mia Carlsson: Arbetsskada — Samspelet mellan skadestånd och andra ersättningsordningar. Stockholm 2008). Carlsson konstaterar på motsvarande sätt som i denna undersökning att faktisk kausalitet tar sikte på faktiska händelser, det vill säga det som konkret har hänt (Carlsson 2008 s. 273, jfr dock s. 382 ff.). 18 Schultz konstaterar att den senare delen är en juridisk bedömning av den faktiska kausaliteten, varför han använder benämningen kausalitetsvärderande bedömning. Han hänvisar även till tysk doktrin, där den senare delen benämns kausalität im rechtlichen sinne (Schultz 2007 s. 46–47 och 286–287 och Basil Markesinis: The German Law of Obligations. Vol II. The Law of Torts. A Comparative Introduction. Oxford 1997 s. 95). Carlsson använder benämningen juridisk kausalitet om det senare kausalitetsskedet. Hon konstaterar att termen har kritiserats, eftersom det är frågan om en normativ bedömning av den faktiska kausaliteten. Hon anser dock att termen juridisk innefattar den nyss konstaterade normativiteten. Se Carlsson 2008 s. 272 fotnot 1206. Fastän betydelsen av terminologiska val inte bör överdrivas, anser jag att bedömning av den faktiska kausalitetens juridiska relevans är en mera precis benämning än juridisk kausalitet. 19 Metodens klarhet har att göra med logiken i de språkliga valen. Jag har valt att kalla de faktorer som begränsar den faktiska kausaliteten för juridisk relevansbedömning, även om detta i princip till sin funktion motsvarar de faktorer som inom den finska skadeståndsrätten kallas kriterier för ansvarets begränsning. Termen ”ansvarets begränsning” kan i detta samband vara missvisande, då skadeståndsansvar också förutsätter att andra kriterier utöver orsakssamband uppfylls. Orsakssamband räcker inte ensamt för ansvar, utan ansvaret kan i ett konkret fall också begränsas av att till exempel förverkandepåföljden jämkas. 2 0 Se sammanfattat om händelseförloppet Svensson 2014 s. 11–15. 21 Se s. 97–104 i avgörandet. Som en följd av tillämpningen av differensläran utsträcktes ansvaret rätt så långt från revisorns underlåtenhet. Använd på rätt sätt kan differensläran vara ett meningsfullt hjälpmedel vid bedömningen av faktisk kausalitet. Differenslärans problem anknyter dock till lärans hypotetiska natur, till vilket man som utgångspunkt bör förhålla sig återhållsamt till. Se Korkka 2015 s. 118–123. Se även Pasi Horsmanheimo — Timo Kaisanlahti — Maj-Lis Steiner: Tilintarkastuslaki — kommentaari. Helsinki 2007 s. 375–376. 2 2Den intressanta frågan är hur stor grad av osäkerhet som kan godtas av uppfyllelsen av orsakssamband, dvs. hur sannolikt det bör vara att en viss omständighet har medverkat till uppkomsten av följden, lämnas utanför denna artikel. Därtill lämnas frågorna om beviströskel och bevisbörda utanför artikeln. I Prosolvia-målet var det också frågan om dessa vid sidan om orsakssambandsbedömningen. Se till denna del Carl Svernlöv: Parallella världar — Prosolviadomen och det aktiebolagsrättsliga skadeståndsansvaret. Balans 22.3.2013 och Savela 2015 s. 308. 23 Det största problemet i målet anknyter till den juridiska relevansbedömningen, vilken hovrätten i praktiken åsidosatte helt och hållet med att konstatera att ”[e]ffekten av revisorernas oaktsamhet legat i farans riktning och varit förutsägbar” (avgörandets s. 104). Genom att analysera omsorgsnormens relevans kunde man ha slutit sig till att revisorns underlåtenhet inte var relevant för konkursen och den mycket omfattande skada som följde därav, eftersom en sådan skada är alltför avlägsen i förhållande till skyddsändamålen som bör definiera vidden i revisorns skyldigheter. Se i samma riktning Svensson 2014 s. 20–22. Se även Etéus 2014a s. 783–784. 24 Se Schultz 2007 s. 257 och Wright 1988 s. 1012–1014. 25 För den finska rättslitteraturens del, se Hemmo 2005 s. 112–113; Olli Norros: Vahingonkorvaus arvopaperimarkkinoilla. Helsinki 2009 s. 200; Mika Korva: Vahingonkorvaus informaatiohäiriön seurauksena. Defensor Legis 2004 s. 432–454, s. 448 och Ståhlberg — Karhu 2013 s. 341 ff; Ari-Matti Nuutila: Rikosoikeudellinen huolimattomuus. Helsinki 1996 s. 204–207; Kimmo Nuotio: Teko, vaara, seuraus. Rikosvastuun filosofisista, kriminaalipoliittisista ja lainopillisista perusteista. Helsinki 1998 s. 275–286; Jussi Tapani: Petos liikesuhteessa. Talousrikosoikeudellinen tutkimus. Helsinki 2004 s. 120–121. För utländsk litteraturs del se Hart – Honoré 1985 s. 15–16, 69 och 110; Schultz 2007 s. 265–346; Wright 1985 s. 1775 ff.; Wright 1988 s. 2012 ff.; John Leslie Mackie: The Cement of the Universe: A Study of Causation. Second Edition. Oxford 1980 s. 51–53. 2 6 Tankegången är därmed att det vore omöjligt att eliminera en faktor i händelseförloppet utan att samtidigt ersätta den eliminerade faktorn med något fiktivt som ”tänks till”. Problemet i tankeexperimentet är emellertid att det inte alltid existerar någon juridisk grund för just den faktor som ”tänks till”. 27 Hemmo benämner testet för läran om nödvändig orsak (oppi välttämättömästä syystä) (Hemmo 2005 s. 112). 28 Se för sine qua non-testets problem samlat t.ex. Schultz 2007 s. 333 ff. och Wright 1985, s. 1776 ff. 29 Se Korkka 2015 s. 110–116. 30 Se t.ex. Ståhlberg — Karhu 2013 s. 341–342 och Hemmo 2005 s. 113–114. Se sammanfattat om motsvarande klassiska kausalitetsproblem Korkka 2015 s. 105–108 och Hemmo 2005 s. 114–123. 31 Likaså t.ex. Schultz 2007 s. 326. 32 Man kan till och med påstå att en sådan kausalitetsmodell bättre motsvarar en s.k. standardpersons intuitiva uppfattning om händelsers orsaker och följder. I empiriska undersökningar har resultat som stöder denna hypotes uppnåtts (Schultz 2007 s. 344, fotnot 781). Det har likaså visat sig att domare kommer fram till intuitivt övertygande slutsatser om faktisk kausalitet om de inte vilseleds med felaktiga kausalitetsteorier (Wright 1985 s. 1766–1774). 33 Med benämningen en nödvändig förutsättning avses en faktor, utan vilken följden inte skulle ha inträffat. En förutsättning är tillräcklig när den kan hindra följden. Om tillräckliga förutsättningar konstateras kan följden inte utebli. En nödvändig förutsättning kan däremot vara för handen utan att en viss följd inträffar. Det är frågan om förutsättningens orsakande förmåga, dvs. om den har varit tillräc kligt effektiv för att orsaka den aktuella följden. Se t.ex. Hart — Honoré 1985 s. 111–113 och Schultz 2007 s. 268–269. Jfr Nuotio 1998 s. 276–277 och Ståhlberg — Karhu 2013 s. 341–342. 34 NESS-testet har utvecklats av amerikanen John Wright. Wrights utformning baserar sig på den modell som lanserats i Harts och Honorés klassiska verk Causation in the Law. Wrights NESS-test anger att ”[a] particular condition was a cause of (condition contributing to) a specific result if and only if it was a necessary element of a set of antecedent actual conditions that was sufficient for the occurrence of the result” (t.ex. Wright 1988 s. 1019). Wright betonar att uttrycket ”a set” möjliggör existensen av flera tillräckliga sammansättningar villkor. (Wright 1985 s. 1790). NESS-testets grundidé om att kombinera tillräckliga och nödvändiga villkor framkom redan hos Hume (David Hume: A Treatise of Human Nature, 1738 bok I, del III, 14–15 §). Se även Hart — Honoré 1959 s. 10–11, 14–15 och 44–49; Mackie 1980 s. 5–15, 25–27, 54–57 och 59–75 samt Wright 1988, s. 1019. NESStestets grundidé baserar sig på Humes teori om regelbundenheter, vilken sedermera utvecklades av John Stuart Mill. (Wright 1985 s. 1789–1790; Wright 1988, s. 1019 och Wrights hänvisningar till primärverken Hume 1738 och John Stuart Mill: A System of Logic, London 1872). 35 Wright 1985 s. 1788. 36 Se i samma riktning Hemmo 2005 s. 114–115 och Ståhlberg — Karhu 2013 s. 341– 344. 37 Se samlat om hur allmänt NESS-testet tillämpas Schultz 2007, s. 406–407. 3 8 Se NJA 2012 s. 597, som behandlas nedan. 39 I den finska skadeståndsrätten hänvisas det åtminstone till NESS-testet hos Hemmo 2005 s. 114 ff.; Norros 2009 s. 200–201; Mika Korva: Vahingonkorvaus informaatiohäiriön seurauksena. Defensor Legis 2004 s. 432–454, s. 449 och Matti Turtiainen: Markkinakuri, sijoittajansuoja ja sijoitusrahastot. Helsinki 2004, s. 189. Därtill hänvisar Saarnilehto till NESS-testets utformning i ord, utan att dock använda NESS-benämningen (Ari Saarinlehto: Vahingonkorvauslaki. Käytännön kommentaari. Helsinki 2007 s. 39). Se även Ståhlberg – Karhu 2013 s. 341–342. 40 Även NESS-testets skapare Richard W. Wright har erkänt att dess tillämpning kan vara komplicerad (Richard W. Wright: Ince More Into the Bramble Busch: Duty, Causal Contribution and the Extent of Legal Responsibility. Vanderbilt Law Review 2001 s. 1107). Se i anknytning till detta även Schultz 2007 s. 433–445. 41 Revisionsberättelsen kan lämnas utan reservation när revisionen har utförts i enlighet med internationella revisionsstandarder och god revisionssed och om det inte har framkommit någonting sådant som skulle ge orsak till att avvika från att lämna berättelsen utan reservation. Se 3 kap. 5 § i den finska revisionslagen. 4 2 Wright 1988 s. 1022–1026. 