NJA 2014 s. 323, NJA 2014 s. 332 och NJA 2018 s. 103, som kommenteras i Chamberlain, Integritet och skadestånd avsnitt 6.2; prop. 2021/22:229. För en genomgång av rättighetsansvarets särdrag och den tänkta systematiken avseende skadestånd för överträdelser av RF se Bengtsson, Rättighetsansvar. RF:s bestämmelse om personlig integritet berörs särskilt på s. 96 ff.
Hänvisas från p. 1 (s. 651)
1.Förstärkningen av integritetsskyddet rusar vidare även på andra plan. Sedan 2018 gäller stramare EU-reglering i form av dataskyddsförordningen, vars artikel 82 reglerar skadestånd på liknande sätt som i PUL. Harmoniseringen av personuppgiftshanteringen inom EU fortsätter, bland annat med hjälp av de nya och kraftfulla sanktionsavgifter som introducerades med förordningen. År 2018 kodifierades dessutom praxisen om EKMR-skadestånd i 3:4 SkL, och efter några banbrytande domar från HD är även skadestånd grundat på 2 kap. RF på förslag. Detta kan bli mycket betydelsefullt ur integritetssynpunkt med tanke på stadgandet i 2:6 st. 2 RF, om grundlagsskydd mot betydande intrång i den personliga integriteten genom övervakning eller kartläggning av den enskildes personliga förhållanden. Att märka här är att stora steg tas för att förstärka skyddet i den vertikala relationen mellan enskilda och det allmänna. De senaste decennierna har också präglats av en mer ifrågasättande hållning och en strängare syn på det statliga ansvaret än tidigare, någonting som förstärks av de ”registerskandaler” som under 2010-talet uppmärksammats i media. Det har handlat om såväl olagliga register hos Polisen som olaglig hantering av personuppgifter hos bland annat Transportstyrelsen och vårdtjänsten 1177. Sådana incidenter kan numera stå det allmänna dyrt, eftersom även offentliga aktörer kan åläggas sanktionsavgifter enligt dataskyddsförordningen (vilket också skedde i 1177-fallet).s. 651
2.Efter denna översikt av de senaste femtio åren på ett spretigt och svårgripbart rättsområde är det så dags att blicka framåt. Den personliga integriteten förblir svår att definiera, men behöver inte nödvändigtvis vara svår att reglera. Den svenska rättsutvecklingen, som länge var långsam och motvillig, har nu fått upp farten. Från att enskilda för ett halvt sekel sedan oroade sig för att grannen skulle filma och fotografera det privata rör sig oron nu på ett mer abstrakt plan, där vi sällan vet vem som har tillgång till våra personuppgifter och hur de används. Situationen aktualiserar ett uttalande av Strömholm från år 1980, när debatten kring automatisk databehandling var som hetast. Strömholm konstaterar först att tillgången till personuppgifter inte är ny utan följer av offentlighetsprincipen, men fortsätter sedan: Det nya ligger i den snabbhet med vilken dylik information kan framtagas och de kombinationsmöjligheter som stora, från många källor samlade databanker öppnar. Även sådana upplysningar om en person som tagna för sig är harmlösa kan — sammanställda med annan likaså i och för sig oskadlig information — ge den som förfogar över datamaterialet en samlad kunskap om den registrerade som denne har anledning önska behålla för sig själv. Strömholms insiktsfulla reflektion formulerades för över fyrtio år sedan, men kunde ha varit tagen ur dagens integritetsdiskussioner och farhågor kring ”big data”, massdatalagring, handel med personuppgifter, artificiell intelligens och profilering. Denna komplexa problematik utgör en brådskande rättslig utmaning och kräver dessutom samarbete med andra vetenskaper samt medvetenhet om globalisering och digitalisering. Det rättsområde som Stig Strömholm var med och etablerade på 1960- och 1970-talen är därmed i högsta grad levande och viktigare än någonsin. Skadeståndsrätten — vars potential tidigt uppmärksammades av jubilaren — lär bli ett mycket värdefullt verktyg för framtidens integritetsskydd.s. 652