4 · Risken för motstridiga avgöranden — En enda högsta domstol?

1.Ett tema som utkristalliserade sig under diskussionen var om det finns skäl att slå samman de högsta domstolarna. Framför allt var det risken för motstridiga avgöranden som lyftes fram som ett eventuellt skäl för en sådan reform, dvs. att någon av de två domstolarna skulle komma att tolka t.ex. grundlag eller unionsrätt på ett sätt som går på tvärs med vad den andra domstolen bestämt. En sådan situation vore såklart olycklig från flera synpunkter: vad som egentligen gäller i den aktuella frågan, hänsyn till enskildas förutsebarhet och till rättsordningens enhetlighet för att nämna några.s. 540

2.En fördel med att det finns mer än en högsta instans, vilket nämndes av Lars Heuman, är den finmaskighet som en sådan prejudikatbildning kan ge genom att fler avgöranden på fler rättsområden klaras av i jämförelse med vad en enda högsta instans klarar av. På så sätt kan den vägledande funktionen uppfyllas bättre. Naturligtvis gäller detta under förutsättning av att en sådan ensam högsta domstol är dimensionerad ungefär som HD i dag. Det kan ju noteras att det i länder med en enda högsta domstol inom EU inte sällan är så att den är indelad i sektioner där viss specialisering till rättsområden som civilrätt, straffrätt och förvaltningsrätt sker, t.ex. är detta fallet i den estniska och spanska Högsta domstolen. Om en ny gemensam Högsta domstol också dimensioneras så att antalet domare i högsta instans inte minskas kan kanske kravet på viss finmaskighet tillgodoses även med en sådan ordning.s. 540

3.En annan fråga som kom upp i det sammanhanget var i vilken mån de högsta domstolarna hänvisade till varandras avgöranden och till de övriga domstolar som utgör slutinstanser på sina områden. Frågeställningen rörde delvis i vilken utsträckning sådana avgöranden betraktades som rättskällor (något som kunde bli en förhållandevis teoretisk diskussion), men vi förstår det som att det mer var en fråga om huruvida det finns brister i hur våra domstolar beaktar varandras avgöranden i dag och om detta i så fall kunde åtgärdas men en gemensam högsta instans.s. 541

4.Det konstaterades från flera deltagare att HD och HFD inte sällan hänvisar till avgöranden i den andra domstolen. Gudmund Toijer påpekade dock att Högsta domstolen sällan hänvisar direkt till t.ex. Markoch miljööverdomstolens avgöranden, men framhöll att detta naturligtvis inte betydde att man inte tog del av dessa. Helena Jäderblom menade att Högsta förvaltningsdomstolen hänvisar till avgöranden från Migrationsöverdomstolen. I det sammanhanget lyftes också fram det utbyte av domare mellan HD och HFD som grundlagsreformen 2011 öppnade upp för och som på senare år blivit ett mera normalt inslag i domstolarnas dömande verksamhet i några fall per år. Det har fungerat bra hittills och alla är nöjda med de erfarenheter man fått.s. 541

5.Ett samlat intryck var att deltagarna i debatten inte tyckte att det finns skäl för att slå samman de två högsta domstolarna i en, men att det finns flera områden där samverkan eller samarbete kunde utvecklas. Även den efterföljande allmänna diskussionen gav intrycket av att något starkt tryck på att reformera ordningen med två högsta instanser inte finns i Sverige. Från våra nordiska kollegor gavs motsvarande besked, man var i Norge och Danmark mycket nöjda med sin ordning och övervägde inte förändringar, även om det framkom att man i underinstanserna funnit behov att specialisera dömandet inom ramen för en och samma domstol. I sitt bidrag till denna skrift lyfter dock den norske domaren Jens Edvin Skoghøy just risken för motstridiga avgöranden med ett system med flera högsta instanser.s. 541

6.Den främsta reflektion som diskussionen ger upphov till är väl just att alla verkar mycket nöjda med sitt eget system, oavsett om detta innefattar en enda högsta domstol eller flera. Som konstaterats ovan kan detta i viss mån förklaras av vilka förväntningar man har på prejudikatbildningen i en rättsordning. Inte desto mindre är det intressant att notera att man i många system där man likt Sverige håller sig med flera domstolsslag och två eller flera högsta instanser också har mer eller mindre formella system för att samordna prejudikatinstansernas dömande verksamhet. Hos oss har frågan om risken för motstridiga avgöranden behandlats tämligen onyanserat — antingen har man en enda högsta domstol eller så sköter varje prejudikatinstans sig själv. Något alternativ däremellan verkar inte ha diskuterats. Mot bakgrund av hur det ser ut i andra länder med flera domstolsslag är detta lite förvånande, det vore kanske naturligt att samma behov fanns i alla system som liknar varandra i detta avseende. En förklaring till frånvaron av en sådan diskussion är kanske att det sällan ”bränt till” i den meningen att motstridiga avgöranden lett till några reella problem. Lagstiftaren har i dessa få fall genomfört justeringar för att frågan inte ska uppkomma igen, så det praktiska behovet av en institutionell ordning för att hantera sådana frågor har väl uppfattats som litet. Kanske kan det finnas skäl att överväga detta utifrån fler aspekter än hur ofta problemen uppstår och alltså anlägga ett lite mer principiellt förhållningssätt; om en sammanslagning mellan de två högsta instanserna inte är önskvärd kan omsorgen om rättsordningens koherens ändå leda till att det bör finnas något sätt att söka undvika motstridiga avgöranden utöver den medvetenhet som ledamöterna i domstolarna naturligtvis har om vilka bekymmer sådana kan leda till.s. 541

7.Något som kom upp under diskussionen i det här sammanhanget var dock det utökade utbytet mellan HD och HFD, där domare från den ena domstolen antingen tjänstgjort en viss tid vid den andra eller förordnats att medverka i ett enskilt mål där. Detta utgör inte ännu någon formell eller ens informell ordning för att hantera risken för motstridiga avgöranden, men här finns ändå en grogrund för mer interaktiv samverkan mellan de två högsta domstolarna, något som på sikt också kan leda till lösningar på detta problem liknande de som vi sett finns i andra länder.s. 542