43 Det kan finnas fler än två villkorssammansättningar som är tillräckliga för följdens uppkomst. Vi kan tänka oss en situation där styrelsemedlem A, som förhållit sig mycket återhållsamt till godkännandet av ett beslutsförslag, men som efter påtryckning till slut understött det, i efterhand som en faktor som begränsar ansvaret hänvisar till att dennes röst inte har varit nödvändig för omröstningens resultat. Vi antar att styrelsen består av medlemmarna A, B, C, D och E. Därmed förutsätter ett majoritetsbeslut att tre av medlemmarna röstar för förslaget. Vi antar att A, B, C och D röstar för. Enligt sine qua non-testet skulle ingen av dessa röster vara nödvändig, eftersom de tre andra rösterna för förslaget alltid kvarstår, vilket räcker till för ett majoritetsbeslut. Slutresultatet blir dock ett annat i NESStestet. Vi kan urskilja fyra olika slags röstningskombinationer, vilka alla är tillräckliga för att säkerställa att förslaget röstas igenom: ABC, ACD, BCD och ABD. Varje medlems röst för förslaget är en nödvändig del i åtminstone en av röstningskombinationerna, av vilka alla är tillräckliga för att åstadkomma följden. Exemplet härstammar från Wright (Wright 1985, s. 1775) 44 Se Schultz som har hänvisat till avgörandet som ett exempel på teoretiseringen av Högsta domstolens praxis (Mårten Schultz: Sambandsbedömningar och expertkunskap. SvJT 2015 s. 465–478, s. 468). 4 5 Se Högsta domstolens hänvisningar till Jan Hellner — Marcus Radetzki: Skadeståndsrätt, Åttonde upplagan. Stockholm 2010 s. 214 ff., Marcus Radetzki: Skadeståndsberäkning vid sakskada. Andra upplagan. Stockholm 2012 s. 148 ff. och Ulf Persson: Skada och värde. Lund 1953 s. 95 ff. och s. 234 ff. 46 Punkterna 16–17 i avgörandet. 47 Se om avgörandet även hos Andersson, som dock tolkar avgörandets betydelse för doktrinen annorlunda (Håkan Andersson: Gränsproblem i skadeståndsrätten. Uppsala 2013 s. 127–134). 48 Se om avgörandet även Horsmanheimo — Kaisanlahti — Steiner 2007 s. 376–379 och Savela 2006 s. 172. 4 9 Styrelsens och revisorernas åtgärder kan i detta fall dock granskas som nödvändiga faktorer också i förhållande till skadans inträffande, eftersom höjningen av aktiekapitalet inte skulle ha inträffat utan dessa. Se i samma riktning Pekka Timonen: Oikeustapauskommentti KKO 2001:36. I verket Pekka Timonen (red.): KKO:n ratkaisut kommentein 2001:II. Jyväskylä 2001 s. 244 och Horsmanheimo — Kaisanlahti – Steiner 2007 s. 378. 50 Målet avgjordes genom omröstning. De skiljaktiga ledamöterna godkände föredragandes betänkande, enligt vilket den uteblivna betalningen för höjningen av aktiekapitalet inte som sådant hade följt av den oriktiga försäkran eller intyget eller den felaktiga handelsregistersanteckningen som följde av dem. Enligt betänkandet kunde erhållandet av betalning till bolaget däremot bero på styrelsens åtgärder för indrivning av betalningen eller tecknarens betalningsförmåga. I betänkan det verkar det ha skett en sammanblandning av tidpunkten för uppkomsten av skadegrunden och tidpunkten för uppkomsten av skyldigheten att erlägga skadestånd. Orsaken till skadan uppkommer redan då höjningen av bolagets aktiekapital antecknas i handelsregistret, en höjning som bolaget inte faktiskt har fått i sin besittning. En villkorssammansättning som är tillräcklig för uppkomsten av skadan innefattar inte bolagsstyrelsens indrivningsåtgärder eller faktorer som hänför sig till tecknarens insolvens, utan för att skadan ska förorsakas är det tillräckligt att styrelsen och revisorerna underlåter att iaktta sin skyldighet och att höjningen av aktiekapitalet antecknas för registrering. Se kritiskt om minoritetens ståndpunkt Timonen 2001 s. 244. 51 Samma uttryck används också i orsakssambandsgranskningen i avgörandet HD 1991:25, som gällde revisorns skadeståndsskyldighet. Se även HD 1997:110, som gällde kreditförluster som orsakats av vårdslös kreditgivning hos direktionen i en affärsbank. I målet fastställde Högsta domstolen en enskild direktionsmedlems ansvar bestå i att denne med sitt förfarande hade varit med och påverkat beredningen av de utfärdade krediterna, fastän förevarande persons medverkan inte var den enda omständigheten som lett till skadan. 52 Jfr möjligen för en annan åsikt Dotevall, som anser att ledningens gärning eller underlåtenhet borde utgöra skadans huvudsakliga orsak för att skadeståndsansvar ska kunna bli aktuellt (se Rolf Dotevall 2008 s. 242–245). Dotevalls ståndpunkt påverkas måhända av att han inte aktivt särskiljer den faktiska kausaliteten från den juridiska avvägningen av den, varvid man med en (faktisk) kausalitetsavvägning på enbart en nivå borde kunna fastställa en juridiskt betydelsefull orsak. Se kritiskt Mårten Schultz: Kränkning. Studier i skadeståndsrättslig argumentation. Stockholm 2008 s. 305–306 jämte nämnda källor. Se även Schultz 2015 s. 465–467. 53 I samma riktning Savela 2006 s. 274. 5 4 Se Hemmo 2005 s. 135–142; Ståhlberg – Karhu 2013 s. 357–363; Saarnilehto 2007 s. 39; Turtiainen 2004 s. 187–189 och Sampo Mielityinen: Vahingonkorvausoikeuden periaatteet. Helsinki 2006 s. 341–346. I Högsta domstolens praxis uttrycks inte alltid tydligt vilket begränsningskriterium som tillämpas och hur begränsningskriteriet förhåller sig till orsakssambandsbedömningen. Se dock t.ex. HD 1997:49, 2005:14 och 2012:65 (normens skyddsändamål) samt 1991:123, 1996:47 och 2009:24 (förutsebarhet). 55 Savela verkar anknyta skyddsändamålet till orsakssambandsbedömningen som ett begränsande kriterium, medan förutsebarheten skulle utgöra en egen helhet som är separat från orsakssambandet. Se Savela 2006 s. 280–284. 56 Se omfattande om adekvanslärans olika utformningar i skadeståndsrätten Andersson 1993, s. 87 ff. Se även Carlsson 2008 s. 311. 57 Andersson 1993 s. 87. Adekvansläran är med andra ord ett slags kombination av en objektiv sannolikhetsbedömning och en objektiv-subjektiv förutsebarhetsbedömning. Se sammanfattat för adekvansdoktrinen ur ett nordiskt perspektiv Schultz 2010. 58 Se åtminstone Hemmo 2005 s 135; Sakari Wuolijoki: Luottolaitoksen johdon korvausvastuu. Lakimies 2011 s. 1428–1447 s. 1432 och Mielityinen 2006 s. 341 fotnot 65, 345 och 462. Flera olika utformningar av adekvansteorin har framställts och dess innehåll kan i viss mån anses oenhetligt. T.ex. Hahto konstaterar att hon undviker att använda termen på grund av dess innehållsmässiga oklarhet (Vilja Hahto: Tuottamus vahingonkorvausoikeudessa. Helsinki 2008 s. 10). Se även SisulaTulokas 2012 s. 157 ff. Inom straffrätten anser Nuutila att adekvansteorin och förutsebarheten motsvarar varandra, men han använder förutsägbarheten i sin avhandling om straffrättslig oaktsamhet, eftersom han anser det vara terminologiskt mera precist än adekvanskravet (Nuutila 1996 s. 222). Även för den svenska straffrättens del motsvarar Jareborgs konstaterande om adekvansteorins innehåll till stor del förutsebarheten: ”Det brukar sägas, att följden måste vara en typisk följd, en principiellt förutsägbar följd, den skall ligga i ”farans riktning” osv.” (Jareborg 2001 s. 235). Se för adekvansteorins ursprungliga form och dess utveckling till ett förutsebarhetskrav Nuutila 1996 s. 225–227 och Nuotio 1998 s. 164–172. Se även Andersson, som kritiserar adekvansläran (som enligt Anderssons terminologi innehåller ett förutsebarhetskrav), men som å andra sidan hänvisar till att man i stället för dess olika utformningar i ord bör fästa uppmärksamheten på adekvansens grundläggande syfte, alltså behovet att begränsa kausaliteten samt förutsebarhet i fråga om vilka skador som ska ersättas (Andersson 1993 s. 106). 59 Ståhlberg — Karhu 2013 s. 11 och Savela 2006 s. 274. 60 Se t.ex. Hemmo 2005 s. 135 och Mielityinen 2006 s. 341. 61 Hemmo 2005 s. 136; Mielityinen 2006 s. 342–343; Savela 2006 s. 283 och Ståhlberg — Karhu 2013 s. 351 och 360. Enligt Andersson är den vanligaste lösningen i Norden att situationen granskas ur perspektivet av en särskilt insiktsfull person eller en person som besitter den bästa möjliga kunskapen. Enligt honom har också en s.k. normalpersons perspektiv fått stöd. (Andersson 1993 s. 101–102.) 62 Hemmo 2005 s. 136. Hemmo konstaterar också att skadans art påverkar förutsebarhetsgranskningen såtillvida att den ersättningsskyldiges ansvar i fråga om personskador ofta utsträcks förhållandevis längre än i fråga om andra skadearter. (Hemmo 2005 s. 137. Se även Mielityinen 2006 s. 343). Min uppfattning är att detta beror på förhållandet mellan hur allvarlig följden är och hur sannolikt följden inträffar. Ju allvarligare följden är till sin natur, desto lägre behöver sannolikheten att följden inträffar vara för att juridiskt ansvar ska kunna utsträckas till följden. Jareborg hänvisar till samma växelverkan då han granskar gärningsculpans första skede, det vill säga risktagandets otillåtna eller tillåtna karaktär (se Jareborg 2001 s. 213). 63 Hemmo 2005 s. 140–143; Ståhlberg — Karhu 2013 s. 357–359; Mika Hemmo: Sopimus ja delikti. Tutkimus vahingonkorvausoikeuden vastuumuodoista. Helsinki 1998 s. 160–163; Mielityinen 2006 s. 329–331 och Savela 2006 s. 280–281. Enligt Hemmo behöver skadan dock inte höra till den överträdda ansvarsnormens kärnområde, utan det är tillräckligt att något av normens ändamål motsvarar den inträffade skadan. (Hemmo 2005 s. 140). 64 Skyddsändamålsläran har av samma orsak kritiserats inom straffrätten, även om man inom straffrätten inte brukar använda skyddsändamålskriteriet i samband med orsakssambandsbedömningen. Se samlat Korkka 2015 s. 65–68. 65 Tanken har ett visst samband med det s.k. teleologiska tolkningssättet, för vars traditionella utgångspunkt man i rättslitteraturen brukar hänvisa till Ekelöfs tolkningsmodell, vars grundidé är att gestalta en viss bestämmelses kärntillämpningsom råde samt mera avlägsna tillämpningsområden (se Per-Olof Ekelöf: Rättegång. Häfte 1. Stockholm 2002 s. 79–95). Se komprimerat om Ekelöfs modell t.ex. Jussi Tapani: Tuomari ja rikosoikeuden yleiset opit. Oikeustiede–Jurisprudentia 2006 s. 345–348 och Tatu Leppänen: Riita-asian valmistelu todistusaineiston osalta. Helsinki 1998 s. 20–22. I min doktorsavhandling har jag granskat den teleologiska modellens betydelse i förhållande till den tolkningsbegränsande verkan som normens skyddsändamål har, och nått slutsatsen att förorda en tillämpning av den s.k. kärnändamålsmodellen. Modellens syfte är att flytta uppmärksamheten från normens yttre tillämpningsområden till normens mittpunkt och bedöma hur långt ifrån mittpunkten man kan gå i tolkningen. Fastän modellen som antagits i doktorsavhandlingen är straffrättslig, kan den användas som utgångspunkt också inom skadeståndsrätten, åtminstone för jämförelsens skull. 