1.Majoriteten inleder sina domskäl med att konstatera att en rättegång ska genomföras rättvist och inom skälig tid (2 kap. 11 § RF) och att var och en, vid prövning av vederbörandes civila rättigheter och skyldigheter eller anklagelse om brott, enligt Europakonventionen är berättigad till en rättvis och offentlig rättegång som genomförs inom skälig tid inför en oavhängig och opartisk domstol som upprättats enligt lag (art. 6.1 Europakonventionen). HFD konstaterar även att EU-stadgan innehåller en liknande formulering (art. 47) och att stadgan riktar sig till unionens institutioner, organ och byråer samt till medlemsstaterna endast när dessa tillämpar unionsrätt. Rättigheter i EU-stadgan som har en motsvarighet i Europakonventionen ska ha samma innebörd och räckvidd som i konventionen (art. 52.3 stadgan).s. 618
2.HFD övergår därefter till svensk nationell rätt och konstaterar att den så kallade kvittningsprincipen utgör huvudregel i förvaltningsmål. Principen innebär att vardera parten står för sina egna kostnader oavsett målets utgång. Vinnande part får således ingen ersättning av den förlorande parten, som inte riskerar något kostnadsansvar för motparten. Några föreskrifter om detta finns varken i förvaltningsprocesslagen (1971:291) eller annorstädes. Enligt HFD är det inte fråga om en materiell regel i den meningen att förvaltningsdomstolen i varje enskilt fall ska slå fast att vardera parten ska stå för sina kostnader. Snarare har det inte varit meningen att förvaltningsdomstolarna ska ta ställning till frågor om ersättning för rättegångskostnader, och det finns därför inget regelverk för att hantera frågan (domen p. 17).s. 618
3.Förvaltningsdomstolarna, eller i vart fall HFD, har löst frågan på så sätt att ersättningsanspråk har avvisats eller avslagits med hänvisning till att författningsstöd saknas. Att rättegångskostnader i förvaltningsmål inte kan ersättas har enligt majoriteten motiverats med att det är en ”vedertagen ordning” att den enskilde får stå för sina kostnader i förvaltningsärenden, att det är avgiftsfritt att föra talan i förvaltningsdomstolarna, att processen är skriftlig och att det ställs låga processuella krav på parterna (domen p. 19). Vidare anges att förvaltningsdomstolarna har en utredningsskyldighet och att motparten oftast är en myndighet som har skyldighet att agera opartiskt, samt att det under vissa förutsättningar går att få kostnader ersatta via skadestånd.s. 618
4.Frågan om ersättning för rättegångskostnader i förvaltningsärenden har varit föremål för utredning flera gånger men aldrig lett till lagstiftning, trots att riksdagens justitieutskott upprepade gånger uttalat att frågan borde utredas. På ett generellt plan har frågan inte uppmärksammats i lagstiftningssammanhang sedan mitten av 1990-talet.s. 619
5.Beträffande domstolspraxis finns en rad relevanta mål från HD och Europadomstolen som majoriteten tar upp. I NJA 2015 s. 374 (plenimål) var frågan ersättning för rättegångskostnader i ett överklagat utmätningsmål. HD hänvisade i det fallet till ett mål från Europadomstolen, Stankiewicz. Innebörden av det rättsfallet var att det under vissa förutsättningar är oförenligt med rätten till en rättvis rättegång enligt art. 6 Europakonventionen att en enskild som vinner ett mål mot staten inte har rätt till ersättning för sina rättegångskostnader, även när staten inte uppträder som enskild. HD konstaterade att bestämmelsen om rättvis rättegång 2 kap. 11 § RF har utformats efter mönster av art. 6 Europakonventionen och anknyter till de grundläggande principer som anges där, bland annat att parterna ska vara likställda i processen. Den svenska grundlagsregeln är inte, som konventionsbestämmelsen, begränsad till brottmål eller mål om civila rättigheter och skyldigheter, utan gäller alla rättegångar i domstol. Enligt HD skulle det således i vissa fall strida mot regeringsformen om enskilda inte kunde ges rätt till ersättning för rättegångskostnader i ett allmänt utmätningsmål.s. 619