Det enda konkreta exempel vi kan komma på i modern tid är rättsfallen gällande rätten till domstolsprövning enligt unionsrätten, de s.k. Stallknecht- och Lassagårdfallen (NJA 1994 s. 657, RÅ 1995 ref. 58 och RÅ 1997 ref. 65, se även NJA 2001 s. 22, ”Fimgro”).
Hänvisas från p. 6 (s. 541)
6.Den främsta reflektion som diskussionen ger upphov till är väl just att alla verkar mycket nöjda med sitt eget system, oavsett om detta innefattar en enda högsta domstol eller flera. Som konstaterats ovan kan detta i viss mån förklaras av vilka förväntningar man har på prejudikatbildningen i en rättsordning. Inte desto mindre är det intressant att notera att man i många system där man likt Sverige håller sig med flera domstolsslag och två eller flera högsta instanser också har mer eller mindre formella system för att samordna prejudikatinstansernas dömande verksamhet. Hos oss har frågan om risken för motstridiga avgöranden behandlats tämligen onyanserat — antingen har man en enda högsta domstol eller så sköter varje prejudikatinstans sig själv. Något alternativ däremellan verkar inte ha diskuterats. Mot bakgrund av hur det ser ut i andra länder med flera domstolsslag är detta lite förvånande, det vore kanske naturligt att samma behov fanns i alla system som liknar varandra i detta avseende. En förklaring till frånvaron av en sådan diskussion är kanske att det sällan ”bränt till” i den meningen att motstridiga avgöranden lett till några reella problem. Lagstiftaren har i dessa få fall genomfört justeringar för att frågan inte ska uppkomma igen, så det praktiska behovet av en institutionell ordning för att hantera sådana frågor har väl uppfattats som litet. Kanske kan det finnas skäl att överväga detta utifrån fler aspekter än hur ofta problemen uppstår och alltså anlägga ett lite mer principiellt förhållningssätt; om en sammanslagning mellan de två högsta instanserna inte är önskvärd kan omsorgen om rättsordningens koherens ändå leda till att det bör finnas något sätt att söka undvika motstridiga avgöranden utöver den medvetenhet som ledamöterna i domstolarna naturligtvis har om vilka bekymmer sådana kan leda till.s. 541