66 Inom straffrätten analyseras den faktiska kausalitetens juridiska relevans under läran om gärningsculpa. I lärans första skede granskas gärningens natur i förhållande till en viss klass följder, vilka man måste anta att en standardperson som sätts i gärningsmannens ställe bör ta i betraktande vid gärningstidpunkten. Målet är att avgöra om gärningsmannen har tagit en otillåten risk i förhållande till den allmänna följdtypen i fråga då gärningsmannen handlar på förhandenvarande sätt. I den senare delen avgör man ur ett ex post-perspektiv om följden som orsakats i det konkreta fallet hör till den ovannämnda klassen följder, alltså om den konkreta följden är relevant i förhållande till gärningsmannens otillåtna risktagande. Se samlat Korkka 2015 s. 129–134 och källorna som där hänvisas till. 67 Jareborg 2001 s. 228. 68 Se på motsvarande vis Pontus Etéus: Skadeståndsansvar vid vårdslös revision — särskilt om adekvat kausalitet. Examensarbete. Göteborgs universitet 2014 s. 48–49. I äldre finsk rättslitteratur har framförts att skadans förutsebarhetsförutsättning inte skulle förutsättas i ett skadeståndsansvar enligt GABL. Se till denna del Savelas hänvisningar till Pauli Koski — Gerhard af Schultén: Osakeyhtiölaki selityksin II. He lsinki 1991 s. 364–365 (Savela 2006 s. 282 fotnot 18). Enligt min uppfattning bör man inte överge förutsebarhetskravet, men det bör behandlas som enbart en delfaktor i relevansavvägningen. Även Savela har ansett att förutsebarhetskravet bör tillämpas också i fråga om skadeståndsansvaret enligt ABL (Savela 2006 s. 282). 69 Skyddsändamålsläran har ansetts spela en viktig roll just i fråga om s.k. rena förmögenhetsskador, eftersom läran erbjuder ett mera analytiskt redskap för begränsningen av skadeståndsansvar än adekvanskravet (Jan Kleineman: Ren förmögenhetsskada. Särskilt vid vilseledande av annan än kontraktspart. Stockholm 1987 s. 288). Se mera kritiskt Schultz 2010 s. 56. Se även Sisula-Tulokas 2012 s. 309–310. 70 Den modell för juridisk relevans som här utformats står enligt min uppfattning nära Anderssons modell, där avsikten har varit att konstruera en sammansättning av kriterier som begränsar skadeståndsansvaret med utgångspunkt i skyddsändamålsläran, på ett sätt som skiljer sig från lärans traditionella innehåll. Begreppet skyddsändamål används som en samlingsbeteckning för alla de värderingar och uttryck för målsättningar som påverkar begränsningen av skadeståndsansvaret. Se Andersson 1993 s. 19. Se för en presentation av metoden Andersson 1993 s. 159 ff. och för dess relation till adekvansteorin s. 357–361 och s. 466–468. 71 Det har framförts synpunkter både för och emot skyddsändamålslärans tillämplighet på bolagsledningens ansvar. Nyström är för tillämpningen av skyddsändamålsläran på grund av rättsystematiska orsaker. Skadeståndsrättens allmänna principer bör gälla inom hela skadeståndsrätten, såvida det inte finns motiverade orsaker till att någon viss skadeståndstyp lämnas utanför tillämpningsområdet (Nyström 2012 s. 9). Nyströms ståndpunkt är mycket motiverad också ur ett mera omfattande dogmatiskt perspektiv. Man borde inte utan grund utforma egna allmänna läror för något visst understående rättsområde och åtminstone inte differentiera dessa från rättsområdets allmänna läror, såvida det inte finns ett särskilt behov för detta (se Korkka 2015 s. 3–5). 7 2 Riskpositionerna anknyter till en förnuftig riskfördelning mellan parterna, vilket på ett allmänt plan kan anses vara hela skadeståndssystemets syfte. (Om begreppet riskposition på ett teoretiskt plan, se Juha Pöyhönen: Uusi varallisuusoikeus. Helsinki 2000 s. 177–184). Man kan också tala om en samordning av handlingsfriheter och skyddet av grundrättigheter (se Mielityinen 2006 s. 227–230). 73 Rättsskyddsförväntningen omfattar här förutom att erhålla rättsskydd i domstol också materiell rättvisa, dvs. en vid rättsskyddsförväntning enligt Aarnios begreppsapparatur (Aulis Aarnio: The Rational as Reasonable. A Treatise on Legal Justification. Dordrecht 1986 s. 3–5). 74 Enligt min förståelse är grundidén i Anderssons skyddsändamållära att lokalisera ansvarets gränser genom att studera skyddsändamålet ur både skadevållarens och den skadelidandes perspektiv. Det är således egentligen frågan om en riskfördelning mellan parterna. Skadevållarens perspektiv analyserar ansvarsnormens målsättningar och risker förknippade med handlandet. Den skadelidandes perspektiv bedöms å sin sida på basis av alla sådana faktorer som talar för den skadelidande, vilka är av betydelse vid mätningen av ersättningsansvar. Se Andersson 1993 s. 160 ff., 176 ff. och 210 ff. Även Mielityinen kopplar skyddsändamålsläran till principen om riskfördelning (Mielityinen 2006 s. 330). Se om en ändamålsenlig riskfördelning som allmän målsättning i skadeståndssystemet Juha Pöyhönen – Petteri Korhonen: Kolmannelle aiheutuneiden vahinkojen korvaaminen osana vahingonkorvausoikeuden yleisiä oppeja. Oikeustiede–Jurisprudentia 1996 s. 207– 295, s. 213 och Juha Häyhä: Ankara vastuu ja vahingonkorvausoikeuden järjestelmä. Oikeustiede–Jurisprudentia 1999 s. 81–149, s. 119–121. 75 I den Nordiska aktiebolagsrätten och litteraturen om revisorns ansvar klassificeras ansvarssituationerna allmänt i ansvar som riktar sig mot bolaget och tredje man (se t.ex. Savela 2015, Horsmanheimo — Kaisanlahti — Steiner 2007 och Dotevall 2008). Indelningen har ett samband också med klassifikationen som här framställts samt den ansvarsgranskning som anknyter till den. 76 Se om avgörandet även Nyström 2012. 77 Se också Savelas exempel, där ett aktiebolag i strid med likställighetsprincipen hade delat ut olika stora andelar vinst åt aktieägarna med begränsningen att vinstens sammanlagda mängd var inom ramen för ABL:s gränser. Savela anser att skyddsändamålsläran leder till att de allmänna borgenärerna inte orsakas någon skada av det nämnda förfarandet. Detta beror på att likställighetsprincipen inte skyddar de allmänna borgenärerna. (Savela 2006 s. 280–281.) 78 Punkt 7 i domen. 79 Punkt 9 i domen. 80 Se punkt 10 i domen, där det anges att försummelsen av reglerna om tvångslikvidation i den gamla aktiebolagslagen i sig har kunnat leda till ersättningsskyldighet för de skador som underlåtenheten har orsakat. 8 1 Punkt 9 i avgörandet. 82 ”Ett allmänt riktmärke bör vara att ett affärsbeslut ska anses vara grundat på befogad tillit till en viss årsredovisnings riktighet om årsredovisningen typiskt sett utgör en väsentlig del av det konkreta beslutsunderlag som läggs till grund för ett sådant beslut och beslutet angår en affärsförbindelse med bolaget eller en transaktion avseende aktier eller andra instrument som bolaget emitterar.” (Punkt 27 i avgörandet.) 83 Punkterna 29–34 i avgörandet. 84 En helt annan fråga är däremot situationer som gäller investerares rätt att lita på börskursen och riktigheten av prisbildningen som den påvisar. Denna problematik behandlas i den amerikanska rättslitteraturen under den s.k. läran om fraud on the market. Se samlat om den omfattande diskussionen t.ex. Norros 2009 s. 253–257 och Mårten Knuts: Information på värdepappersmarknader i USA. Vad kan den gamla världen lära sig av exkursioner i den nya världens historia? I verket Waselius & Wist: With Wisdom. Helsingfors 2007 s 55–60. Se även Korkka 2015 s. 228–229 fotnot 18. 85 Punkterna 61–66 i avgörandet. 8 6 I svensk doktrin utnyttjas läran om befogad tillit någorlunda vedertaget i situationer som gäller skada som orsakats till följd av felaktig information (se t.ex. NJA 1987 s. 692 och NJA 2001 s. 878). Se allmänt om begreppet befogad tillit Kleineman 1987 och Schultz 2010 s. 56–60. Se även Dotevall 2008 s. 243–244. 87 Punkt 67 i avgörandet. 88 Punkt 65 i avgörandet. 89 Floodgate-problemet i fråga om sakkunnigansvar innebär att en sakkunnig inte direkt kan påverka hur vidsträckt information som lämnats i rollen av sakkunnig sprider sig. Som motargument kan å andra sidan konstateras, åtminstone ifråga om BDO-målet, att ett börsbolags revisor kan förutse att ett reviderat bokslut kommer att påverka bolagets börskurs. Det är likaledes förutsebart att felaktig information potentiellt leder till omfattande skador. Se allmänt om floodgateargumentet Olli Norros: Asiantuntijan vastuu sivullista kohtaan. Defensor Legis 2007 s. 699–719, s. 708–709 och Hemmo 1998 s. 276–278. Se mer omfattande i värdepappersmarknadens kontext Norros 2009 s. 84–91. 90 Enligt min uppfattning i samma riktning uttalar sig Kleineman i det sakkunnigutlåtande han avgett i BDO-målet (Kleineman 2012 s. 18). 91 I och för sig kan man argumentera för att bokslutsinformationen uttryckligen är riktad mot börsbolagets aktieägare, investerare och andra borgenär i syfte att bedöma ägandets och investeringens lönsamhet. Följaktligen kunde påstås att revisorns skadeståndsansvar uttryckligen skyddar aktieägarna. (Kleineman 1987 s. 317 och Elif Härkönen: Aktiemarknadsbolagets informationsgivning — särskilt om amerikansk och svensk reglering av selektiv information på sekundärmarknaden för värdepapper. Jure 2013 s. 318. Jfr Dotevall 2008 s. 243.)fotnot 14 · s. 156

Skadestånd för ren förmögenhetsskada utan lagstöd1 hänvisning

Mårten Schultz · SvJT 2017 s. 820–829 · 1 ställe

Den första kategorin har sitt ursprung i rättsutvecklingen rörande skadeståndsansvaret för vårdslösa värderingsintyg gentemot annan än kontraktspart. Denna ansvarsform etablerades i rättstillämpningen genom NJA 1987 s. 692 (Kone Invest). Den fick senare en förlängning i NJA 2001 s. 878 (Ljungkvist-bolagen). Efter det har situationen inte varit föremål för HD:s prövning.Kvalificerade tillitssituationer · p. 1 · s. 822

The Empire Strikes Back1 hänvisning

Dan Hanqvist · SvJT 2016 s. 687–712 · 1 ställe

J. M. Keynes, The General Theory of Employment, Interest, and Money (1936) s. 150 (i Björk och Palanders översättning). 1 6 Keynes (1936) s. 162 (i Björk och Palanders översättning). 17 Så A. Orléan, L'empire de la valeur (2011) s. 251. — Ibland förebrås kreditvärderingsinstituten för denna subjektivitet (se t.ex. A. Fight, The Ratings Game (2001) s. 11 och T. J. Sinclair, The New Masters of Capital (2005) s. 149). Eftersom subjektiviteten är ofrånkomlig beträffande bedömningar av framtiden är en sådan kritik principiellt förfelad och förefaller bygga på en missuppfattning om vad som är fysiskt möjligt. — De allmänna svårigheterna i den finansiella regleringen att rätt hantera prognoser diskuteras i Hanqvist (2016), kommentaren till 8 kap. 4 § (s. 467 ff.). 18 Så V. V. Acharya m.fl., Regulating Wall Street (2011) s. 452 f. 19 Se D. N. McCloskey, Bourgeois Dignity (2010) och Beckert (2016) kap. 7. 20 Se J. A. Schumpeter, Capitalism, Socialism and Democracy (2010) s. 73. 21 Men inte dess enda dygd. Som D. N. McCloskey påpekar i Bourgeois Virtues (2006), kännetecknas kapitalismen av en viss kombination av den västerländska traditionens alla sju kardinaldygder, inklusive de tre teologala dygderna – förutom hoppet således även av tron (att hålla avtal och fullgöra sina åtaganden och lita på andra gör det samma) och kärleken (att tillfredsställa kundernas behov och önskningar). 22 Se G. Cassel, Theoretische Sozialökonomie (1921) s. 21 och Beckert (2016) s. 179. 23 J. R. R. Tolkien, The Lord of the Rings (2004) s. 269, i Ohlmarks’ översättning. 24 M. King, The End of Alchemy (2016) s. 129. 2 5 Se A. C. Pigou, The Economics of Welfare, 4u (1932) s. 771. 26 Se Knight (1957) s. 269. Det finns olika rättsliga och ekonomiska tekniker för att, mot betalning, dela denna börda, såsom försäkring och derivat, genom marknader för vår ”okunskap” (se E. Ayache, The Blank Swan (2010) s. 167). 27 Så t.ex. i M. Sève, La régulation financière face à la crise (2013) s. 677 och H.-D. Assman & R. A Schütze, Handbuch des Kapitalanlagerechts, 4u (2015) § 1 Rn. 79, i parafraser av motiven bakom införandet av CRA-förordningen, G. de la Dehesa, La primera gran crisis financiera del siglo XXI (2009) s. 334 och K. L. Higgins, Financial Whirlpools (2013) s. 230. Enligt Langohr & Langohr (2008) s. 364 medförde krisen att betygmetodernas veracity kunde ifrågasättas. Trots sin genomgående tes om framtidens ovisshet och oförutsägbarhet, och att kreditbetygen endast kan ”pretend a future state of the world”, menar Beckert (2016) s. 122 att krisen visade att kreditbetygen inte var ”riktiga” (accurate). 28 Så t.ex. A. Hudson, The Law of Finance, 2u (2013) nr 25–77. 29 Se J. A. Lybeck, A Global History of the Financial Crash of 2007–10 (2011) s. 220. 30 Se Knight (1957) s. 268, Orléan (2011) s. 253 och Beckert (2016) s. 148. 31 Se Knight (1957) s. 231. Schroeter (2014) s. 799, García Alcubilla & Ruiz del Pozo (2012) s. 256, Beckert (2016) s. 156 och Hanqvist (2013) (en utförligare diskussion). Se också E. Espositio, Die Fiktion der wahrscheinlichen Realität (2007) s. 20. 32 Se Compuware Corp. v. Moody’s Investors Services, Inc. 499 F.3d 520 (2007) per Alice M. Batchelder, Circuit Judge of the US Court of Appeals, Sixth Circuit. 3 3 Se Ch. Kuhner, ”Financial Rating Agencies: Art They Credible? — insights into the reporting incentives of rating agencies in times of enhanced systemic risk”, Schmalenbach Business Review 53 (2001) s. 2 (s. 3). 34 Se Sh. Angelé, Das Rating von CDOs (2014) s. 157. 35 Se Schroeter (2014) s. 21 f. och García Alcubilla & Ruiz del Pozo (2012) s. 59. Beckert (2016) s. 157 menar att t.ex. AAA som kreditbetyg signalerar ”allegedly low risks”. Relativt låg risk betyder inte ingen risk, och med generellt högre risk (som vid kriser) kan också risken i en investering med relativt låg risk bli lika ”hög” i absoluta termer som tidigare en relativt hög risk. 36 Se Angelé (2014) s. 13. 37 Se artikel 3.1(a) CRA-förordningen (min emfas). 38 Se Langohr & Langohr (2008) s. 72 ff. 39 Se Luhmann (2003) s. 37. 40 Se Angelé (2014) s. 82, 85, 86, 87, 94, 105, 108 och 116 ff. och S&P CDO Evaluator Version 3.0: Technical Document (2005-12-19) s. 5, 6, 8, och 10. CDO-betygen diskuteras utförligt och initierat i Angelé (2014). Det är helt missvisande att — som sker i A. Appadurai, Banking on Words (2016) s. 107 — likna CDO-tekniken vid att gömma en översvämmad källare. Tekniken beskrivs och försvaras i A. Milne, The Fall of the House of Credit (2009). 4 1 Se D. Shirreff, Dealing With Financial Risk (2004) s. 101 (om perioden 1996 t.o.m. 2002). I S&P (2005) varnades för den ringa tillgången på historiska data (vilket ignoreras i Silver (2012) s. 29 f.). Iterativt lärande kännetecknar dem som gör relativt goda prognoser (se Ph. Tetlock & D. Gardner, Superforecasting (2016)). 42 Se Beckert (2016) s. 74. 43 Se N. Silver, The Signal and the Noise (2012) s. 27 f. med figur 1–2. 44 Vilket sker t.ex. i Silver (2012) s. 27 f. och A. K. Barnett-Hart, ”The Story of the CDO Market Meltdown: An Empirical Analysis” (Department of Economics, Harvard College, Cambridge, Massachusetts) (2009) s. 20. 45 Se Beckert (2016) s. 74. Den kritik av kreditvärderingsinstituten som förf. ger på samma sida (se tidigare not) är således inte förenlig med denna insikt. Se också N. N. Taleb, The Black Swan (2007) och Silver (2012). 46 Jfr Knight (1957) s. 226. 47 Se Appadurai (2016) s. 64. 48 Se S&P (2005) s. 5, 6, 8, och 10. Se också Ch. Wheelan, Naked Statistics (2013) kap. 6, som särskilt understryker risken med olämplig kvantifiering av det som inte låter sig kvantifieras. Även det kvalitativa inslaget i kreditbetyg också avseende CDOs ignoreras i Silver (2012) s. 36 ff. Langohr & Langohr (2008) s. 367 och Barnett-Hart (2009) s. 17 kritiserar CDO-betygen för att bygga på för mycket kvantitativ och för lite kvalitativ in-put. 4 9 Se Joint Consultation Paper Draft Implementing Technical Standards on the allocation of credit assessments of ECAIs to an objective scale of credit quality steps under Article 109 (a) of Directive 2009/138/EC (JC/CP/2015/001; 2015-03-06). Enligt artikel 136.1 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag ska kreditvärderingsinstitutens kvalitativa kreditbetyg delas in, ”mappas” mot, riskvikter angivna i vissa procentsatser. Förslag på hur detta ska ske lämnas i Joint final draft Implementing Technical Standards on the mapping of ECAIs’ credit assessment under Article 136(1) and (3) of Regulation (EU) No 575/2013 (Capital Requirements Regulation — CRR) (JC 2015 067; 2015-11-11). Myndigheterna tänker sig här uttryckligen att genom kvantitativ och kvalitativ in-put förbättra kreditbedömningens objektivitet. 50 Se Europeiska kommissionens rapport, Study on the State of the Credit Rating Market. Final Report (MARKT/2014/257/F4/ST/OP) (2016) s. 11 och 131. 51 Jfr artikel 3.4 CRA-förordningen. Bestämmelsen utgör inte undantag från förordningens bestämmelser utan anger företeelser som inte utgör kreditbetyg enligt förordningens definition (se García Alcubilla & Ruiz del Pozo (2012) s. 63). 52 Se Schroeter (2014) s. 16 ff. 53 Denna felaktiga föreställning förefaller ha föresvävat t.ex. Margot Sève, som ifrågasätter frånvaron av reglering av kreditbetygen i likhet med vad som gäller för ”annan finansiell information” — under avståndstagande från den av amerikanska domstolar korrekta uppfattningen om kreditbetyg som ”blott” en åsiktsyttring (se Sève (2013) s. 155). 5 4 Exempelvis förefaller Angelé (2014) s. 44 och 128 betrakta kreditvärderingsinstituten just som informationsintermediärer. Även Schroeter (2014) s. 51 ff. förefaller betrakta instituten på detta sätt, men påpekar korrekt att instituten bidrar till att reducera informationsasymmetrin mellan borgenär och gäldenär genom att erbjuda sina egna kreditvärdighetsbedömningar (s. 52; se också A. Verständig, ”Kreditvärderingsinstitut — världens viktigaste tyckare?”, Juridikbloggen 2012-0117, García Alcubilla & Ruiz del Pozo (2012) s. 5 f. och Langohr & Langohr (2008) s. 89 f.). Men det är precis detta förhållande som gör att instituten inte är intermediärer, utan producenter, av information. Utmaningarna med användandet av ”information” inom den statliga regleringen diskuteras i allmänna termer i Hanqvist (2016) s. 119 ff. 55 Angelé (2014) innehåller en noggrann och mycket upplysande redogörelse för hur kreditvärderingsprocessen i praktiken går till hos de stora kreditvärderingsinstitutens Moody's och Standard & Poor's. 56 Angelé (2014) s. 164 gör detta felslut. 57 Se García Alcubilla & Ruiz del Pozo (2012) s. 59. 58 Se NJA 1987 s. 692 och NJA 2001 s. 878. Såväl A. Verständig, ”Civil Liability for Credit Rating Agencies: A Swedish Perspective”, European Busniess Law Review 2014 s. 335 (cit. ”Verständig (2014)”) som Nästegård (2016) (som dessutom hänvisar till och refererar revisorsfallet NJA 2014 s. 272) resonerar utifrån denna praxis. 59 Se NJA 2014 s. 272. 6 0 Se t.ex. T. Koller, M. Goedhart & D. Wessels, Valuation (2010), Appadurai (2016) s. 92 och Beckert (2016) s. 140 (med hänv.) och 144. Se allmänt Orléan (2011). Det är således fel att — som i Appadurai (2016) s. 4 — hävda att derivatets form vore ”the sole contractual form that is based on the unknown future value of an asset traded between two persons”; istället gäller detta för alla avtal. 61 Se artikel 3.1(a) CRA-förordningen. Se också N. Moloney, EU Securities and Financial Markets Regulations, 3u (2014) s. 638 (”opinions on the creditworthiness”) och Nästegård (2016) s. 66. 62 Se SOU 2016:58 s. 213. 63 Se RF 1 kap. 1 §; se även 2 kap. 21 §, som säger att ”den fria åsiktsbildningen” är ”en av folkstyrelsens grundvalar”. Se också M. Schmauch, ”Tryck- och yttrandefrihetsgrundlagarna och EU-rätten — en kommentar till en kommentar”, SvJT 2014 s. 520 (s. 526): ”den fria åsiktsbildningen utgör enligt RF 1 kap. 1 § andra stycket en del av ’statsskickets grunder’”. 6 4 Se A. Eka J. Hirschfeldt & H. Jermsten, Regeringsformen med kommentarer (2012) s. 62 och M. Eliason, E. Holmberg, M. Isberg, G. Regner & N. Stjernquist, Grundlagarna, 3u (2012) vid rubriken till RF 2 kap. 65 Se prop. 1973:90 s. 243. 66 Se Eliason m.fl. (2012), kommentaren vid rubriken till RF 2 kap. 67 Se H. L. Rydin, Om yttrandefrihet och tryckfrihet (1859) s. 73. 68 Se RF 2 kap. 1 § första stycket 1. 69 Se RF 2 kap. 1 § första stycket 2. 70 Se RF 2 kap. 1 §. 71 Se t.ex. W. E. Svedelius, Handbok i Sveriges, Norges och Danmarks statskunskap, 2u (1887) s. 158 f. Denna reglering kritiseras utifrån ett närmast politiskt perspektiv i O. Abrahamsson & H. Jermsten, ”Om behovet av en ny tryck- och yttrandefrihetsrättslig regleringsmodell”, SvJT 2014 s. 201 och ”Myter och missförstånd om TF och YGL i ett EU-perspektiv — replik”, SvJT 2015 s. 8. 72 Se TF 7 kap. resp. YGL 5 kap. 73 Se TF 11 kap. resp. YGL 8 kap. 74 Se TF 12 kap. resp. YGL 9 kap. 7 5 Se RF 2 kap. 20 § första stycket punkt 1, TF 7 kap. 4 § och YGL 5 kap. 1 §. 76 Se RF 8 kap. 1 §. 77 Se RF 2 kap. 21 §. 78 Se Hanqvist (2016), kommentaren till 14 kap. 1 § första stycket (s. 760 f.). 79 Se Hanqvist (2016), kommentaren till 14 kap. 1 § (s. 760 ff.) (med hänv.). Se också SOU 2015:49 avs. 10.2.5. 80 Se Schroeter (2014) § 21 II ff., som behandlar unionsrätten och nationell rätt i USA, Tyskland, Schweiz och Hong Kong. 81 Se RF 2 kap. 19 §. 82 Se prop. 1975/76:209 s. 141. 83 Se TF 4 kap. 1 § resp. YGL 3 kap. 1 och 8 §§. 84 Se TF 14 kap. 5 § andra stycket och YGL 11 kap. 1 § tredje stycket. 8 5 Se Eliason m.fl. (2012), kommentaren till RF 2 kap. 1 §. 86 Se RF 2 kap. 21 §. 87 Detta anspråk, vad gäller unionsrättens förhållande till TF och YGL, förefaller accepteras relativt okritiskt i Abrahamsson & Jermsten, (2014) s. 206. Författarna menar att det ”från strikt juridisk synpunkt” egentligen vore fel att tala om en ”konflikt” i förhållande till TF och YGL i de fall då en direkt tillämplig EU-rättsakt beslutas, ”eftersom en sådan rättsakt gäller och skall tillämpas oberoende av vad som stadgas i medlemsstaternas grundlagar”. (Författarna hänvisar här till ett uttalande i prop. 2009/10:80.) Resultatet av en sådan ”konflikt” skulle endast bli att ”konträra bestämmelser i dessa lagar inte får tillämpas”. I ”formell mening” skulle EU:s förordningar inte orsaka några tillämpningsproblem i förhållande till den nationella rätten. Jfr dock de eftertänksamma resonemangen i Schmauch (2014), som diskuterar motståndet mot detta, inte alls okontroversiella, anspråk. Han menar dock att tryck- och yttrandefriheten i egenskap av ”konstitutionella kärnvärden” inte ”i sin helhet” skulle omfattas av RF 10 kap. 6 § och menar, med hänvisning till artikel 4.2 FEU, att det ska företas en balansering av de nationella konstitutionerna och unionsrätten. Från en ”striktare” juridisk synpunkt kan resonemanget inte godtas, eftersom det inte tar hänsyn till RF:s reglering av delegeringen till EU. Lika lite som unionsrätten ska balanseras mot den allmänna och lika rösträtten, ska den balanseras mot den exklusivt nationellt reglerade fria åsiktsbildningen. 88 Se t.ex. redogörelserna i Schmauch (2014) och M. Bleckmann, Nationale Grundrechte im Anwendungsbereich des Rechts der Europäischen Union (2011). 89 Se NJA 2014 s. 79. Se också den omfattande diskussionen i W. Michl, Die Überprüfung des Unionsrechts am Maßstab der EMRK (2014). Jfr vidare de rättighetsvänliga ställningstagandena i SOU 2015:49 (särskilt s. 406 f.) med de betydligt repressionsfrejdigare (och mer rättighetsskeptiska) ställningstagandena i den efterföljande prop. 2015/16:162. Den svenska statens traditionella motstånd mot fri- och rättigheter av Europakonventionens typ diskuteras i Hanqvist (2016), kommentaren till 14 kap. 1 § första stycket (s. 768). 90 Att ”stat” och ”land” inte är samma sak framgår sedan gammalt t.ex. av att länderna Grönland och Färöarna (som tillhör den danska staten) inte är med i EU. Distinktionen mellan stat och land har också blivit mycket tydlig i efterdyningarna till den brittiska Brexit-omröstningen. Omröstningen gällde huruvida staten det Förenade kungariket fortsatt skulle vara medlem i EU. Majoriteten av väljarna i den staten röstade för att lämna unionen. En (relativt större) majoritet i landet Skottland röstade för att vara kvar inom unionen. Frågor som nu konfronterar staten Förenade kungariket är bl.a. huruvida denna stat fortsättningsvis ska bestå, på basis av de olika länderna England, Wales, Skottland och Nordirland, eller om den ska ersättas av två nya stater, Skottland och en ny union bestående av de tre övriga länderna, respektive huruvida en del av den staten (nämligen landet Skottland) kan vara en del av unionen i likhet med Jylland och de danska öarna fast resten av staten (i likhet med Grönland och Färöarna)skulle stå utanför unionen. Jfr också Hanqvist (2003/04) n. 2. 91 Se RF 10 kap. 10 §. Bestämmelsen förhindrar riksdagen att genom lag delegera frågor till EU eller annars medge internationellt rättsligt bistånd vad gäller åsiktsfriheten, som föreslås i SOU 2016:58 s. 430, eftersom åsiktsfriheten hör till ett område där riksdagen inte har makt att lämna ifrån sig beslutandebehörigheten. 92 Se RF 10 kap. 3 § första och andra styckena. 93 Se diskussionen i J. Åhman, ”Beslutanderätt som inte får överlåtas inom EUsamarbetet — om uttrycket ’beslutanderätt som rör principerna för statsskicket’ i 10 kap. 6 § RF”, ERT 2016 s. 179. 9 4 Jfr K. Marc-Wogau, Filosofisk uppslagsbok 3u (1986) sub ”princip”. — Åhman (2016) förespråkar en vid förståelse av ”principerna”, som går utöver RF 1 kap. — en rimlig ståndpunkt vad gäller det konstitutionella skyddet. Frågan behöver emellertid här inte ges ett slutligt svar. 95 Kommissionens förslag öppnades för konsultationer i juli 2008 under endast fyra veckor, mitt i sommarperioden (se Moloney (2014) s. 648). 96 Se Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 513/2011 av den 11 maj 2011; Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/61/EU av den 8 juni 2011; Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 462/2013 av den 21 maj 2013; och Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/51/EU av den 16 april 2014. Förordningen har också rättats två gånger; se EUT L 350, 29.12.2009, s. 59 och EUT L 184, 11.7.2015, s. 31. 97 Esma, dess roll och dess behörigheter och befogenheter diskuteras i Hanqvist (2016), kommentaren till 13 kap. 1 § (s. 682 ff.) och 15 kap. 1 § (s. 856 ff.) (med hänv.), D. Stattin & R. Söderström, ”Tillsyn på den europeiska finansmarknaden efter finanskrisen — några implikationer för Sverige”, SvJT 2011 s. 451 och R. Söderström, ”Det nya finansiella tillsynssystemet inom EU — en ny fas?”, ERT 2012 s. 26. 98 Se Moloney (2014) s. 638; se också s. 649. 99 Se artikel 3.1(a) CRA-förordningen. 100 Se artikel 2.1 CRA-förordningen. 101 Se artikel 2.1 CRA-förordningen. 1 02 Se Riktlinjer och rekommendationer till förordningen om kreditvärderingsinstitut (ESMA/2013/720) nr 13 och García Alcubilla & Ruiz del Pozo (2012) s. 77 f. 103 Se artikel 23 CRA-förordningen. 104 Se García Alcubilla & Ruiz del Pozo (2012) s. 78. 105 Se Europeiska kommissionen (2016) s. 11 och 131. 106 Se artikel 1 första stycket andra meningen CRA-förordningen. 107 Distinktionen mellan (fareavvärjande) politiåtgärder och repressiva åtgärder (straff, sanktioner) diskuteras i Hanqvist (2016), kommentaren till 14 kap. 1 § (s. 748 ff.). Esma:s tillsynsstyrelse beslutade 2016-07-21 att ålägga Fitch Ratings Limited att betala 1 380 000 euro i böter för brott mot CRA-förordningen (se Decision of the Board of Supervisors of the European Securities and Markets Authority to adopt a supervisory measure and to impose a fine with respect to Fitch Ratings Limited (ESMA/2016/1131)). Legitimitetsproblem med den unionsrättsliga straffrättskompetensen diskuteras i L. Gröning, EU, staten och rätten att straffa (2008). 108 Se artikel 35 a CRA-förordningen. Artikeln har diskuterats ur svenskt perspektiv i Verständig (2014) s. 335 och (med särskilt fokus på kausalitetsproblematiken) i dens., ”The Civil Liability Regime of the CRA-Regulation and the Requirement of Causation”, ICCLJ (2015) s. 91 och Nästegård (2016) (båda författarna gör dock detta utan hänvisning till frågorna kring åsiktsfriheten och den särskilda regleringen i TF och YGL; Nästegård ger en kortfattad exkurs om förhållandena i amerikansk rätt beträffande yttrandefriheten). Skadeståndsfrågan analyseras rättskomparativt och utförligt i Schroeter (2014) § 27. Moloney (2014) s. 640 påpekar att kreditbetygens karaktär av meningsyttringar ofta leder till att kreditvärderingsinstitutens civilrättsliga skadeståndsansvar begränsas. 109 Se Moloney (2014) s. 677. 1 10 Se Moloney (2014) s. 652. 111 Se artikel 23 CRA-förordningen. 112 Jfr Moloney (2014) s. 662. 113 Se Moloney (2014) s. 654. 114 Se Moloney (2014) s. 657. 115 Se Riktlinjer och rekommendationer till förordningen om kreditvärderingsinstitut nr 10. 116 Se Riktlinjer och rekommendationer till förordningen om kreditvärderingsinstitut nr 12. 117 Se D. Hanqvist, "Anmälnings- och registreringsplikten enligt lagstiftningen för de finansiella aktörerna", FT 2008 s. 273 och Hanqvist (2016), kommentaren till 3 kap. 1 § (s. 299). 118 Se Schroeter (2014) s. 619. 1 19 Se t.ex. kommissionären Barniers ovan anförda tal, Schroeter (2014) s. 48 f. (med hänv.) och Moloney (2014) s. 669 (med hänv.). 120 Se Moloney (2014) s. 669 (med hänv.) och Schroeter (2014) s. 48 f. (med hänv.), som påpekar att kreditvärderingsinstitutens skepsis visade sig vara välgrundad. 121 Se avsnitt D(III)(4) i bilaga I till CRA-förordningen, som fyller ut de allmänna bestämmelserna om kreditvärderingen av medlemsstaterna i artikel 8 a. 122 Se K. Pribram, Geschichte des ökonomischen Denkens (1998) s. 99, 107 och 119. 123 Se R. H. Nelson, Economics as Religion (2003) s. 296 ff. (med hänv.) och N. Georgescu-Roegen, The Entropy Law and the Economic Process (1971) s. 1 ff. 124 Se Nelson (2003) s. 298. 125 Se Ph. Mirowski, More Heat Than Light (1989) s. 383, N. N. Taleb, ”The pseudoscience hurting markets”, www.ft.com (2007-10-23) och Bronk (2009) s. 78 ff. 126 Se D. Parker & R. Stacey, Chaos, Management and Economics (1994) s. 86 f. och 94, E. D. Beinhocker, The Origin of Wealth (2007) s. 30 ff., Beckert (2016) s. 37 ff. och Esposito (2007) s. 88 f. 1 27 Se Hanqvist (2016) s. 102 ff. (med hänv.). Se också Parker & Stacey (1994), Beinchocker (2007) och D. Orrell, Economyths (2012). 128 Se King (2016) s. 122, som beskriver de brittiska parlamentsledamöternas uppbragthet när King klargjorde för dem att varken King eller någon annan har någon magisk kristallkula. 129 Se t.ex. Wheelan (2013) kap. 6, de la Dehesa (2009) kap. 2, G. Cooper, The Origin of Financial Crises (2008), R. Frydman & M. D. Goldberg, Beyond Mechanical Markets (2011), M. Wolf, The Shift and the Shocks (2014), King (2016) och — inte minst — A. Greenspan, The Map and the Territory (2013). Alternativa teorier bygger på systemvetenskap (se Higgins (2013)) och andra modeller för kaotiska, komplexa och dynamiska system (se Parker & Stacey (1994), Beinhocker (2007) och Orrell (2012)). 130 Jfr E. Derman, Models Behaving Badly (2011) och J. Schlefer, The Assumptions Economists Make (2012). 131 Se A. Betancor, Regulación: mito y derecho (2010) s. 60 ff. Även om ortodox ekonomisk teori skulle kunna prognostisera är detta inte det samma som att analysera kausalitet, vilket är en förutsättning för intervention (se F. Guala, Filosofia dell'economia (2006) s. 84 f.). 132 Se Sinclair (2005) och A. Kruck, Private Ratings, Public Regulations (2011). 133 Så t.ex. avseende den analys av ungerska förhållanden som Nouriel Roubinis analytiker publicerade i Wall Street Journal (2013-01-15) och som kritiserades av representanter för den ungerska regeringen som ansåg att artikeln hade påverkat den ungerska forinten negativt (se Beckert (2016) s. 84). 1 34 Se Schroeter (2014) s. 7 (med hänv. till Hanqvist (2013)). Instituten själva ogillade detta eftersom de — korrekt, visade det sig — misstänkte att detta skulle leda till att de reglerades (se Shirreff (2004) s. 73). 135 Se t.ex. artiklarna 5 b och 5 c CRA-förordningen. Men som framgår ovan använder sig de europeiska myndigheterna ännu av kreditbetygen som en gratisresurs i regleringen. Alternativ till kreditbetygen inventeras och diskuteras i Europeiska kommissionens rapport, Study on the Feasibility of Alternatives to Credit Ratings. Final Report (2015). 136 Se t.ex. artikel 5 a CRA-förordningen. 137 Se Beckert (2016) s. 150. 138 Nämligen artikel 11 resp. artikel 10. Se Schroeter (2014) s. 618, som menar att det i artikel 8 a CRA-förordningen närmast handlar om censur. Det kan understrykas att konventionen och stadgan inte alltid ger samma resultat, varför stadgan ingalunda har gjort konventionen överflödig (se M. Schmauch, ”Tillämpningen av begränsningssystemet i EU:s stadga om grundläggande rättigheter”, SvJT 2016 s. 265). 1 39 Se Schroeter (2014) s. 33. 140 Se Schroeter (2014) s. 49. 141 Konflikt råder mellan Sverige och kommissionen avseende unionens strävan att kontrollera nationellt ursprung i programutbudet. Unionen vill utesluta viss mängd material från utanför EU. Regeringen har — vällovligen — gjort motstånd mot denna inskränkning i såväl yttrande- som informationsfriheten (se SOU 2016:58 s. 481). 142 Se t.ex. R. Sloan, Don’t Blame the Shorts (2010). 143 Se Response by Swedish authorities to the European Commission’s public consultation on short selling (Fi2010/3634, FI Dnr 10-5913, 210-560-AFS; juli 2010). Blankning då en aktör försöker tjäna pengar i en nedåtgående marknad har inte ansetts vara mer spekulativt än i en uppåtgående (se prop. 1990/91:142 s. 99). Blankning kan ge mer rättvisande priser, t.ex. genom att investerare som tror på kursfall men som inte har tillgången påverkar kursutvecklingen. Detta minskar riskerna i handeln och kan bidra till förbättrad likviditet. Blankningsbegränsningar kan motverka syftet att minska risken för kursmanipulationer (se prop. 1990/91:142 s. 102). Äkta blankning (då blankaren förfogar över aktuella instrument) var enligt 23 § andra stycket fondkommissionslagen (1979:748) förbjudet för fondkommissionärer, men tillåtet för andra aktörer med ägarens samtycke (se prop. 1990/91:142 s. 100). Förbudet upphävdes när lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument infördes. Det ansågs inte finnas några skäl för att förbjuda oäkta, eller ”naken”, blankning (då blankaren inte förfogar över instrumentet) (se prop. 1990/91:142 s. 103). 144 Se Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 236/2012 om blankning och vissa aspekter av kreditswappar. Särskilda regler för statspapper återfinns i artiklarna 4, 7 ff. (rapportering), 13 f. (förbud och begränsningar mot oäkta eller nak enblankning), 21 (myndighetsåtgärder) och 29 (Esma:s befogenheter). Sanktioner föreskrivs i artikel 41 och i 6 § lagen (2012:735) med kompletterande bestämmelser till EU:s blankningsförordning. 145 Se <http://www.bloomberg.com/news/articles/2016-08-16/shadow-ratingsinvestigation-pits-banks-in-nordics-against-esma> och <http://www.fondhandlarna.se/files/6814/7100/9244/2016-08-12_CBM_Press_ Rel_Final.pdf>. Det finns grund för att betvivla att Esma har rätt i den här saken, även om CRA-förordningens fulla giltighet skulle accepteras. 146 Jfr J. Åhman, Överlåtelse av beslutanderätt (2015) s. 224 ff. 1 47 Se prop. 2011/12:40 s. 95. 148 Jfr SOU 2016:58 s. 377. 1 49 Se prop. 1973:123 s. 49; se även prop. 1973:155 s. 74 ff. Jfr också Ds 2008:34 s. 33 ff., som diskuterar förhållandet till åsiktsfriheten. 150 Jfr SOU 2016:58 s. 377. 151 Så t.ex. Angelé (2014) s. 164 f. 152 Se prop. 1973:123 s. 49, Ds 2008:34, prop. 2000/01:50 och prop. 2009/10:151. Jfr 5 a kap. lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument beträffande investeringsrekommendationer som är avsedda för spridning till allmänheten: här har ett direktiv genomförts genom av riksdagen antagen lag. Även i SOU 2016:58 ägnas mycket av analysen just skyddet av den personliga integriteten. 153 Se TF 1 kap. 9 § punkt 4. 154 Se 19 och 20 §§ kreditupplysningslagen. 155 Förordningen diskuteras inte heller i SOU 2016:58. 156 Den bristande parlamentariska och demokratiska kontrollen av regeringens agerande i rådet har kritiserats av Advokatsamfundet (se remissvaret R-2015/1072, 2015-09-08, Fi2015/3438, s. 1 f.; se även Hanqvist (2016) s. 117). 1 57 Se Åhman (2016) s. 192. 158 Möjligheten att bistå andra länder på tryck- och yttrandefrihetens område saknar uttryckligt stöd i grundlagarna. Regeringen har hittills avslagit samtliga ansökningar om rättsligt bistånd på området (se SOU 2016:58 s. 409). Se också se bl.a. prop. 2003/04:7 s. 70 f., 2003/04:166 s. 6, 2004/05:55 s. 43, 2004/05:115 s. 19, 2004/05:142 s. 135, 2007/08:84 s. 7 f., 2007/08:141 s. 27 f. och 2008/09:218 s. 17. 159 Se NJA 1998 s. 817 (in casu ansågs svensk ordre public inte hindra verkställighet av norsk civildom). 160 Jfr I. Österdahl, ”Offentlighetsprincipen och den svenska tryck- och yttrandefrihetsmodellen — en ytterligare kommentar”, SvJT 2016 s. 503 (s. 514). 161 Se recit (12) rambeslut 2002/584/RIF/ om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna och artikel 11.1(a) Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/41/EU om en europeisk utredningsorder. 162 Se SOU 2016:58 s. 416. Se också SOU 2012:55 Del 1 s. 480 f. 163 Se RF 11 kap. 14 §, 12 kap. 10 § och 2 kap. 19 §, NJA 1996 s. 370 och Åhman (2015) s. 224 ff. 164 Se NJA 2014 s. 79. 165 Se P. M. Huber, Verfassungsstaat und Finanzkrise (2014) s. 23 ff; jfr Schmauch (2014) och Bleckmann (2011). 1 66 Formuleringen ”folket i Sverige” är avsiktlig (istället för t.ex. ”svenska folket”). Folksuveräniteten är inte etnisk utan sociologisk. I RF betyder folk inte natio eller ἔθνος utan populus eller λαός. 167 Genom artikel 50 FEU om utträde ur unionen bekräftas, om det skulle behövas, formellt att EU, till skillnad från USA (efter inbördeskriget), inte är en suverän. 168 Se Schmauch (2014) s. 526 f. 169 Jfr M. Schmauch, ”Demokratiskt förankrad normkontroll efter grundlagsreformen? — Koherens, gällande rätt och skapande dömande”, SvJT 2016 s. 521. 170 Jfr Huber (2014).fotnot 15 · s. 689

Ren ekonomisk skada2 hänvisningar

Lena Sisula-Tulokas · 2012, s. 1–2014 · 2 ställen

Revisorsansvaret — reflektioner kring ett lagförslag1 hänvisning

Mårten Schultz · SvJT 2009 s. 781–790 · 1 ställe

En situation där ersättning kunnat utgå för vad som i realiteten är en ren förmögenhetsskada orsakad i ett icke-kontraktuellt förhållande är culpa in contrahendo, som på systematiskt diffusa grunder ofta brukar hänföras till avtalsrättens problem snarare än skadeståndsrättens. Se t.ex. NJA 1963 s. 105 och analysen i Jori Munukka, Kontraktuell lojalitetsplikt, Stockholm 2007, s. 422 ff. Se även t.ex. Jan Kleineman, Ren förmögenhetsskada, Stockholm 1987, s. 428 ff., ds. Skadeståndsgrundande uppträdande vid avtalsförhandlingar, JT 1991–92, s. 125 ff., och Jan Ramberg och Christina Ramberg, Allmän avtalsrätt, 7 uppl., Stockholm 2007, s. 61 ff. Nyare praxis har gjort klart att det inte är rimligt att ställa upp någon ”huvudregel” om att det krävs brottslig gärning eller särskilt lagstöd för att ett ansvar för ren förmögenhetsskada skall kunna föreligga i utomobligatoriska situationer. Se t.ex. den klart formulerade domen i NJA 1996 s. 700, där skadeståndsskyldighet för konkursförvaltare ansågs föreligga där ren förmögenhetsskada uppstått till följd av att konkursförvaltaren sålt egendom som tillhörde tredje man. När det gäller vårdslöst intygande är NJA 1987 s. 692 det centrala rättsfallet, vars innebörd tydliggjordes genom NJA 2001 s. 878. Andra exempel är (det något äldre) NJA 1980 s. 383 (där skadestånd utgick för vårdslöst men inte brottsligt agerande i samband med bouppteckning vid ackordsförfarande i en konstaterat avtalsliknande situation) och NJA 1998 s. 520 (där en bank vårdslöst lämnat ut värdepappersdepå till en ägare trots underrättelse om att pantsättning skett).fotnot 10 · s. 789

Avtals uppkomst — dags att se bortom avtalslagen1 hänvisning

Jakob Heidbrink · SvJT 2007 s. 673–708 · 1 ställe

Avseende grupp (i) NJA 1981 s. 323 och NJA 1958 s. 177; grupp (ii) NJA 1978 s. 618; grupp (iii) NJA 1987 s. 692 och NJA 2001 s. 878; samt grupp (iv) NJA 1995 s. 586fotnot 129 · s. 707

Något om den skadeståndsrättsliga betydelsen av försäkransmeningar i börsbolagens årsredovisningar2 hänvisningar

Urban Båvestam · SvJT 2006 s. 4–32 · 2 ställen

Svensk rättspraxis Förmögenhetsrätt 1978–20042 hänvisningar

Johnny Herre · SvJT 2005 s. 550–760 · 2 ställen

Revisors oberoende - om den svenska oberoenderegleringens utveckling, dess funktion och konstruktion2 hänvisningar

Adam Diamant · 2004, s. 1–2024 · 2 ställen